Intensiva dagar I Kathmandu

DSCN4659

Vaknar precis när det ljusnat av trumvirvlar och pinglor nere på vägen där liktågen paserar på väg till eldbegängelseplatsen 200 meter längre bort. Tänkte först att flickorna på vårt hem i Gokarna skulle tycka det var jobbigt att se bårarna bäras förbi och sedan se röken stiga mot himlen. Men, nej, döden är för dem en så naturlig del av livet att de inte tycker det är något konstigt eller otäckt alls. Det är ju bara någon som har lämnat kroppen. Dör gör man ju egentligen inte.

Denna fredag var en speciell dag. Sista dagen med examensskrivningar fore den långa dashainfestivalen. Alla flickorna på Gokarnahemmet har någon anhörig att få åka till i år. Skönt! För det är så ledsamt när det inte gått att ordna.

Men för att det ska bli fest så ska nya dashainkläder inhandlas. Vi har ju vårt eget koncept för shopping för dashain. Alla flickor får ett belopp att handla för. I år fick de 2 500 rupees i var, vilket är 230 svenska kronor och så får de bestämma helt själva och ta ansvaret för sina inköp. Några av dem har blivit mycket prismedvetna och kollar noga medan de minsta ännu får hjälp av husmamma.

Huspappa Julius och jag som är rätt så praktiska tyckte att vi väl kunde åka till Boudhanath, 4 km hemifrån, men nä, Kathmandu Mall inne i sta’n ska det vara. I bensinbristens Kathmandu fick vår duktiga taxiförare Nabaraj ligga i för att få tre av sina kolleger med bensin i tanken att köra ut på landet och hämta oss. Priset blev ungefär som att åka taxi i Sverige men när bensinen kostar 50 svenska kronor litern att köpa i petflaskor på en liter eller två och man vet att de som kan sälja lite bensin köat i två dagar och en natt så blir priset plötsligt rimligt. Fast vår förare gruffade lite på sina kompisar som han tyckte tog i lite väl mycket, trogna kunder ska ju ha bra service för ett OK pris, tycker han.

Vi kom iväg till Kathmandu Mall, husmamma Sunita och jag med 14 kids mellan 6 och 17 år. Det här är verkligen en horror. Tänk er ett jättestort varuhus i sju våningar med ett myller värdigt julhandel i Sverige x 7 ungefär. Folk trängs överallt och jag är livrädd att tappa bort någon unge. Några behöver skor och andra behöver byxor, några vill ha klänningar och det räknas, jämförs och kollas noga för att se vad pengarna räcker till. Någon köper affärens dyraste skor och har slut på pengarna medan någon annan unge får skor, klänning, en jacka och leggings för pengarna.

DSCN4668

Här är några av flickorna, Alisha och Saloni som valt moderna västerländska kläder flankerar Tenzing som valt en tibetansk klänning med smala byxor till.

När shoppingen pågått i flera timmar och husmamma och jag snott omkring som illrar för att hålla koll på att ingen unge försvinner och att alla får det de ska ha är det dags att åka hem. VI VILL GÅ TILL SPÖKHUSET! ropar ungarna i kör. Högst upp i Kathmandu Mall finns ett spökhus och vi går uppför alla trapper för att få reda på att spökhuset flyttat till bottenvåningen. Bra motion i trapporna och så köper jag biljetter till alla. Bara Sabina och Dickey sager att – nä det är så otäckt, vi väntar här. Lika skönt det så jag sätter mig ner med dem medan husmamma störtar in i spökgången, Jisses vilka skrik, verkar otäckt det där och så kommer en av tjejerna ut helt chockad och bara skriker rakt ut och kastar sig i min famn, ett spöke var så verkligehtstroget och kom så nära henne att hon bara flydde ut genom ingången. Så kan det gå. Efter en stund kommer de alla ut och några vill gå in igen, tokfior.

Till sist kom vi hem för att prova alla skor

DSCN4675

Bara Bina köpte riktigt praktiska och snygga jympaskor för dem kan man använda varje dag. De andra nio som köpte skor föll för opraktiska skor med mycket blingbling.  Några köpte skor med klackar. Barnen börjar bli unga damer och de får nog upptäcka själva att man får rackarns ont i fötterna av en del skor.
Eva H T

 

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *