Att skapa nätverk för framtiden

Frukostmöte med professorer på Tribhuvan-universitetet innan de ska fortsätta sitt helgfirande. Deras syfte är att få föreläsningar av mig vår och höst med fokus på valsystem i Skandinavien, demokratifrågor och hur ett litet land klarar sig inom EU och hur man drar nytta av friheterna inom unionen. Jag kan ämnesområdet hyfsat bra och bjuder gärna på detta. MITT SYFTE är som vanligt att bygga vidare på nätverket av personer som våra barnhemsbarn kan ha nytta av i framtiden. De har inga familjer som kan ge dem kontakter och här är man väldigt beroende av att känna människor gärna på betydelsefulla poster så jag gnor vidare och är också öppen med att jag vill att de ska hjälpa våra barn i framtiden.
På ett sätt är det lättare som utlänning att knyta an till människor på högre poster för att de blir så häpna och tycker det är lite kul och spännande när det kommer utlänningar och är intresserade av deras arbete. Men vissa människor är omöjliga att närma sig om man inte är nepales och kommer från rätt kretsar. Så hur mycket jag än jobbar på med detta kommer nätet ändå att ha stora hål här och där.

Varje skolår försvinner minst 5 % av flickorna i nepalesiska skolor

64 % av skolorna i Nepal har toaletter. 40 % har separata toaletter för flickor och pojkar. Nu undrar du säkert på vilket sätt det har att göra med rubriken att minst 5 % av flickorna försvinner varje skolår. Jo, tillgången till toaletter är viktig för att flickor ska få fortsätta gå i skolan tillsammans med många andra faktorer.

Många flickor missar skolgång när de har mens för att de då betraktas som orena i stora delar av Nepal. Detta är särskilt vanligt i västra delarna av landet och ute på landsbygden. där det fortfarande är vanligt att flickor och kvinnor lever avskilt från familjen i s.k. chaupadi ute i ett skjul med djuren. De får till exempel inte vistas i köket eller ha med matlagning att göra och systrar anses orena sina bröder om de är i närheten.

Många flickor slutar skolan när de börjar menstruera, det är inte ovanligt att det börjar redan i 8 – 10-årsåldern och varje skolår slutar 5 % av flickorna grundskolan och i de högre klasserna är det ca 6,5 % som slutar varje år. Detta innebär att andelen kvinnor som kan söka sig till högre utbildning blir väldigt låg när de har avslutat 12:te klass i Nepal där motsvarigheten till grundskolan omfattar 10 år och motsvarigheten till gymnasieskolan är 2 år.

Val i Nepal – en stökig historia med många hinder på vägen

19 november är det val i Nepal.
En kort resumé: Senaste parlamentsvalet 2008, när inbördeskriget var slut, gav ungefär 28 partier plats i parlamentet. Största parti blev maoisterna med nästan 35 % av rösterna. Efter mycket stök bildade de en koalitionsregering som efter ett flertal ombildningar till slut bestod av 22 partier.

Våren 2013 gick det inte längre och en interimsregering med en domare i spetsen tog över. Kort därefter gjordes en 33-partiöverenskommelse om att landet ju borde styras av politiker och inte tjänstemän och så var cirkusen igång igen. Strejker och demonstrationer avlöste varandra under våren. Att det plötsligt var 33 partier beror på att många av de olika kommunistpartierna hade förökat sig genom delning.

Nu är val utlysta, men det är inte parlamentsval därför att först skall en 650 ledamöter stor konstituerande församling väljas för att sy ihop en konstitution. Det har man försökt med sedan 2008 när den gamla konstitutionen formellt upphörde att gälla, i praktiken hade konstitutionen på grund av inbördeskriget upphört att existera långt tidigare. Valsedlarna har tryckts och är under distribution till valdistrikten. Totalt finns 6 138 kandidater att välja mellan, av dem är 672 kvinnor och 1 person har angivit sig som könsobestämd. Tråkigt nog är det i många valkretsar de kvinnliga kandidaterna som är från partier med ytterst låga chanser att vinna en plats till den konstituerande församlingen, så slutresultatet kommer att bli en överväldigande majoritet av män.

Valmöten och manifestationer sker överallt  nu och bilar far omkring och ropar ohörbara meddelanden i megafoner. Men det viktigaste syns och det är den symbol varje kandidat eller snarare partiet har och det gör det enkelt också för dem som inte kan läsa att se varifrån kandidaten kommer.

Maoisterna säger att de kommer att störa valen men att de inte kommer att ta till våld. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Valdeltagandet då? Troligen lågt eftersom Nepal har ett galet system där man bara kan rösta på valdagen och bara i ens hemdistrikt. Hemdistrikt betyder inte vad vi tänker, där man bor, utan hemdistriktet är där man är född. Det innebär att det är både dyrt och besvärligt att för bara valdagen ta sig ”hem” kanske långt bort i västra Nepal vilket kan ta flera dagars resa från t ex Kathmandu. Mycket praktiskt för då slipper man människor som flyttat och börjat arbeta i städerna och kan skrämma slag på landsbygdsbefolkningen eller köpa sig röster.

Nästa gång väljer jag Annapurna IGEN

Vandringsleden från Lukla till Everest Base Camp är stenig. Det är stigarna runt Annapurna också men på vägen mot Everest är det vanvettigt mycket lösgrus och sand som gör särskilt vandringen nedåt äventyrlig. Det är mycket vandrare också. Ibland så man måste köa sig fram, alla vill ju till Everest och jag undrar varför. Är det människans inneboende längtan att komma längre bort, högre upp? En annan svensk turist jag talade med sa med en rysning att hon visste att man börjat bygga vägar i Annapurnaområdet. Ja det stämmer, man har dragit väg en bra bit upp från Pokhara i riktning mot Chomrong. Men det är ju en av fördelarna, indirekt. För det jag särskilt saknade här i Everestregionen finns det gott om i Annapurnas omgivningar; byar, små samhällen där människorbor och verkar året runt. Byar där barnen kommer springande med skolväskorna dansande på ryggen och fnittrande ropar Hello, how are you? Byar där tanter och farbröder sitter och flätar alla dessa bambumattor som i fem lager skyddar trätaken mot vätan. Byar som lever. Här i Everest eller Solu Khumbu som regionen heter tar de vanliga byarna slut på drygt 3 000 meter i Pakding och sedan är det säsongsbyar där varje hus har en skylt med guest house, restaurant eller bar. Det är jättetråkigt men rätt naturligt eftersom leden går så högt och skillnaden mellan Everest Base Camp på 5 500 meter och Annapurna Base Camp 4 200  meter också innebär skillnaden mellan levande bygd och turistbyar.

Och jag lovar, den där nya vägen de byggt i Annapurnaområdet är lätt att undvika, du följer bara en av vandringslederna istället. Det finns många attvälja på.

En annan sak som talar till Annapurnas fördel är att eftersom människorna oftastsjälva driver hotellen och bor på platsen investerar de i sina hus vilket innebär fler guest houses har dusch och till och med varmvatten. Fler ställen har ett handfat i anslutning till toaletten och priserna är lägre än i Everestområdet där den flaska vatten som nere i Kathmandu kostar en svensk krona betingar ett pris av nästan fyrtio svenska kronor. Längs Annapurnaleden ca femton som värst. Klart att transportkostnaderna är betydelsefulla men det är roligare när det syns att vinster investeras lokalt.

Mitt hjärta är fast vid Annapurna så nästa långvandring får gå dit igen.

Fysiologiska skillnader mellan herrar från Indien och herrar från Japan

Det var rätt beslut att vända före  Everest. Halsen är så igensvullen att det enda jag får ner är soppa och febern är så hög att jag bara orkar gå i långsam takt ett par timmar per dag. Nima tar väl hand om mig. Medan jag försöker få ner min soppa går han och ordnar varmvattenflaskor och lägger i min sovsäck, kollar av att jag har näsdukar i tillräcklig mängd och försöker truga i mig mer mat. Det är skönt att ha en gammal bra och pålitlig bärare med sig när man är sjuk. Det är en av de riktigt bra sakerna med att anlita Karma på Sea to Summit Trekking. Alla bärarna är hans personliga vänner och det finns alltid en extra bärare med om någon behöver vända om i förväg och lämna gruppen.

I natt har jag övenattat på Thamserku lodge i Kyangjung. Det ligger på 3 600 meter. Här passerar många vandrare och klättrare. Just denna natt var här 10 indiska herrar som ingick i en liten expedition på väg mot Ama Dablam och här var en expedition med 8 japanska herrar som tänkte  försöka sig på Everest Base Camp II, det ligger väl på ca 6 500 meter tror jag. Jag hade tur som fick det sista rummet.

De indiska herrarna genomförde någon slags träskodans tror jag. De stampade och klampade. Talade högt, skrattade ljudligt, fes så det brakade och herregud vad de spottade. Man låter ju inte så himla kul när man hostar och snorar. Jag vet, jag är ju också stormförkyld men det finns ju gränser i äckligheter.

De japanska herrarna rörde sig nästan ljudlöst och verkade ha ytterst litet behov av att frigöra kroppen från slem. När det skedde var det långt bort från matbordet och i näsduk under ursäkter. Jag tror inte att de fysiologiska skillnaderna är avgörande. Det handlar mest om kultur och uppfostran. Det var intressant att reflektera över där jag satt i ett hörn, inrullad i en filt och försökte äta.

I det här livet fick jag ingen hjälteroll, så det var helt OK att vända.

Mycket vandring uppför, en hel del nedför, vi börjar närma oss 5 000 metersnivån. Halsen lite tjock. Lätt feber som kommer och går. Med färdkamrat Amandas astmamedicin gick det ovanligt bra upp till 4 900 en av acklimatiseringsdagarna. Amanda själv skuttade iväg ända till 5 600 meter innan vi samlades igen nere på 4 500 för övernattning.

Nästa dag går långsamt, långsammare än någonsin och febern stiger. Karma beslutar att korta dagens etapp. Färdkamrat Hanna har haft lite höjdsjukekänningar men verkar bli bättre med medicin. Jag minns inte var vi var men före Gorakshep, d.v.s bara en och en halv dag från målet. Jag ber Karma att få med mig Nima för att börja gå neråt igen dagen efter. Karma undrar om jag behöver heliokopter ner. Nä, det är bättre att vända nu innan jag har pressat mig själv till det yttersta och behöver utlösa försäkringens räddningsmoment. Jag kommer inte till Everest Base Camp men eftersom jag inte fick någon hjälteroll i det här livet gör det ändå inget. Min uppgift i det här livet är att se till att barnen på Förenngen för gatubarn i Nepals barnhem får bra liv och gångbara utbildningar för framtiden. Det känns inte så jätteviktigt att jag riskerar att spränga hjärtat av att anstränga ihjäl mig för att nå till EBC.

Namche Bazar – Everestregionens centralort

Här passerar alla som ska upp mot BERGET. Bergsklättrare, expeditioner utrustade till tänderna och så vi vanliga vandrare i varierande åldrar. För det är faktiskt så att bara man är i hyfsad konditionoch har hjälp av bärare kan man ge sig av uppåt mot Everest Base Camp.

Om jag kommer fram vet jag inte. Höjden, den branta stigningen eller en dålig mage kan sätta stopp för färden uppåt men än så länge går det bra. Igår kväll kom vi upp till Namche mitt i Sherpaland på 3 400 meter. Idag har vi haft en acklimatiseringsdag och gåt upp till nästan 3 800 meter till en vidundrrlig utsiktspunkt där man i klart väder kan se Mount Everest eller Sagarmatha som berget heter här. Hon  visade sig inte idag, molnen skymde men vi fi k se Loptse och Ama Dablan och detär inga små berg det heller. Imorgon fortsätter vi vandringen uppåt. Håll tummarna för att vi orkar jag och färdkamraterna Amanda, Hanna, Peter och Sagar tillsammans med vår guide Karma och bärarna Pemba, Nima och Jiwan.

 

Kathmandu nära till himlen och nära till helvetet

Gyllene templet vid Patan Durbar Marg i Kathmandu

Gyllene templet får symbolisera himlen och en bild från Santinagar, ett stort slumområde i centrala Kathmandu får symbolisera helvetet.
Här i Nepal håller den stora högtiden Dashain just på att avslutas och om den kan du läsa mer i förra inlägget. Sedan jag kom hit den 14:de oktober på morgonen har jag tillsammans med vännerna Birgitta som arbetar som socialsekreterare i Gävle och hennes bror och svägerska och tillsammans med Föreningen för gatubarn i Nepals ordförande Anneli och medlemmarna Eva B och Svante varit på besök hos pastor Bijaye i slummen. Han och pastor Jyoti har fortfarande 10 små barn boende i ett litet kyffe bakom kyrksalen. Ytterligare 70 barn utspisas med mat när de kan och efter vårt besök och kommande leveranser vi ordnar kommer de att kunna ordna utspisning oftare.

