Humla Nepal

dsc_0095 dsc_0107 dsc_0109 dsc_0112 dsc_0116 dsc_0126 dsc_0130 dsc_0132 dsc_0137

 

Humla i nordvästra Nepal, precis uppe vid gränsen till Tibet, är den mest eftersatta regionen i landet. Ingen telefoni, inga vägar, ingenting utom människor som kämpar för att överleva tack vare sina jakar och getter.

Nu ska jag hit för att få föräldrarnas godkännande att två flickor härifrån börjar läsapp Medical College i Kathmandu. Träffa deras gamla lärare i ”grundskolan”
Analfabetismen utbredd, de flesta kvinnorna kan inte läsa eller skriva, fler män som kan det men inte ens hälften av dem är heller läskunniga.

Min flygbiljett kostar 754 US-dollar bara för att jag är utlänning. Därutöver får jag betala 60 US-dollar för att få tillstånd att röra mig i området. Jag kommer billigare undan med biljetterna för min vägvisare Chembal och för min bärare Hari. De kostar ”bara” drygt 100 dollar per styck att frakta upp till detta otillgängliga område.

Spöregn i Kathmandu vill aldrig ta slut. Vi är på flygplatsen när vi ska vid 13 men flyg eter flyg ställs in. Vi ska till en början flyga till Nepalgunj  nere i sydväst och övernatta där ör att sedan komma med flyget till imikot i ottan nästa dag. Det mörknar och då brukar ingen flyga mer i Nepal inrikes. Men sedär, även här går utvecklingen framåt och vi får besked att Nepalgunj numera har modernt landningssystem och man kan landa i mörker och vi kommer iväg vid 18.30 efter fem timmars väntan. Landar en timme senare i det heta låglandet. Hotellet har luftkonditionering som drivs med dieselaggregat som brummar i natten.  Känns inte särskilt miljövänligt men hettan är olidlig.

Skulle bli väckt 05.30, få ägg till frukost och åka till flygplatsen kl 6. Min bärare knackade försynt på kl 05.30, jag plockar ihop mina saker och då försöker någon slå in dörren och skriker därute. Trodde det brann. Höll på att snöra kängorna, öppnade dörren och blir utskälld av ytterst argsint hotellpersonal som skrek att ALLA väntade på mig och blev nu försenade och skulle missa sina flyg.

Förstod inte riktigt men var klar 05.41 och gick ut till en buss full med upprörda fransmän som var otroligt spydiga och ansåg att det var mitt fel att de skulle missa flyget. Gitte inte träta. Insåg att hotellet fått för sig att boka in oss på samma transfer och att de glömt att berätta det för oss att vi skulle iväg en halvtimme tidigare än planerat.

Infann oss på flygplatsen 05.52 men den hade inte öppnat ännu. De arga fransmännen klättrade på staketet och skrek. Det är ju inte så troligt att flygen börjar gå när grindarna är låste till infarten till flygplatsen så jag vet inte varför de hetsade upp sig så förfärligt. Framåt 7 kom en sömnig karl och låste upp. Vi fick besked att flyget skulle gå senare. Kanske. Vid kl 16 gick det första flyget till SImikot och de som väntat i 4 dagar på inställda flyg hade prioritet så de fick flyga först.

Vi kom iväg kl 17.30, landade i Simikot 18.10. Vi var 12 passagerare i en Twin Otter och piloten nästan slängde ut oss och gasade på och for iväg igen. Bråtom att komma iväg innan mörkret sänkte sig över Humla.

Huvudstaden i Humla, Simikot, lera och sten, getter och kor som vanligt i Nepal. Går till vårt guest house och min bärare ordnar med den slags ”shower” som finns till hands, en hink med 3 – 4 liter varmt vatten. Skönt att tvätta bort svetten och sedan få en stor tallrik ångade grönsaker.

dsc_0139dsc_0138

Publicerat av

gatubarnnepal

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *