Visst är det väl i Bengalen Fantomen bor?

Darjeeling är spektakulärt. Vackert, böljande kullar med théodlingar, djungelområden, floder som slingrar fram. Jag tror att Dödskallegrottan finns här någonstans. För visst är det väl i Bengalen som Fantomen bor? Darjeeling är ett distrikt i Västbengalen i nordöstra Indien. De ostligare delarna av Bengalen är den idag självständiga staten Bangladesh.

Jag åkte till Kalimpong i Darjeeling för att hälsa på Nawang från Kathmandu som studerat i Kalimpong i tre år nu. Följa upp, prata om hennes framtid på egen hand och försäkra mig om att allt var bra. Besöka hennes college och samtidigt när jag nu för första gången befann mig i Indiens förnämsta thédistrikt också köpa thé. Vita théer, gröna théer, få provsmaka och du kanske inte tror det, men provsmakning av thé är precis lika allvarligt som vinprovning. Det är stor skillnad på de olika thésorterna och hur de har behandlats efter skörd.

När man kommer från Kathmandu där det är brist på allting, elektricitet, bensin, mediciner, gas och följdaktligen också varm mat, där vägarna är vansinnigt dåliga, där nästan ingenting fungerar, DÅ känns det som rena lyxen att komma till Indien med bra vägar och ett fungerande samhälle. Sedan kan man bli galen på Indien ändå, byråkratin, att alla alltid måste få klartecken från en överordnad även om det gäller ytterst triviala saker och där servicen ibland är jättefantastisk men där man möter rätt mycket snorkiga människor i olika situationer också. Nepal är på många sätt enklare att vara i. Folk är mycket bonnigare, inte så sofistikerade som i Indien men så otroligt mycket vänligare och trevligare. Jodå, jag generaliserar men faktum är att jag känner mig alltid väl bemött och hemma i Kathmandu men trots allt resande i Indien lyckas jag alltid stå två decimeter fel i kön eller visa fel papper eller något annat som föranleder en argsint tillrättavisning.

Jag fick flyga från Kathmandu via Delhi, för att komma till Begdogra, helt åt fel håll, men bränslebristen i Nepal ställde in flygningar Kathmandu-Bagdogra för det är svårt för flyg att få tanka i Kathmandu nu. Gjorde inget, hämtade upp kompisen Choedak i Delhi och så åkte vi tillsammans ttill Bagdogra. Stökig och ful stad, sammanvuxen med Siliguri. Det är via Siliguri nära gränsen mot Nepal vid Kakarbitta, som en mycket stor del av trafficking-trafiken sker. Gränsen är lättpasserad och även om minderåriga skall ha vårdnadshavare med sig och kunna redogöra för vart de ska är mutor vanliga och många förskrämda 14-åringar piper ängsligt svar att de reser med sin man. Redan vett skrämda att de ska hamna i klorna på gränspolisen om de svarar fel för mannen som de reser med har tutat i dem att om de inte svarar rätt så kommer polisen att våldta och mörda dem.

Resan upp mot Kalimpong så vacker och vi bodde på ett riktigt kolonialt hotell som Nawang bokat in till oss. Jag fick ta det finaste rummet med varmvattenberedare. Den begrep jag mig inte på ändå så nog hade Choedak kunnat få det rummet men kanske det ändå inte spelade någon större roll för vattnet tog slut och sedan fick man blöta ner en handduk med mineralvatten och torka av sig svetten istället. Det fungerar det också.

Också besök i distriktshuvudstaden Darjeeling för att gå på théhus. Samma sak där, en otrolig vattenbrist som gör att man ombeds att inte spola i toaletterna i onödan, inte använda vatten alls och absolut inte tvätta kläder.

Resan mellan Kalimpong och Darjeeling stad, är bara 54 kilometer och tog 2 timmar och 30 minuter vilket är helt OK, i Nepal hade det tagit över 4 timmar att köra denna sträcka på grund av eländiga vägar. Här var vägen rätt så bra men ack så kurvig och bitvis brant. MEN NU KOMMER DET KONSTIGASTE AV ALLT: Mitt emellan städerna högt upp stannade chauffören och sa att han måste tvätta bilen. Och så fiskade han upp en slang på vägen där vattnet sprutade och satte igång. Det flera sådana slangar på vägen. Det gick inte att stänga av dem, vattent forsade fritt hela tiden. Längs bergssidan rann det bäckar ner på vägen och det var vatten överallt. Dricksvattenkvalitet. Jag frågade chauffören varför det inte fanns någon ledning ner till städerna men han ansåg att 29 km ner till Kalimpong eller 25 ner till Darjeeling och alla törstande människor där var alldeles för långt. Så långa vattenledningar kunde man inte bygga. Va? Det skulle inte ens behövas pumpar eftersom vattnet kom ut mycket högre än städerna. Pratade med studenterna om detta också och de sa samma sak att jodå, någon hade föreslagit detta men fått besked att det var för långt så nu åker de som kan bil upp dit med dunkar att fylla.

Ner till Darjeeling stad, en rätt så lortig och trång men lite fascinerande stad med fina théhus. Handlade, åt lunch och fick också uppleva att folk gjorde som det stod på skyltarna och spolade inte i onödan på toa. En wc-stol som inte spolas på mycket länge blir ju full. Det var som en dasstunna på ett utedass istället.

Funderar mycket på Indien, ett land med kärnvapen och kärnkraft, sofistikerad teknologi och och ingenjörnsutbilndingar av hög klass och fler IT-ingenjörer som utbildas varje år än i alla andra länder. Ett land som satsat oerhörda pengar på ett bra utbildningssystem och som har en infrastruktur med vägnät nästan överallt. Men trots allt kan man inte bygga en vattenledning för att tillgodogöra vanligt folks vanliga behov av att kunna tvätta sig och sina kläder ordentligt. Varför?

Och vad är det som hindrar ett hotell med stor trädgård att sätta regnvattentunnor under stuprören och samla ihop det rätt så rikliga regnvattnet för att använda det? Taken på hotellets byggnader hade stor sammanlagd yta och det skulle utan tvekan kunna räcka till många duschar om man samlade ihop vattnet. Bara de dagar vi var där kom det flera höftiga regnskurar som gjorde gräsmattorna till ett blött gungfly samtidigt som kranarna i badrummen var tomma. Och vi inte kunde spola i toaletterna.

Vill du se bilder från Darjeeling? Då får du bli vän med mig på Facebook, om du inte redan är det. Det tar med denna uppkoppling från Kathmandu nästan 30 minuter per bild så det blir bara uppladdning på FB och inte i bloggen.

Eva H T

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *