1+1=3 Fördel samarbete

Här är några exempel på fruktbart samarbete inom bistånd till Nepal och på vilket sätt flera organisationer och bidragsgivare kan samarbeta för att nå långsiktig framgång i byarna.

 

NUWAKOT

Byn Maghi Gaun i Nuwakot. Det är torrt på höjden där byn ligger. Grönsakerna torkade ut. Barnen släpade vatten hela dagarna nere ifrån floden upp til byn 145 meter högre upp.
Små barn som bar vatten i öppna krukor som stod i korgarna de bar med hjälp av det i Nepal så vanliga pannbandet. Ibland ramlade knattarna och vattnet rann ut. Ner till floden och fylla krukorna igen.
Ytterst få av de vuxna i byn kan läsa och skriva. Ingen tyckte det var så viktigt att gå i skolan.
Byn ligger bedövande vackert ovanför Nepals mäktigaste flod, Trisuli. På bilden kan du se hängbron som leder över floden i närheten av Maghi Gaun. Byn har el på en fas.

 

Vi köpte en pump från Indien och drog 650 meter vattenledningar och installerade tankar och sju tappställen murades upp. Nu kan barnen gå i skolan istället för att bära vatten. Det här projektet betalades av Nepal Compassion in Action – Gayatri Fund, Organisationen är registrerad i Tyskland och merparten av pengarna samlas in vid musikerna Deva Premal, Miten och Manoses konserter.

För att göra byn helt självförsörjande behövs lite mer och då kom den fina möjligheten att skänka getter. Det är tack vare Pantbanken Sverige, som i samband med sitt 150-årsjubileum skänkte 150 getter till Föreningen för gatubarn i Nepal. En del av de här getterna kommer att få bo i Maghi Gaun och tas om hand av kvinnoföreningen. Vår svenska förening organiserar det hela. Och så kom vi på att det vore fint om de kan komplettera med några bikupor. I sommar kommer den israeliska organisationen IsraAid där vännerna Reizy och Tete Dagani är verksamma, att ge byns kvinnor utbildning i biskötsel och att framställa honung. Utrustningen med honungsslungor och sådant i Edelstahl kommer från Tyskland och betalas av Gayatri Fund. 

HUMLA

Den fattigaste och mest eftersatta regionen i Nepal heter Humla, den ligger uppe i nordväst, på gränsen mot Tibet. Hur hamnade jag här?
Det finns en skolförening som driver skola och hem för barnen i Yangar. Den heter Kailash Manasarovar Children of Humla – KMCH och de har en svensk sponsorförening. De hörde talas om att vi i den svenska Föreningen för gatubarn i Nepal har ett program för studenter från fattiga områden till Medical College. Så KMCHs svenska sponsorförening hörde av sig och undrade om Sonam Dolma, som just skulle gå ut klass 10 kunde ha en chans att komma med i vårt program. Ja, absolut, vi prioriterar ungdomar från mycket fattiga områden, förutsatt att de efter utbildning förbinder sig att åka hem igen och arbeta i sitt distrikt.

Jag träffade Chembal, till höger på bilden. Han brinner för skolan för ungdomar från sitt hemdistrikt. Han besökte mig på vår svenska förenings flickhem i Kathmandu. Vi pratade om Sonam Dolma, kom överens om att bara hennes betyg från klass 10 var bra så kunde vi bekosta Medical College utbildning.

Precis när Chembal skulle gå, berättade jag om att vi just fått en speciell donation avsedd för en läkarstudent och Chembal berättade om Pema Dechhen. Så duktig i klass 10 att hon fått stipendium för att studera klass 11 i Kathmandu. Drömde om att bli läkare men familjen har inga pengar så det var inte ens att tänka på att gå klass 12. – Kan jag träffa henne? Ja, självklart och redan dagen efter fick jag klart för mig att här hade vi vår läkarkandidat. Toppbetyg, vill bli läkare och brinner för att göra något i sitt Humla. Jag lovade på stående fot finansiering av klass 12. Redan innan jag pratat med Föreningen för gatubarn i Nepals styrelse. Men Pema Dechhen var så självklar kandidat att jag visste att jag kunde utan tvekan välja henne och få styrelsens godkännande i efterhand. Ingen skulle slå hennes betyg och motivation.

Några månader senare dags att fara upp till Humla och träffa båda flickornas föräldrar så att de kunde godkänna och ”skriva på” avtalen att de riskerar att bli återbetalningsskyldiga av utbildningskostnaderna om flickorna avbryter utbildningen och att det aldrig kan bli tal om att kalla hem flickorna för att gifta bort dem. Sådant får anstå till efter examen.  Enmotorig Cessna upp till Simikot. Vägen var hemsk, smala stigar längs med branta stup i tre dagar innan vi nådde skolbyn, Yangar. Den ena flickan bodde ytterligare en dagsmarch bort. Jag hade med min personliga bärare, Hari, som såg till att jag inte ramlade ner någonstans. Hari är grabben till vänster på bilden ovan. Han har vandrat med mig över hela Nepal och är mycket pålitlig. Bär mina bördor, sätter upp mitt tält på kvällen och packar ihop det på morgonen.

Möte med flickornas föräldrar. Skriva kunde de inte men med tummen i spis-sotet och sedan tumavtryck på avtalet om att flickorna får gå utbildnig ända borta i Kathmandu. Huvudstaden de hört talas om men aldrig besökt. Här uppe talar folket tibetanska, Chembal tolkade och jag blev gråtfärdig över berättelserna. Pema Dechhens föräldrar berättade om att de hade fyra barn. Sonen hjälpte dem med jakarna och att skörda löv för den långa, stränga vintern. Två av döttrarna hade kidnappats av maoisterna under inbördeskriget och aldrig kommit tillbaka, lillflickan, hon som var så studiebegåvad ville ju bli läkare. Exakt vad det innebar förstod de inte men det var lite extra och mer än medicinmannen. Den andra flickan, Sonam Dolmas familj skämkte mig ett helt tjog ägg som tack för att flickan skulle få studera till sjuksköterska. Ägg är dyrt och fint. Vilken gåva!

Nu går båda flickorna förberedande utbildningar i Kathmandu för att bli behöriga att läsa på Medical College. Vad gör vi den dag de är färdiga? På något sätt måste vi liera oss med andra organisationer och klara av att bygga en Health Post, som en vårdcentral ungefär. Jag vet inte hur men du som känner för att bli delägare i en vårdcentral kan berätta det för mig. Vinsten kommer att sättas in på ditt Karma-konto.

På bilden kan du se 10 av våra 12 Medical College-studenter. Flickorna längst till höger i övre raden är Pema Dechhen och Sonam Dolma. Tanterna på bilden är jag i mitten och min vän Jyoti Botsford, Queens Nurse från London till höger.

 

Som du förstår är Humla lusfattigt och folk svälter en del av året innan vintern är slut och det börjat växa något ätbart igen. Folket är helt beroende av sina jakar för ull, mjölk, transporter och värme under den stränga vintern.

Hur kan vi förbättra villkoren för befolkningen?
När Pantbanken Sverige fyllde 150 år och Föreningen för gatubarn i Nepal fick 150 getter så gjorde de en affisch med getter på. Uppdraget att göra detta gick till RBK Communications i Stockholm. De har hjälpt oss  tidigare och tryckt våra fina foldrar alldeles gratis. De tyckte det var en jättebra idé att köpa getter så de ringde mig i Kathmandu. Fast jag föreslog jakar istället för getter. Tänkte på Humla och jakar är bättre på hög höjd. Så tack vare RBK blir det nu 10 jakar till fattiga familjer som håller sina barn i skolan.

 

SINDHUPALCHOWK

Byn Rathankot i Sindhupalchowk ligger nära epicentrum för den stora jordbävningen 25 april 2015. Nästan alla hus i byn rasade samman, Folk bor fortfarande i nödbostäder och tält. Skolan med över 100 barn är inhyst i tält som trasas sönder mer och mer i vinden. I november var flera från Nepal Compassion in Action – Gayatri Fund på besök i byn och vi beslutade att bygga upp en ny skola. Kostar mycket pengar med tanke på att vi måste bygga säkerhetsvallar mot vattenfallet och säkra berget ovanför så det inte rasar ner på skolan. Vi räknade med ungefär en miljon svenska kronor, det blev 1,2 miljoner. Nu är det snart dags för invigning.

Tältskolan blir trasigare och trasigare. Hög tid att barnen får flytta in i det nya skolhuset.

 

Ungefär såhär såg byn ut efter jordbävningen 25 april 2015.
Bara något enstaka hus i byn klarade sig.

För att utbilda byborna i jordbävningssäkert byggande kom Björn Söderbergs företag Build Up Nepal och hjälpte till . Earth bricks och både män och kvinnor från byn som lärlingar. Nu kan de bygga, en kunskap som man kan försörja sig på och hjälpa till i andra byar.

Vägen till den nya skolan är dålig. Det har den varit hela tiden men delar av året ändå farbar med fyrhjulsdriven jeep. Vi behövde ju få upp en del byggmaterial til byn. Men så kom monsunen sommaren 2016 och vägen förstördes fullständigt. Det hade vi inte budgeterat för. Tack vare samarbete med den belgiska organisationen Support 4 Nepal och vännen Brecht de Mey som tog 1/3 av kostnaden och Lööf  Foundation som driver barnhemmet Home of Hope i byn och tog 1/3 av kostnaden och vi tog 1/3 så blev det ändå möjligt.

Undevisningen i skolan lämnar en del övrigt att önska och vi tog dit lärare som volontärer för att undersöka närmare hur vi kan göra för att förbättra. Sandra från USA och Roswitha från Tyskland / Spanien ställde upp. Men hur bor man i en by som knappt har några hus efter jordbävningarna. Tack vare ett mail till Sophie Lööf på Lööf Foundation kunde våra volontärer få bo i gästrummet på Home of Hope i Rathankot. Gissa om barnen på barnhemmet fick extra myckt läxläsningshjälp och pyssel.

Tillsammans kan vi försätta berg och utan våra vänner inom andra organisationer som verkar i Nepal skulle vi inte kunna göra så mycket som vi faktiskt lyckas med.

1+1=3

På bilden finns från vänster till höger Nepal Compassion in Action – Gayatri Funds vice ordförande Ilanit de Wilde från Nederländerna, ordförande Eva Holmberg Tedert, Sverige, med en av initiativtagarna till organisationen, flöjtisten Manose Singh Newa, Nepal & USA bakom och rådgivande medlemmen Alexis Burger, Schweiz.

Blomstergirlangerna har vi fått av skolbarnen som är lyckliga över att snart ha en riktig skola i byn.

 

Publicerat av

gatubarnnepal

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *