Våra grannländer har högre närvaro i andra länder

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att våra grannländer Danmark, Norge och Finland alla har prioriterat att ha hög närvaro i andra läner och ambassader även i små fattiga länder som till exempel Nepal. Men de har de, till skillnad från Sverige vars representation saknas i Kathmandu och på många andra platser i världen.

Intressant är också att våra grannländers ambassadörer samverkar och skriver tillexempel om kvinnors rätt till utbilnding och ett bättre liv efter den otäcka syra-attacken nyligen där en ung man tog sig rätten att kasta syra i ansiktet på en ung kvinnlig student vars ansikte förstördes fullständigt och hon nu tvingas leva med svåra plågor, synnedsättning och ett utseende som får omgivningen att rygga tillbaka.

Grannländernas ambassadörer skriver sansat och bra. Vill du se vad de skrev om rättigheter kan du läsa i länken nedan:

http://www.myrepublica.com/portal/index.php?action=news_details&news_id=93500

Eva H T

Tankar om miljöarbete

Tankar om miljöarbete när man driver barnhem i Nepal

Det vore förmätet av oss att tro att vi kan komma susande från Europa och lära personalen och barnen på barnhemmen i Nepal så mycket om miljö. Nepal är fattigt, miljöfrågorna är på ett sätt totalt eftersatta med en bilpark som är urgammal, fattiga sitter i gathörnen och eldar sopor för att hålla värmen och ökar därmed på partikelhalten i luften. Luften i Kathmandu som redan är dålig. Näst sämsta luftkvalitén bland huvudstäder i världen faktiskt. Nepal drabbas av jordskred av episka dimensioner varje monsun för att skogarna är uthuggna och inga rötter håller kvar jorden på bergssluttningarna.
Mitt i denna miljömässiga misär finns ett helt annat tänkesätt som är framtvingat av fattigdomen och som genomsyrar barn och personal på våra barnhem. Ett tänkesätt som är miljömässigt helt rätt.
*
Alla kläder används tills de faller i småbitar. Inga textilier kastas bara för att de inte är moderna längre. Det finns alltid ett mindre barn som kan använda det urvuxna.
*
Kläder sys om och ändras, byxben förlängs i takt med att barnen växer. Allt på en trampsymaskin.
*
När kläderna inte går att använda längre repas stickade plagg upp och garnet återanvänds. Bomull hackas och lämnas till papperstillverkningen.
*
Rissäckarna sys om och blir bärkassar.
*
Plast samlas ihop, pressas och slås snören runt och säljs för ett par öre per kilo till återvinningen.
*
Matrester, grönsaksrens, blast som blir över i matlagningen läggs i en hink och ges till kon som bor på gatan och kommer förbi varje dag.
*
Köttkonsumtionen är låg. Det mesta som äts på hemmen är ris, grönsaker och frukt producerat i Nepal. Ägg och mjölk från lokala producenter kompletterar med proteiner.
*
För att slippa köpa dricksvatten har vi installerat egen vattenrening på det ena barnhemmet och planerar att göra det på det andra hemmet också så småningom.
*
Småbarnshemmet har hela tiden haft en odlingsbar tomt där grönsaker till husbehov odlas utan kemikalier.
*
Bakom det nya flickhemmet har vi arrenderat ett fält där vi skall ha köksträdgård och odla grönsaker till husbehov, utan kemikalier eller konstgödsel. Skolbarnen blir delaktiga i arbetet från ax till limpa.
*
Flickhemmet har solpaneler för elektricitet och varmvatten.
*
Vi har hyrt hus nära skolorna för att slippa onödiga transporter.
*
Barnen får lära sig cykla och får tillgång till cyklar för att i framtiden kunna använda icke miljöbelastande transportmedel.
*
Läslampor med solceller och ficklampor med vev finns att använda vid de ständiga strömavbrotten.
*
Våra barnhemsbarn och barnen i slummen vet precis hur man återanvänder chipspåsar man hittar på gatan och gör väskor, bälten, sittunderlag och annat av dem. De kan göra skor av gamla bildäck och säckväv. De kan göra leksaker av de enklaste saker de hittar och det bästa vi kan göra för miljön är att inte påverka för mycket och inte komma dragande med en massa konstiga leksaker som kräver batterier eller saker som måste bytas ständigt. Vi ska inte heller ändra barnens matvanor och skapa behov som inte finns. Importerade matvaror, godis och sådant behöver barnen inte vänja sig vid. Vi behöver bygga på med proteiner och mineraler men gör detta med lokalproducerade livsmedel.

Med de större barnen och med våra studenter pratar vi miljöfrågor i ganska stor utsträckning men det är oftast de som lär oss hur man kan återanvända saker och ha smarta lösningar.

Eva Holmberg Tedert

Vad gör man med barn som inte vill gå i skolan?

Vi jobbar på att försöka återföra barn till föräldrar och då vara med och ge fortsatt ekonomiskt stöd i form av skolavgifter, hälsovård och kläder. Vi har tidigare berättat om Tara och hennes systrar Dhani, Anjali och Manjali. Tara och Anjali är våra Manjushree-barn medan Dhani och Manjali bor hos grannen Karuna Child Care Center. Vi hoppades kunna flytta hem syskonskaran till föräldrarna i vintras. Men när vår personal följde upp såg det att det inte gick så bra och tog med sig Anjali och Manjali tillbaka till hemmet igen. De större flickorna Tara och Dhani var redan ivägskickade för att arbeta i ett tegelslageri. Det låter ju inte precis som någon bra miljö för barnen. Den bistra sanningen är att föräldrarna står i skuld till tegelfabrikören och flickorna ska arbeta av skulden. Fast det kanske inte blir så, för nu är de tillbaka hos oss igen. Men villkoret för att få bo hos oss är att man går i skolan och det vill inte Tara, hon vill arbeta istället. 13 år gammal. Så nu får vi väl försöka se om det går att ordna ett arbete till henne där hon kan bo och arbeta under rimligt bra villkor och så kanske vi kan arrangera skolgång på deltid?
Det får bli många speciallösningar för att ordna en bra tillvaro för alla barn vi en gång tagit ansvar för, då går det inte att bara släppa taget utan vi får se till att lösa tillvaron så gott det går.

Eva Holmberg Tedert

Syra-attack

Vi har läst om det i Indien, i Pakistan och en del andra länder att unga flickor fått syra kastade i ansiktet av försmådda firare. Jag har faktiskt inte stött på det i Nepal tidigare även om det säkert har hänt där också verkar det inte lika förekommande som i en del andra länder.

Men nu läser jag i Republica att polisen söker efter en ung man som rusade in i en skola och ksastade ´frätande syra över två flickor som blev svårt skadade och nu ligger på sjukhus i Kathmandu. Även en tredje flicka fick lättare brännskador för det är vad som händer i en syraattack. Huden brinner upp och syran tränger neråt i köttet snabbt, och skadorna är ytterst svåra att reparera. Ögon, näsa, läppar kan försvinna helt och man blir sig aldrig lik igen. Nu har det alltså drabbat två 16åringar i Nepal som ska leva hela sina liv med det svåra handikapp ett totalförstört ansikte innebär.

Det är svårt att få ett arbete eller bilda familj om man har ett utseende som får omgivningen att rygga tillbaka och det är ju precis det gärningsmannen önskade. Själv är han ännu på fri fot.