Arbete utomlands

Att arbeta utomlands låter spännande och utvecklande.
Men sanningen för många nepaleser ligger långt därifrån.

Fruktansvärt många arbetar under slavliknande förhållanden till låga löner i länderna runt Persiska viken eller i Malaysia och Singapore bland annat. Ofta i fabriker eller som byggnadsarbetare under total avsaknad av skydd som vi anser är självklara. Oftast också helt utan försäkringar.

En del bygger fotbollsstadion i Qatar, andra gör rent oljetankar i sydostasien. Att arbeta i länder runt viken innebär att man är under det så kallade kafala-systemet. Det innebär att man måste lämna sitt pass till arbetsgivaren och att man måste ha tillstånd från sin arbetsgivare för att lämna landet. Det finns tusentals nepaleser, särskilt kvinnor, som vägras få tillbaka passet och inte kan lämna landet där de arbetar.

En del är hembiträden i mycket utsatt situation i till exempel Kazakstan, ett arbete som skrämmande ofta egentligen innebär prostitution.

Plötsligt har också Sydkorea seglat upp på listan över länder som nepaleser beger sig till för att arbeta och 2016 var det så många som 33 000 nepaleser som hade 5-årstillstånd att arbeta i Sydkorea.  Ett land som -trots allt- sägs ha riktigt rimliga villkor jämfört med många andra länder.

Som turist är du viktig för Nepals överlevnad

Nepal är oerhört beroende av turismen. Det är den absolut viktigaste inkomstkällan, om man bortser från bistånd. Därefter kommer remitteringar från nepaleser som arbetar utomlands. Sedan kommer ingenting och ingenting och ingenting tills det nere på några ynka procent kommer textil och konfektion och så lite lite vattenkraft som säljs till Indien.

EN UTLÄNDSK TURIST SKAPAR ARBETE DIREKT ELLER INDIREKT TILL 12 PERSONER I NEPAL.

Som turist behandals du väl och får alltid det bästa man har att erbjuda. Vilket med västerländska standardmått är synnerligen enkelt. Men en vandring i Himalaya är i särklass bland det mest spektakulära du kan göra så det är värt att de guest houses du bor på är rätt enkla och iskalla och att maten kan bli lite enahanda. Det underlättar att tycka bra om ris och linser. Som turist löper du rätt liten risk att råka illa ut också. Du kan bli rånad eller bestulen, du kan till och med bli misshandlad men risken är otroligt liten. När man jämför med andra länder så du kan känna dig trygg så länge du uppträder rimligt själv.

2014 kom över 8 miljoner turister till Nepal.
2015 började bra och säsongen på våren innebar många turister men sedan kom de stora jordbävningarna 25 april respektive 12 maj. Däremellan och efter så fortsatte marken att skaka. Turisterna uteblev under höstsäsongen och året i sin helhet gav strax över 5 miljoner turister.
2016 kom nästan 6 miljoner men det behövs fler för att klara ekonomin.

Många hotell och guest houses kämpar för att överleva.

Den tidigare totalt bedrövliga flygplatsen i Kathmandu har faktiskt snyggats upp rätt bra. De har ordentliga toaletter som hålls renare och snyggare nu. Bagagehanteringen är ännu skrämmande dålig och ibland tar det tre timmar att få bagaget i den fullpackade ankomsthallen som saknar sittplatser.  Men det blir långsamt bättre och har man specialbagage så kommer det snabbt och utan att vara skadat. Bara en sådan sak 🙂

Nepal….. Vad tänker du på när du hör Nepal nämnas?

Nepal, Himalaya, höga berg med gnistrande snö, ren och klar luft.
Ja, det är också en del av sanningen i Nepal.


Men det är också ett land där huvudstaden Kathmandu är en av världens mest förorenade städer. I de flesta mätningar brukar Kathmandu hamna på näst sista plats. Bara Dhaka i Bangladesh har ännu högre partikelhalt i luften, är ännu mer förorenad.  Man mäter inte alltid så noga heller men när man gör det hamnar man som värst över 800 mikrogram partiklar per kubikmeter luft.

”Storebror” Indien, som är betydligt mer tekniskt utvecklat än Nepal mäter ständigt och har varningsskyltar på olika platser i Delhi. I höstas kom man upp i 750 mikrogram partiklar per kubikmeter luft.  Det är 30 gånger högre än gränsvärdet på 25 mikrogram per kubik. I Delhi planerar man nu att ta itu med problemen. Restriktioner i biltafiken kan komma att införas men ett stort problem är alla öppna eldar sprider rökgaser.

Sikten är usel i smogen. Sjukhusen tar emot mängder med människor med lungproblem. Periodvis är Delhi värre än Kathmandu. Dammet gör inte saken bättre i någon av städerna.

Ibland undrar medlemmar i Föreningen för gatubarn i Nepal varför vi måste ha en särskild städerska på varje barnhem. Fönster och dörrar är ganska otäta och dammet letar sig in överallt. Grusvägar, vinterns torka på åkrar och dammet är överallt. Eldarna där fattigt folk försöker hålla värmen och eldar sopor och flagor av plast och annat som bräns flyger omkring. Det saknas sophantering så vi eldar själva soporna i en tunna och en del flyger iväg även om vi ser till att återvinna plast och kompostera matrester.

När du kommer och hälsar på i Kathmandu kan det vara bra att ta med en riktigt bra andningsmask. Köp en sådan som man brukar ha för att slippa andas in slipdamm. Målarbutikerna brukar ha. Och så kan det vara bra att tänka på att inte släpa med dig massvis av mer eller mindre uttjänta saker som du använder bara en gång till och sedan slänger i Kathmandu. Det finns ingen fungerande sophantering så tänk som i fjällvärlden: Allt du tar med in ska du ta med ut.

Bonde i Nepal är inget lätt liv

Monsunen (regnperioden) 2016 varade fyra veckor längre än normalt.
På många håll var översvämningarna besvärande och man kunde inte så nya grödor.

När regnen väl upphörde i slutet av september blev växtsäsongen kort. Redan efter två månader var det i stora delar av landet så torrt att grödorna vissnade. Och högre upp i bergen för kallt så skörden kom av sig helt. Innebär mindre mat och mer import för ett redan fattigt land.

Nere i södra Nepal där det brukar växa otroligt bra och man normalt sett kan ta två skördar och av vissa grödor till och med tre skördar var 2016 inte heller lyckosamt. I byn Lareni, till exempel, kom en stor flock apor och rev upp grönsakerna och fördärvade redskap så det blev ingen skörd alls där.

Kommer ni ihåg att Nepal var satt i blockad av Indien förra vintern?

Nä, inte många skrev om det.
Efter att Nepal antagit sin nya konstitution blev det en del problem bland annat i södra Nepal där Tauri- respektive Madhesi-folken verkligen inte ville tillhöra samma federala område som andra folk längre norrut bland kullarna uppåt Himalaya.

Det blev bråk och efter ett antal ihjälslagna poliser och brända fordon stängde Indien gränsen för export till Nepal. Folk kunde fortfarande passera men hade man bensin i tanken tömdes den och bensinen eldades upp. Annat som medfördes kunde också konfiskeras av patrullerande – ofta självutnämnda – kontrollanter i Nepal.

En över fyra månader lång blockad följde och Nepal led svår brist på bensin, diesel, matlagningsgas, mediciner och en del livsmedel.

80% av importen kommer från eller via Indien så det är klart att det blev problem. Madhesifolket, eller en del av dem som hördes, ville hellre tillhöra Indien men indierna var inte så väldigt intresserade.

Nu har man fått ett nytt bilateralt avtal med Indien och länderna är vänner igen. Nepal löser problematiken genom tillägg i den nya konstitutionen för att separera folken bland kullarna från Madhes i söder vad gäller politiskt inflytande.

Låt oss hoppas att detta får fungera. Nepal och dess hårt prövade folk har inte råd att slåss mer eller ha fler blockader. Det räcker med en geografi och ett klimat som försvårar odling, jordskalv, jordskred, låg utbildningsnivå bland befolkningen och en hel del annat som försvårar tillvaron.

Minska antalet barn på gatan i Kathmandu

Sonam Dolma, blivande sjuksköterska och Pema Dechhen, blivande läkare. Med på bilden en annan liten tjej som ville synas 🙂

Det är inte alltid självklart att se sambanden och svårt att se kortsiktiga effekter av det arbete vi driver i Nepal. Här är en del av den verklighet jag möter och lite statistik bakom människoöden.

”Hungry Ma’am!”

”School pen Sir!”

Det vimlar av ungar på gatorna i Kathmandu. Det finns tusentals barn som tigger. Särskilt i turistområden som Thamel i centrala Kathmandu. Och rätt många av de här pojkarna, för det är mest pojkar, lyckas få ihop lite pengar. Till mat åt dem själva och kanske familjen. Men mycket av de hoptiggda pengarna går till lim eller andra droger.

Många av de barn som tigger på gatorna har familjer. En del bor på gatan med hela familjen, andra har ett hem som de flytt ifrån, kanske på grund av föräldrars missbruk eller våld. För de flesta har en ganska våldsam bakgrund. En hel del av ungarna hamnade på gatan när mamma dog och pappa saknar förmåga eller intresse att ta hand om barnen.

Flickorna är få. De blir snabbt upplockade av människohandlare och sålda till bordeller i Indiens storstäder istället. Ofta lockade med löfte om ett arbete som ska ge bra lön.

En mycket stor andel av barnen som lever på gatorna sniffar lim. Självklart för att döva hunger och smärta, för att slippa känna vinternattens kyla. Lim är billigare än mat. Du som kommer som turist till Kathmandu underhåller allt detta genom att ge pengar till barnen på gatorna.

Om du vill hjälpa till kan du istället göra det på ett mer strukturerat sätt och stötta någon av de organisationer som finns på plats och arbetar med att ge hem, mat, skolgång, hjälp till självhjälp så att människor kan försörja sig och ta hand om sina barn själva. Välj en organisation du kan lita på och som arbetar i den anda du vill stödja.

De samband jag ser och arbetar med är:

Minska antalet barn på gatorna genom att hjälpa familjer att själva ta hand om sina barn. Det kan ske genom att ge människor arbete. Köp kläder producerade i Nepal istället för att ta med en massa saker från Sverige att dela ut. Hyr en bärare och en guide när du ska ut på trekking. Skänk pengar till en organisation som ordnar höns, getter, bikupor och annat man kan leva av på landsbygden. Då kan familjerna själva betala mat och skolböcker till sina barn. Om fler familjer har råd att försörja sina barn är det också färre flickor som säljs till bordellerna i Indien.

Stötta unga nepaleser som går yrkesutbildningar. Utbildning kostar pengar i Nepal. Många arbetar bara med barn upp till och med 10:de klass. Det innebär att man stöttar barn att gå ut grundskolan. Men det får man inget arbete på utan vi behöver gå vidare.  Därför bekostar vi utbildning och uppehälle till 12 unga kvinnor för utbildning på Medical College. Där studerar de till sjuksköterskor, Health Assistants och får sedan påbyggnad till Skilled Birth Assistant, som är en lightversion av barnmorska. En av våra studenter ska gå läkarutbildning. Efter avslutad utbildning kommer ungdomarna att arbeta i sina hemdistrikt på landsbygden där en av de viktigaste uppgifterna är att se till att fler mammor överlever. Om fler mammor överlever hamnar färre barn på gatorna i Kathmandu.

Lite statistik:
Barnadödligheten i Nepal var 1990 så hög som 141 per 1 000 födda. Samtidigt hade Sverige då 6,9 döda barn per 1 000 födda.

Nepal har jobbat hårt med de så kallade milleniemålen och år 2015 har man kommit ner till en barnadödlighet på 36 per 1 000 födda. Det är fortfarande mycket. Som jämförelse så har Sverige kommit ner strax under 3 döda per 1 000 födda år 2015.

Mödradödligheten var år 1996 enligt Nepal Family Health Survey on Maternal Mortality 539 per 100 000 levande födda. Även denna siffra har förbättrats radikalt och Nepal är nu nere på 281 i mödradödlighet. I länder med mer tillgängliga hälsovårdsfaciliteter och med mödravård, som till exempel Sverige, är det numera rätt ovanligt att mammor dör under graviditet och förlossning.

Om du läst såhär långt är du uppenbarligen intresserad av ämnet och kanske vill du också vara med och stötta en ung kvinna från en fattig by i Nepal att få läsa på Medical College? Du är välkommen för det är många distrikt som ännu helt saknar hälsovård och de 12 vi ger utbildning räcker ju inte till hela landet. Maila mig på [email protected] så kan du också få del av en egen barnmorska.