Hur många bilder på döda barn måste vi se för att förstå?

Den förfärande bilden på den lilla pojken som livlös flyter iland på stranden i Bodrum, Turkiet fastnar på näthinnan.  De flesta berörs illa av att se verkligheten så hemsk som den kan vara för dem som är på flykt i bräckliga båtar över havet.
Men det är effektivt för att samla in pengar och många förstår när de ser bilder som denna att nu är det verkligen allvar och alla måste bidra.

Men vad måste vi se härnäst för att fatta? Flyttar vi gränserna? Trubbas vi av?
Var går gränsen och när blir det spekulativt? Jag grubblar på denna fråga nästan varje dag.

Ingen pratar nu om Haiti, där hundratusentals människor fortfarande 6 år efter katastrofen sitter i läger med tillfälliga bostäder och mängder med barn driver runt utan ordentlig skolgång och kriminaliteten ökar. Vad var det som hände? Någon som minns?

För bara ett par månader sedan drabbades Nepal av de största jordbävningarna på över 80 år och flera hundratusen blev hemlösa, i vissa distrikt i landet raserades 90 % av hemmen och alla skolor. Nu jobbar vi på att hjälpa barnen i Nepal att få tillbaka vardagen igen. Men minnet är kort och nu när det inte skakar så mycket eller ofta längre tror många att det nog är bra i Nepal igen.
För oss som har långsiktiga åtaganden för att se till att barnen överlever och får skolgång uppstår då funderingarna på hur vi ska berätta vad som händer och hur vi ska åskådliggöra läget i Nepal.

Vi har valt att inte visa bilder på fastklämda, skadade, döende eller döda människor, vare sig stora eller små. Vi har stannat vid att visa bilder på nedrasade hus och spruckna gator, hus som blivit till grushögar och tältläger och presenningar som människor söker skydd under. Men mest av allt har vi valt att visa hoppfulla bilder. Att visa allt bra som givarnas pengar gått till. Tält, rissäckar, skolböcker, glada och mätta barn som får gå till skolan som nu ligger i stora tält som vi köpt för pengar insamlade i Sverige.

Men kommer vi att klara detta? Kommer vi att kunna klara våra åtaganden mot barnen på flickhemmet i Gokarna? De små barnen på hemmet i Jorpati? De blivande sjuksköterskorna / barnmorskorna från de fattiga byarna, de som ska åka hem och minska mödradödligheten efter sina utbildningar? Klarar vi åtagandena i slumområdet Shantinagar i Kathmandu?

Vad gör vi när vi får in för lite pengar?

Vi människor har en benägenhet att springa med flocken och bara göra en sak i taget. Det är viktigt att vi verkligen tar gemensamt tag i den oerhörda katastrof som tvingar miljoner människor på flykt. Vi måste alla hjälpas åt både för att försöka stoppa folkmordet som pågår i Syrien, Afghanistan och andra länder och med att hjälpa dem som tvingats fly. Och jag bidrar också till flyktingarna så mycket jag förmår. Men vi måste ju också jobba med kontinuitet bland dem vi redan börjat hjälpa för att nå resultat.  Jag lider med det glömda Haiti för situationen där men kan inte göra något åt detta men mitt personliga åtagande i Nepal kommer att fortsätta tills de barn vi i Föreningen för gatubarn i Nepal ansvarar för.  Jag bara mår illa av tanken på att det kan komma en dag då också vi måste publicera bilder på döda eller svårt skadade barn för att få uppmärksamhet. Hur väljer vi att agera då?
Jag vet inte.

Eva Holmberg Tedert