Vägen från Simikot till Humla

Min internetuppkoppling är inte så snabb så om du vill se bilder från Humla rekommenderar jag att du tittar på min Facebook-sida Eva Holmberg Tedert där jag lyckats ladda upp foton medan jag åt.

Här kommer lite mer från mina upplevelser på plats.
I förra inlägget skrev jag om vedermödorna att ta sig till Simikot, ”huvudstaden” i Humla. Tidigt på morgonen efter ankomsten startar vi vandringen uppåt och denna väg är klippigare och stenigare än jag någonsin upplevt. Jag är ändå hyfsat rutinerad Himalaya-vandrare men här finns inte ens en riktig stig på långa sträckor bara ett moras av sten. OK, just nu är det värre än någonsin på grund av ,ilitärens sårängningar som så småningom ska leda till att det blir en bättre väg men nu är det bara hemskt. På mpnga ställen har det också gått jordskred i denna sommars ovanligt intensiva monsun. Det gör vägen både osäkrare och farligare.

Mitt på denna vandring materialiserar sig plötsligt en kvinna med termos och matkorg. Det är min vägvisare Chembals syster som visste på ett ungefär när brodern skulle komma och gick längs med stigen för att skära foder till djuren.

Salt thé och potatissoppa smakade riktigt bra.
Vi bodde hos sytern i hennes by Yalbang en natt. Jag i tältet, pojkarna inne i systerns kök där det var ganska rökigt. Tur att jag hr mitt tält så jag slipper hosta ihjäl mig. Stegen upp till systern rum var en historia för sig. Urholkad stock där flera av stegen var ruttna. Tog mig upp men sa misstänksamt att ….hur ska jag ta mig ner och gå på toaletten mitt i natten?  Nåja, det finns ingen toalett, man går bakom en buske, men ändå. Min bärare skuttade raskt ner och på den sida av huset där det var närmast till marken byggde han raskt upp en trappa av flata stenar och så lyfte han undan en vedtrave och voilá där hade jag en trappa ner.
Jisses! Vilken kille, han är oerhört lösningsfokuserad.  ”Storasyster, pröva nu om du kan gå ner här i natt.” Vi är sedan länge didi och bhai med varandra, storasyster och lillebror.  Jodå, det gick utan mankemang. Tack för att du såg till att jag inte ramlade ner i floden 700 meter längre ner vid de farligaste passagerna idag, tack för att du bygger en trappa till mig när jag gnäller om att jag inte kan ta mig ner för den urholkade stocken i mökret. Allt med glatt humör.

Fortsatte den sista lilla biten till Yangar nästa morgon. Träffar våra blivande studenters föräldrar. Helt ofattbart att de som själva är analfabeter, är så medvetna om betydelsen av utbildning och att deras döttrar ska få studera. Pema Dechhen som ska bli läkare är redan nere i Kathmandu och läser klass 12 med vårt bidrag. När hon var 10 år, mitt under maoisternas värsta framfart, tog föräldrarna alla pengar de hade och dessutom lånade för att kunna skicka dottern i säkerhet. Maoisterna kidnappade ungdomar och gärna flickor för hjärntvätt och en hel del mer obehag ochföräldrarna hade redan förlorat två flickor så de ville att denna dotter skulle överleva. Hon har haft det förfärligt under åren i Kathmandu man är fast besluten att skaffa sig en ordentlig utbildning för att kunna komma hem och göra nytta.

Den andra flickans föräldrar från byn Challa, bortom all ära och redlighet, hade dottern kvar under hela inbördeskriget men var alltid rädda för de nattliga räderna. Nu äntligen ska flickan få utbildning som de drömt om och funderat hur det ska bli möjligt. De kom med ägg till mig, det finaste de hade. Och ett paket jaksmör till Chembal som ordnat kontakten.

Avtalsskrivande att de inte får kalla hem döttrarna och avbryta utbildningen i förtid. Chembal översätter till tibetanska och förklarar noga vad det innebär. Inte gifta bort flickorna, utbildningen får inte avbrytas. De är alla införstådda och när det är dags att skriva under sätter de tummarna i spissotet och sätter tumavtryck i min bok där vi skrivit överenskommelsen.

Besök i skolan där eleverna sätter upp ett sång- och dansprogram. Jag hälsar på i skolhemmet som sponsras av folk från Värmland. Ett par av 10-klassarna förhör sig om det finns chans att söka scholarsjips för dem också. Joda, om ni når över 75% i betyg ska jag göra allt för att försöka hjälpa er till högre utbildning, säger jag. Så vänta bara 🙂 rätt som det är kommer jag och ber er ställa upp och betala utbildning för någon av ungdomarna från Humla. Och då skulle du verkligen göra en välgärning för mindre bemedlade än dessa finns inte.

Publicerat av

gatubarnnepal

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *