Fakta om Humla

För dig som är mer intresserad av denna Nepals mest eftersatta region, högt uppe i nordväst, på gränsen till Tibet, så kan jag bertta:

Merparten av Humla ligger mellan 3 000 och 4 000 meter över havet. Det vill säga inte jättehögt för att vara Nepal. >Det finns inga toppar över 8 000 meter här men ett antal toppar är över 7 000 meter, och det räcker ju rätt långt det också.

Antalet innevånare i detta stora distrikt är inte mer än drygt 50 000, alltså väldigt glest befolket jämfört med Kathmandu-dalen.

De flesta lever av jordbruk men svälten är aldrig långt borta. Bara bågra få procent av ytan är odlingsbar. Naturen är avig och det är mest potatis man lever på.

Livet är hårt och alla är helt beroende av sina djur, i allmänhet ett par jakar och ett par getter.

Kölden är svår vintertid. Nedåt -35 i helt undermåliga hus som saknar uppvärmning är inte att leka med. Man bor tillsammans med sina djur för att överleva. få värme och mat.

El, vatten och liknande bekvämligheter är sällsyta. Vägar och telekommunikationer saknas också. Exempel: När vi skulle få tag på en av våra blivande sjuksköterskors föräldrar fick vi skicka en löpare som gav sig av och efter en hels dags rask marsch kunde berätta för dem att vi nu var på väg. Andra personer, ledamöter i bykommittén, fick vi buda med en ryttare som gav sig av högt upp på jakarnas sommarbete för att hitta dem.

Närmaste väg ligger circa 10 dagsmarscher bort från Simikot som är distriktscentrum.

Det finns ett litet flygfält i Simikot. Start- och landsningsbanan är skrämmande kort och planen som kan landa är till exempel enmotoria Cessna eller Dornier med 8 – 12 passagerare. Man kan flyga vår och höst.När snön kommer blir det inga mer flygningar. Under monsunen är det ofta flera dagars förseningar. trots allt tycker alla det är en enorm förbättring sedan landningsbanan asfalterades förra året. Före dess kunde det hända att folk fick vänta en månad i Nepalgung innan flyget upp mot Simikot kom iväg.

Folk kämpar verkligen för att överleva. Barnen behövs som arbetskraft och upp emot 60% av alla män sägs vara analfabeter och omkring 90 % av kvinnorna kan inte läsa och skriva. Ytterst få har gått hela vägen till klass 10 men nu har vi Sonam Dolma som gick ut i våras. Hon motsvarar inte kraven för att komma in på Medical College sjuksköterskeutbildning och vi kommer därför att börja med att ge henne ett års förberedande utbildning bland annat i engelska, så hon får förutsättningar att komma in på Medical College.

Härifrån kommer också Pema Dechhen som gick ut klass 10 förra året och fick ett stipendium för att gå klass 11 i Kathmandu. Efter ett år med toppbetyg tog stipendiet slut och för att komma in på läkarutbildningen behöver hon också klass 12. Där går hon nu tack vare en donation från en av våra medlemmar.

Det finns nöstan ingen sjukvård att få i området, en manlig sjuksköterska på ett kloster, som också tar emot andra än munkar, är en av de få vårdutbildade i regionen. Ibland har man tur och det finns en läkare från Nepalgunj på besök i SImikot. Stort behov av att människor som vill leva och verka i Humla får utbildning alltså.

Sväl, unernäring, lunginflammationer tar livet av folk. Artros och artrit vanliga åkommor. Barnadödligheten är enligt officiella uppgifter circa 30%

95% av hushållen har inte rinnande vatten och 40% har mer än en halvtimmes vandring till någon vattenkälla.

Man räknar med att bara 10 % av hushållen har tillräckligt med mat för att inte lida av undernäring.

År 2011 hade bara 9 % av pojkarna / männenoch bara 3 % av flickorna / kvinnorna gått ut skolans klass 10.

Polyandri förekommer fortfarande, till exempel att två bröder är gifta med samma kvinna och den ena är ute med jakarna och idkar handel med Tibet medan den andra är hemma och arbetar med skörden av potatis och djurfoder.

 

Vägen från Simikot till Humla

Min internetuppkoppling är inte så snabb så om du vill se bilder från Humla rekommenderar jag att du tittar på min Facebook-sida Eva Holmberg Tedert där jag lyckats ladda upp foton medan jag åt.

Här kommer lite mer från mina upplevelser på plats.
I förra inlägget skrev jag om vedermödorna att ta sig till Simikot, ”huvudstaden” i Humla. Tidigt på morgonen efter ankomsten startar vi vandringen uppåt och denna väg är klippigare och stenigare än jag någonsin upplevt. Jag är ändå hyfsat rutinerad Himalaya-vandrare men här finns inte ens en riktig stig på långa sträckor bara ett moras av sten. OK, just nu är det värre än någonsin på grund av ,ilitärens sårängningar som så småningom ska leda till att det blir en bättre väg men nu är det bara hemskt. På mpnga ställen har det också gått jordskred i denna sommars ovanligt intensiva monsun. Det gör vägen både osäkrare och farligare.

Mitt på denna vandring materialiserar sig plötsligt en kvinna med termos och matkorg. Det är min vägvisare Chembals syster som visste på ett ungefär när brodern skulle komma och gick längs med stigen för att skära foder till djuren.

Salt thé och potatissoppa smakade riktigt bra.
Vi bodde hos sytern i hennes by Yalbang en natt. Jag i tältet, pojkarna inne i systerns kök där det var ganska rökigt. Tur att jag hr mitt tält så jag slipper hosta ihjäl mig. Stegen upp till systern rum var en historia för sig. Urholkad stock där flera av stegen var ruttna. Tog mig upp men sa misstänksamt att ….hur ska jag ta mig ner och gå på toaletten mitt i natten?  Nåja, det finns ingen toalett, man går bakom en buske, men ändå. Min bärare skuttade raskt ner och på den sida av huset där det var närmast till marken byggde han raskt upp en trappa av flata stenar och så lyfte han undan en vedtrave och voilá där hade jag en trappa ner.
Jisses! Vilken kille, han är oerhört lösningsfokuserad.  ”Storasyster, pröva nu om du kan gå ner här i natt.” Vi är sedan länge didi och bhai med varandra, storasyster och lillebror.  Jodå, det gick utan mankemang. Tack för att du såg till att jag inte ramlade ner i floden 700 meter längre ner vid de farligaste passagerna idag, tack för att du bygger en trappa till mig när jag gnäller om att jag inte kan ta mig ner för den urholkade stocken i mökret. Allt med glatt humör.

Fortsatte den sista lilla biten till Yangar nästa morgon. Träffar våra blivande studenters föräldrar. Helt ofattbart att de som själva är analfabeter, är så medvetna om betydelsen av utbildning och att deras döttrar ska få studera. Pema Dechhen som ska bli läkare är redan nere i Kathmandu och läser klass 12 med vårt bidrag. När hon var 10 år, mitt under maoisternas värsta framfart, tog föräldrarna alla pengar de hade och dessutom lånade för att kunna skicka dottern i säkerhet. Maoisterna kidnappade ungdomar och gärna flickor för hjärntvätt och en hel del mer obehag ochföräldrarna hade redan förlorat två flickor så de ville att denna dotter skulle överleva. Hon har haft det förfärligt under åren i Kathmandu man är fast besluten att skaffa sig en ordentlig utbildning för att kunna komma hem och göra nytta.

Den andra flickans föräldrar från byn Challa, bortom all ära och redlighet, hade dottern kvar under hela inbördeskriget men var alltid rädda för de nattliga räderna. Nu äntligen ska flickan få utbildning som de drömt om och funderat hur det ska bli möjligt. De kom med ägg till mig, det finaste de hade. Och ett paket jaksmör till Chembal som ordnat kontakten.

Avtalsskrivande att de inte får kalla hem döttrarna och avbryta utbildningen i förtid. Chembal översätter till tibetanska och förklarar noga vad det innebär. Inte gifta bort flickorna, utbildningen får inte avbrytas. De är alla införstådda och när det är dags att skriva under sätter de tummarna i spissotet och sätter tumavtryck i min bok där vi skrivit överenskommelsen.

Besök i skolan där eleverna sätter upp ett sång- och dansprogram. Jag hälsar på i skolhemmet som sponsras av folk från Värmland. Ett par av 10-klassarna förhör sig om det finns chans att söka scholarsjips för dem också. Joda, om ni når över 75% i betyg ska jag göra allt för att försöka hjälpa er till högre utbildning, säger jag. Så vänta bara 🙂 rätt som det är kommer jag och ber er ställa upp och betala utbildning för någon av ungdomarna från Humla. Och då skulle du verkligen göra en välgärning för mindre bemedlade än dessa finns inte.

Humla Nepal

dsc_0095 dsc_0107 dsc_0109 dsc_0112 dsc_0116 dsc_0126 dsc_0130 dsc_0132 dsc_0137

 

Humla i nordvästra Nepal, precis uppe vid gränsen till Tibet, är den mest eftersatta regionen i landet. Ingen telefoni, inga vägar, ingenting utom människor som kämpar för att överleva tack vare sina jakar och getter.

Nu ska jag hit för att få föräldrarnas godkännande att två flickor härifrån börjar läsapp Medical College i Kathmandu. Träffa deras gamla lärare i ”grundskolan”
Analfabetismen utbredd, de flesta kvinnorna kan inte läsa eller skriva, fler män som kan det men inte ens hälften av dem är heller läskunniga.

Min flygbiljett kostar 754 US-dollar bara för att jag är utlänning. Därutöver får jag betala 60 US-dollar för att få tillstånd att röra mig i området. Jag kommer billigare undan med biljetterna för min vägvisare Chembal och för min bärare Hari. De kostar ”bara” drygt 100 dollar per styck att frakta upp till detta otillgängliga område.

Spöregn i Kathmandu vill aldrig ta slut. Vi är på flygplatsen när vi ska vid 13 men flyg eter flyg ställs in. Vi ska till en början flyga till Nepalgunj  nere i sydväst och övernatta där ör att sedan komma med flyget till imikot i ottan nästa dag. Det mörknar och då brukar ingen flyga mer i Nepal inrikes. Men sedär, även här går utvecklingen framåt och vi får besked att Nepalgunj numera har modernt landningssystem och man kan landa i mörker och vi kommer iväg vid 18.30 efter fem timmars väntan. Landar en timme senare i det heta låglandet. Hotellet har luftkonditionering som drivs med dieselaggregat som brummar i natten.  Känns inte särskilt miljövänligt men hettan är olidlig.

Skulle bli väckt 05.30, få ägg till frukost och åka till flygplatsen kl 6. Min bärare knackade försynt på kl 05.30, jag plockar ihop mina saker och då försöker någon slå in dörren och skriker därute. Trodde det brann. Höll på att snöra kängorna, öppnade dörren och blir utskälld av ytterst argsint hotellpersonal som skrek att ALLA väntade på mig och blev nu försenade och skulle missa sina flyg.

Förstod inte riktigt men var klar 05.41 och gick ut till en buss full med upprörda fransmän som var otroligt spydiga och ansåg att det var mitt fel att de skulle missa flyget. Gitte inte träta. Insåg att hotellet fått för sig att boka in oss på samma transfer och att de glömt att berätta det för oss att vi skulle iväg en halvtimme tidigare än planerat.

Infann oss på flygplatsen 05.52 men den hade inte öppnat ännu. De arga fransmännen klättrade på staketet och skrek. Det är ju inte så troligt att flygen börjar gå när grindarna är låste till infarten till flygplatsen så jag vet inte varför de hetsade upp sig så förfärligt. Framåt 7 kom en sömnig karl och låste upp. Vi fick besked att flyget skulle gå senare. Kanske. Vid kl 16 gick det första flyget till SImikot och de som väntat i 4 dagar på inställda flyg hade prioritet så de fick flyga först.

Vi kom iväg kl 17.30, landade i Simikot 18.10. Vi var 12 passagerare i en Twin Otter och piloten nästan slängde ut oss och gasade på och for iväg igen. Bråtom att komma iväg innan mörkret sänkte sig över Humla.

Huvudstaden i Humla, Simikot, lera och sten, getter och kor som vanligt i Nepal. Går till vårt guest house och min bärare ordnar med den slags ”shower” som finns till hands, en hink med 3 – 4 liter varmt vatten. Skönt att tvätta bort svetten och sedan få en stor tallrik ångade grönsaker.

dsc_0139dsc_0138