Att flytta hem till mamma igen

Kommer ni ihåg de två flickorna som jag skrev om 20 mars 2014?
Flickorna som hölls gömda av mormor i hembyn för att inte byborna skulle få tag på dem och straffa dem för vad deras pappa och farbror gjort. Det blev hemskt akut och vi fick lösa problemet med att få ner dem till säkerheten på ett av våra barnhem.

Här är länken om du vill läsa den bloggen igen: http://blogg.mittmedia.se/gatubarnnepal/wp-admin/post.php?post=197&action=edit

Flickorna bodde hos oss ett år och gick i skolan. Under tiden jobbade deras mamma på att lösa sin situation och kunna flytta till en annan by där de kunde leva i trygghet och när hon kunde flytta till sin bror så började vi förbereda flickornas hemflytt. När skolåret var slut i månadsskiftet mars/april i år var det dags och systrarna kunde flytta hem till mamma som nu bodde hos sin bror och hans familj.

 

1508DikSan hemma m mamma

Sandhya, mamma och Dikshya

Så kom jordbävningarna och morbrors hus rasade samman och en av flickorna skadade ett ben när huset rasade. Nu blev situationen akut igen men eftersom flickorna har en väl fungerande mamma och de kan bo kvar i den nya byn så var det bästa att vi hjälpte hela familjen istället för att flytta tillbaka flickorna till vårt hem.

1508_DikSan_skola

Flickornas nya skola

Morbror ville ha ett nytt hus men vi kan inte riktigt hjälpa till på den nivån för då skulle pengarna inte räcka till särskilt många familjer eller ensamma barn. Så det fick bli takplåtar så morbror fick bygga ihop dem till ett hus.

1508_DikSan_plåthus

 

Så här ser huset ut. Kanske du tycker att det ser väldigt toftigt ut men det fungerar och håller monsunens regnoväder utanför.

1508_DikSans rum

Och flickorna har till och med fått ett eget rum så vi tycker det är bra att de ska bo kvar tillsammans med mamman hos morbror och hans familj.

Och vi kommer att fortsätta stötta familjen genom att betala skolgången till flickorna, skolböcker, hälsovård och extra förstärkning på matkontot så att de ska få tillräckligt med mat.

Stort TACK till er alla som stöttat och bidragit till Dikshya och Sandhya under hela året de bodde hos oss och jag hoppas några av er kan tänka er att fortsätta stötta flickorna i deras nya hem så vi kan fortsätta betala skola, extra mat och vaccinationer, hälsoundersökningar, tandläkare och sådant som är viktigt för deras hälsa och utveckling.

Eva Holmberg Tedert

 

Katastrofhjälp kommer inte fram

http://www.svd.se/tre-manader-efter-jordbavningen-vi-lever-som-apor

Mycket intressant artikel i Svenska Dagbladet idag lördag 1 augusti.
Katastrofhjälp är svårt och Nepal är inte precis världens lättaste land att arbeta i.

Det är svårt att få ut hjälp i byarna runt om i Nepal och lidandet bland befolkningen är ofattbart. Massor av människor är hemlösa, många saknar mat för dagen och monsunens kraftiga regnväder försvårar transporter i ett land som redan saknar ordentliga vägar och de undermåliga vägar som finns förstörs av regnen varje år. Monsunen ökar också riskerna för jordskred och många byar i Ghorka, Sindupalchowk och i Dading har redan begravts under jord och sten som rasat ner när hela bergssidor och sluttningar ger vika.

Vi vet också att det finns stora hjälpsändningar som inte kommer ut till byarna. Varor som skickats av det internationella samfundet står och förstörs på flygplatsen i Kathmandu, vid landgränserna mot Indien och mot Kina och vi blir alla stumma av förvåning när vi hör att regeringen i Nepal kräver tull på varor som skänkts som bistånd. Vi blir förvånade och faktiskt arga också när vi hör att man vräkt ner ris i stora gropar istället för att distribuera till befolkningen. Vi vet att Nepal är ett av världens mest korrumperade länder och diskuterar hur mycket av biståmndet som egentligen kan tänkas komma fram.

Det här är en del uppgifter som jag fått och sådant jag sett och hört nyligen i Kathmandu:

Regeringen vill att allt utländskt bistånd ska kanaliseras via ett särskilt regeringskontrollerat konto.
– Vi biståndsgivare anar att en del av pengarna kommer att försvinna.

Oerhört många byar i de jordbävningsdrabbade områdena får ingen hjälp alls trots att det internationella samfundet har skickat hundratals miljoner dollar och massor av material som fältsjukhus, tält, livsmedel och annat.
– Nepal har ett styre som inte är rustat för att klara katastrofer och saknar infrastruktur för att kunna distribuera hjälpsändningar.

De utländska organisationerna vräker ut pengar och alldeles för lite kommer folket till del.
– Ja, så är det och måste kanske också vara för att klara storskalig hjälp i katastrofsammanhang och det är därför viktigt att fokusera på vad som händer sedan efter den akuta katastroffasen.

Här är mina funderingar kring katastrofer, bistånd, korruption och en del annat. Det är mina högst privata funderingar baserat på erfarenheter som grundare av Föreningen för gatubarn i Nepal och en viss erfarenhet av att verka i landet men det ska inte förväxlas med föreningens åsikter därför att Föreningen för gatubarn i Nepal som sådan har inga åsikter i dessa frågor utan jobbar bara på med det småskaliga arbetet för barnen.

VEM BESTÄMMER VART BISTÅNDET SKA?

Att skicka pengarna till ett konto kontrollerat av politiker som sedan ska bestämma vart allt ska när man som utländsk givare har en klar bild av vad man vill stödja är inte bra. Det kan vara så att de har bättre koll på var hjälpen behövs men samtidigt är det så att som utländsk organisation eller kanske stater har naturligtvis ett fokus kring vad man vill göra. En del har som fokus att finansiera sjukvårdsinsatser, andra vill stötta en särskild by eller region eller kanske en viss församling. Det är bara dumt och kortsiktigt av klåfingriga politiker att vilja detaljstyra.

BISTÅND AV HUMANITÄRA SKÄL ELLER AFFÄRSMÖJLIGHET?

Nepals regering beslutade att bistånd som förs in i forma av material skall vara tull- och skattefritt. Och så visade det sig att det bland varor som fördes in dök det upp en del som såldes på den öppna marknaden utan att man betalat  tull och moms. Då blev det tvärstopp och en massa gods stoppades vid gränserna. Bara för att det finns giriga människor som förskte slå mynt av en naturkatastrof. USCH.

KAN VI VARA BARA HUMANITÄRA ELLER MÅSTE VI MISSIONERA?

I en del hjälpsändningar hade sjukvårdsmaterial och andra förnödenheter varvats med kartonger med biblar. Var det verkligen nödvändigt? Jag vet inte. För den givaren var det uppenbarligen det. Kanske det är precis som jag tycker att det är viktigt att stötta jämställda projekt där kvinnor också får chansen i detta oerhört mansdominerade land. Jag vill stärka flickor och kanske var det viktigt för just den här biståndsgivaren att påverka trosuppfattningar. Jag vet inte men jag tycker att i en katastrofsituation kan vi väl låta bli att missionera. Vi kan väl bara se till att så många som möjligt får del av hjälpen oavsett vad de tror på?

STORA ORGANISATIONER KONTRA SMÅ

Vi som en liten organisation kan oftast ”flyga under radarn” och arbeta från människa till människa. Vi har genom ytterst otraditionella kanaler fått fram hjälp direkt til byarna. Vi har arbetat genom vänner vi känner väl och som vi vet inte skulle drömma om att fuska och stoppa pengarna i egen ficka. Vi har arbetat genom ett kloster vars munkar varit ute i byarna och distribuerat tält, ris, takplåtar och annat nödvändigt. Jag har varit med och kollat upp distribuerat material och själv varit ute i byar i Sindupalchowk med mat, takplåtar, skolböcker, tvål och andra hygienartiklar. Jag vet att hjälpen kommer fram till familjer som behöver dem för jag har själv varit där. Det fungerar bra när man arbetar i liten skala. Men för de stora organisatioenrna som arbetar med så oerhört mycket fler människor, fler byar, stora hjälpsändningar så går det inte. Och skulle hela biståndet vara beroende av oss pyttesmå organisationer så skulle väldigt få i slutändan få hjälp eftersom vi inte har kapacitet för annat än det småskaliga arbetet i ett fåtal byar.

SKICKA IN ALLT FRÅN VÄST?

V har köpt nästan allt på plats. Vår lokala ordförande Karma ordnade så att en liten tälttillverkare jobbade för fullt och sydde upp massor av tält för att vi skulle kunna köpa och distribuera. Det gick jättebra. Vi har köpt ris och linser på plats. Vi har köpt mediciner på den lokala marknaden och det har gått jättebra. Och det går ju himla fint att ordna om man vill köpa 500 tält under en viss period. Men vad händer om man snabbt ska ha 20 000 tält? Vad händer om man ska ha 25 000 ton ris NU? Vad händer om man behöver ett fältsjukhus? Ja då måste man få det utifrån.  Det finns ingen nationell kapacitet för hjälp av sådana episka dimensioner i landet.

VAD BEHÖVS EGENTLIGEN?

Jag undrar ofta om rätt saler skickas i biståndssammanhang. Var till exempel en jättesändning filtar till ett land som är väldigt varmt mitt i sommaren och den regniga monsunen så smart? Ja kanske. Men kanske inte riktigt så många som kom. Var ris som uppenbarligen var kontaminerat av pesticider eller var det tungmetaller? Jag minns faktiskt inte just nu, men var det rätt grej att skicka? När man försod på plats att rissändningen bestod av helt undermålig föda så grävdes allt ner istället för att ätas. Kanske kunde bättre grejer ha skickats?
Jag tror att vi från väst delvis skickar fel grejer.

SANSA ER

Jag vill be alla att sansa sig i debatten och se hur olika villkoren är och se att stora och små organisationer måste arbeta olika och att Nepals regering visserligen är rätt så kass men att det också finns orsaker med att man hanterat katastrofen som man gjort.

Jag skulle vilja att man ser problemen på lång sikt och försöker bygga upp Nepal till ett fungerande land. Och det hjälper inte att bara skicka mat, mat, mat hela tiden. All denna nödhjälp leder ingenstans. Jo, i ett akut skede efter en jordbävning så behövs det men Nepal har i decennier varit helt beroende av bistånd och väldigt lite (förhållandevis) har satsats på utbildning och på att ge alla lika möjligheter. Jag tror stenhårt på att utbildning behövs och att den stora begåvningsreserv som utgörs av kastlösa och kvinnor ska tas i anspråk för att bygga upp landet. Någon gång måste vi se till att befolkningen i Nepal själva kan ta sin framtid i sina egna händer.

Vi kommer nu att se till att en by får en ny skola istället för den som raserades i jordbävningarna. Men det behövs många fler.  ”Vi” denna gång är mina vänner i framför allt Tyskland som genom Kriegskinder Nothilfe lovat att finansiera skolbygget och Deva Premal, Miten och Manose som på konserter runt om i Europa samlat in pengar till Nepal och som bett mig att se till att pengarna används på bästa sätt och inte försnillas. Kanske kan det bli flera byar som får nya skolor på detta vis. Frantiden får utvisa det och det beror på vännernas finansieringsförmåga och min ork och tid att arbeta ideellt med att organisera allt.

Eva Holmberg Tedert