Ett stort problem med området som rymmer ca 2 500 hushåll är att i monsuntiden svämmar Bagmatifloden över och många av husen dränks i vatten och vattenburna sjukdomar försämrar de redan dåliga sanitära förhållandena.  Myggplågan är påtaglig under monsunen och det är helt obegripligt att någon kan se så snygg ut som de festklädda ungdomar vi möter. Men är det dashain så är det och då gäller det att ha sina finaste kläder och att få äta något tillsammans med familjen.

Bilden föreställer en toalett, d.v.s. man skyler sig med det gula platsskynket och så är det fritt fall ner i floden där man också badar, tvättar kläder, diskar och hämtar dricksvatten.

Mycket annan planering också dessa dagar inför min vandring till Everest Base Camp tillsammans med två av våra fina volontärer som är på plats och arbetar hos våra barn här i Kathmandu.

Och självklart tid att träffa vännerna Nirmala och Karma och att hinna med alla vänner från Europa som nu är på klostret för att träffa Pema Dorjee, vår ständiga inspirationskälla som är glad över att vi kommit så långt i vårt projekt i Föreningen för gatubarn i Nepal och att vi också utvidgar verksamheten till att utbilda barnmorskor.

 

Dashira i Indien

Ordentligt försenade landade vi på förmiddagen i Delhi. Så bra att jag har mitt flyg till Kathmandu först i morgon. För alla de andra som skulle åkt viare nu på morgonen får problem nu. Alla flyg Delhi-Kathmandu fullbokade de närmaste dagarna. Det är både högsäsong för turistandet och det är många som reser hem till familjerna över den stora helg som heter Dashira i Indien och Dashain i Nepal. Man firar ordentligt i ca 10 dagar. Festandet är huvudsakligen till guden Ramas ära och når sin höjdpunkt i morgon när man firar att Rama till slut besegrade Ravan och överallt på gatorna säljs gyllene bågar och pilar som symboliserar Ravans hädanfärd. I morgon bränner man också jättestora dockor föreställande Ravan och det faktum att Rama nu kunnat återvända till Ayodhaya som ligger i Uttar Pradesh i Indien. När han återvände dit förtäljer historien att folk blev så glada att de tände eldar överallt och så var ljusfesten Diwali född. Men det dröjer lite till Diwali så mer om detta senare. Idag har det varit Durgas dag. Durga är jordens gudinna och när hon är på sitt blida humör är hon Parbati, hemmets och härdens gudinna. När hon är förbannad är hon Kali och då gäller det att passa sig för Kali kan röja vem som helst ut vägen lätt och ta hämd på alla som kommit i vägen för hennes vrede. Som avslut nu i kväll så har man tagit de stora lerfigurer man förberett, föreställande Durga, och kastat dem i den heliga floden Yamuna som flyter genom Delhi. Yamuna är den näst heligaste floden efter Ganges i Indien. Allt detta visas också som teaterstycken och filmer varje dag och allt är avsnitt ur Ramayana, Indiens stora gudaepos. Detta är hinduismens riktigt stora högtider och firas därmed både i Indien och Nepal som huvudsakligen är hinduistiskt även om bergsfolken och alla de vänner jag har i Boudhanath oftast är Buddhister. Jag övernattar väldigt nära flygplatsen eftersom jag ska upp vid fyra för att fortsätta min färd till Kathmandu. Men jag har hunnit med en utomordentligt trevlig och intressant dag tillsammans med den lillebror som jag egenhändigt har adopterat, Choedak. Han tog med mig till Swaminarayan Akshardham som är världens största mandir, ett hinduiskt tempelkomplex med konstverk och skulpturer i marmor, trä, guld och ädla stenar. Mycket vackert och intressant. Befinner du dig i Delhi kan detta verkligen rekommenderas. Och så har jag hunnit med att äta middag i de tibetanska kvarteren av Delhi. Enkelt och lätt. Slutna kvarter utan biltrafik. Det känns inte som att vara i Indien utan, just det, i Tibet, fast kanske inte ens riktigt i nutid utan som att vara i Tibet för länge sedan.