Får jag komma hem över helgen?

Får jag komma hem över helgen?
Strax är examensperioden över i skolan och den största helgen av dem alla, Dashain, utbryter. Nepal är ett av de länder i världen som har lägst urbaniseringsgrad. Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden. På Dashain SKA man åka hem till byn, träffa hela släkten, äta gott, besöka templet på denna hinduismens största högtid. Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur stilla och tyst Kathmandu blir när så stor del av befolkningen lämnar sta’n för en vecka. Det är också svårt att föreställa sig en högtid som är som att slå ihop julfirandet med midsommar och ta med nyår också för att få någon föreställning om firandet och så multiplicera med sju ändå för att förstå vidden av hur stort Dashain är.
För barnen som vi hjälper med utbildning men som bor hos anhöriga så är det ju toppen. Kusinerna från sta’n kommer på besök och så får man extra god mat. Kanske geten slaktas eller så får man kyckling till riset. Sötsaker delas ut till barnen och alla är snälla.
Men alla barn har det inte lika bra. Våra barnhemsbarn på flickhemmet i Gokarna och på Manjushreehemmet i Jorpati börjar redan långt i förväg förhöra vår personal om någon vill träffa dem på Dashain. Orkar mormor hemma I byn ta emot dem? Kan storasyster träffa dem? Finns det en farbror? Kan man får träffa kusinerna?
Våra barn har det materiellt sett bättre än de flesta nepalesiska barn. De får oerhört bra kläder, fina skolböcker, bra och näringsriktig mat, massor av snälla människor omkring dem, människor som inte slår dem och de måste inte arbeta annat än lite marginellt för att lära sig hjälpa till lite med trädgårdsarbete och att kunna tvätta sina underkläder. Men för ett nepalesiskt barn att sakna anhöriga eller ha anhöriga som inte vill träffa dem känns livet hårt. Vår personal på flickhemmet har lyckats leta fram släktingar till alla. Någon har en rätt så skruttig men dock mormor. Någon har en förfärande ung pappa som är uteliggare, daglönare men för helgen har hyrt ett rum för att kunna ha sin dotter hos sig en vecka. Ett par andra flickor har mammor som är prostituerade men för denna högtid har de ledigt och har hyrt in sig i andra rum, långt från bordellen, för att få umgås med sina döttrar och på något konstigt sätt verkar flickorna fredade från mammornas hallickar just under Dashain.

Men på Manjushree småbarnshem är det lite dystrare. Flera av barnen har inga anhöriga. EN liten pojke är så ledsen för att hans mamma är försvunnen, senast vi hade koll på var hom var så var det som patient på ett mentalsjukhus men nu vet ingen var hon finns sedan mer än ett år. Ett annat barn har tillkommit genom ett övergrepp och hennes mamma vill bara glömma att hon existerar och vill inte ha med sitt barn att göra. En flicka på 14 håller sig undan med vår hjälp därför att pappan vill gifta bort henne med en man på 60. Ett par andra är gömda för att föräldrarna sålt dem till oklara syften.
De flesta av sjuksköterskestudenterna har anhöriga att åka till men så har vi pyttelilla Rita som stöds av Soroptimisterna i Gävle för att finansiera utbildningen på Medical College. Mamma dog när hon var liten och pappa lämnade jordelivet i jordbävningarna i våras. Inga andra släktingar finns. Nu får hon fira helgen med företsåndaren på vårt flickhem och hans familj och är glad att ha någon.
Jag önskar att jag kunde skapa familjer för dem som inte har några och jag önskar att jag kunde vända synen på dem som sålt sina barn så att de vågar åka hem igen utan risk.

Varma hälsningar från Kathmandu
Eva

 

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *