Katastrofhjälp kommer inte fram

http://www.svd.se/tre-manader-efter-jordbavningen-vi-lever-som-apor

Mycket intressant artikel i Svenska Dagbladet idag lördag 1 augusti.
Katastrofhjälp är svårt och Nepal är inte precis världens lättaste land att arbeta i.

Det är svårt att få ut hjälp i byarna runt om i Nepal och lidandet bland befolkningen är ofattbart. Massor av människor är hemlösa, många saknar mat för dagen och monsunens kraftiga regnväder försvårar transporter i ett land som redan saknar ordentliga vägar och de undermåliga vägar som finns förstörs av regnen varje år. Monsunen ökar också riskerna för jordskred och många byar i Ghorka, Sindupalchowk och i Dading har redan begravts under jord och sten som rasat ner när hela bergssidor och sluttningar ger vika.

Vi vet också att det finns stora hjälpsändningar som inte kommer ut till byarna. Varor som skickats av det internationella samfundet står och förstörs på flygplatsen i Kathmandu, vid landgränserna mot Indien och mot Kina och vi blir alla stumma av förvåning när vi hör att regeringen i Nepal kräver tull på varor som skänkts som bistånd. Vi blir förvånade och faktiskt arga också när vi hör att man vräkt ner ris i stora gropar istället för att distribuera till befolkningen. Vi vet att Nepal är ett av världens mest korrumperade länder och diskuterar hur mycket av biståmndet som egentligen kan tänkas komma fram.

Det här är en del uppgifter som jag fått och sådant jag sett och hört nyligen i Kathmandu:

Regeringen vill att allt utländskt bistånd ska kanaliseras via ett särskilt regeringskontrollerat konto.
– Vi biståndsgivare anar att en del av pengarna kommer att försvinna.

Oerhört många byar i de jordbävningsdrabbade områdena får ingen hjälp alls trots att det internationella samfundet har skickat hundratals miljoner dollar och massor av material som fältsjukhus, tält, livsmedel och annat.
– Nepal har ett styre som inte är rustat för att klara katastrofer och saknar infrastruktur för att kunna distribuera hjälpsändningar.

De utländska organisationerna vräker ut pengar och alldeles för lite kommer folket till del.
– Ja, så är det och måste kanske också vara för att klara storskalig hjälp i katastrofsammanhang och det är därför viktigt att fokusera på vad som händer sedan efter den akuta katastroffasen.

Här är mina funderingar kring katastrofer, bistånd, korruption och en del annat. Det är mina högst privata funderingar baserat på erfarenheter som grundare av Föreningen för gatubarn i Nepal och en viss erfarenhet av att verka i landet men det ska inte förväxlas med föreningens åsikter därför att Föreningen för gatubarn i Nepal som sådan har inga åsikter i dessa frågor utan jobbar bara på med det småskaliga arbetet för barnen.

VEM BESTÄMMER VART BISTÅNDET SKA?

Att skicka pengarna till ett konto kontrollerat av politiker som sedan ska bestämma vart allt ska när man som utländsk givare har en klar bild av vad man vill stödja är inte bra. Det kan vara så att de har bättre koll på var hjälpen behövs men samtidigt är det så att som utländsk organisation eller kanske stater har naturligtvis ett fokus kring vad man vill göra. En del har som fokus att finansiera sjukvårdsinsatser, andra vill stötta en särskild by eller region eller kanske en viss församling. Det är bara dumt och kortsiktigt av klåfingriga politiker att vilja detaljstyra.

BISTÅND AV HUMANITÄRA SKÄL ELLER AFFÄRSMÖJLIGHET?

Nepals regering beslutade att bistånd som förs in i forma av material skall vara tull- och skattefritt. Och så visade det sig att det bland varor som fördes in dök det upp en del som såldes på den öppna marknaden utan att man betalat  tull och moms. Då blev det tvärstopp och en massa gods stoppades vid gränserna. Bara för att det finns giriga människor som förskte slå mynt av en naturkatastrof. USCH.

KAN VI VARA BARA HUMANITÄRA ELLER MÅSTE VI MISSIONERA?

I en del hjälpsändningar hade sjukvårdsmaterial och andra förnödenheter varvats med kartonger med biblar. Var det verkligen nödvändigt? Jag vet inte. För den givaren var det uppenbarligen det. Kanske det är precis som jag tycker att det är viktigt att stötta jämställda projekt där kvinnor också får chansen i detta oerhört mansdominerade land. Jag vill stärka flickor och kanske var det viktigt för just den här biståndsgivaren att påverka trosuppfattningar. Jag vet inte men jag tycker att i en katastrofsituation kan vi väl låta bli att missionera. Vi kan väl bara se till att så många som möjligt får del av hjälpen oavsett vad de tror på?

STORA ORGANISATIONER KONTRA SMÅ

Vi som en liten organisation kan oftast ”flyga under radarn” och arbeta från människa till människa. Vi har genom ytterst otraditionella kanaler fått fram hjälp direkt til byarna. Vi har arbetat genom vänner vi känner väl och som vi vet inte skulle drömma om att fuska och stoppa pengarna i egen ficka. Vi har arbetat genom ett kloster vars munkar varit ute i byarna och distribuerat tält, ris, takplåtar och annat nödvändigt. Jag har varit med och kollat upp distribuerat material och själv varit ute i byar i Sindupalchowk med mat, takplåtar, skolböcker, tvål och andra hygienartiklar. Jag vet att hjälpen kommer fram till familjer som behöver dem för jag har själv varit där. Det fungerar bra när man arbetar i liten skala. Men för de stora organisatioenrna som arbetar med så oerhört mycket fler människor, fler byar, stora hjälpsändningar så går det inte. Och skulle hela biståndet vara beroende av oss pyttesmå organisationer så skulle väldigt få i slutändan få hjälp eftersom vi inte har kapacitet för annat än det småskaliga arbetet i ett fåtal byar.

SKICKA IN ALLT FRÅN VÄST?

V har köpt nästan allt på plats. Vår lokala ordförande Karma ordnade så att en liten tälttillverkare jobbade för fullt och sydde upp massor av tält för att vi skulle kunna köpa och distribuera. Det gick jättebra. Vi har köpt ris och linser på plats. Vi har köpt mediciner på den lokala marknaden och det har gått jättebra. Och det går ju himla fint att ordna om man vill köpa 500 tält under en viss period. Men vad händer om man snabbt ska ha 20 000 tält? Vad händer om man ska ha 25 000 ton ris NU? Vad händer om man behöver ett fältsjukhus? Ja då måste man få det utifrån.  Det finns ingen nationell kapacitet för hjälp av sådana episka dimensioner i landet.

VAD BEHÖVS EGENTLIGEN?

Jag undrar ofta om rätt saler skickas i biståndssammanhang. Var till exempel en jättesändning filtar till ett land som är väldigt varmt mitt i sommaren och den regniga monsunen så smart? Ja kanske. Men kanske inte riktigt så många som kom. Var ris som uppenbarligen var kontaminerat av pesticider eller var det tungmetaller? Jag minns faktiskt inte just nu, men var det rätt grej att skicka? När man försod på plats att rissändningen bestod av helt undermålig föda så grävdes allt ner istället för att ätas. Kanske kunde bättre grejer ha skickats?
Jag tror att vi från väst delvis skickar fel grejer.

SANSA ER

Jag vill be alla att sansa sig i debatten och se hur olika villkoren är och se att stora och små organisationer måste arbeta olika och att Nepals regering visserligen är rätt så kass men att det också finns orsaker med att man hanterat katastrofen som man gjort.

Jag skulle vilja att man ser problemen på lång sikt och försöker bygga upp Nepal till ett fungerande land. Och det hjälper inte att bara skicka mat, mat, mat hela tiden. All denna nödhjälp leder ingenstans. Jo, i ett akut skede efter en jordbävning så behövs det men Nepal har i decennier varit helt beroende av bistånd och väldigt lite (förhållandevis) har satsats på utbildning och på att ge alla lika möjligheter. Jag tror stenhårt på att utbildning behövs och att den stora begåvningsreserv som utgörs av kastlösa och kvinnor ska tas i anspråk för att bygga upp landet. Någon gång måste vi se till att befolkningen i Nepal själva kan ta sin framtid i sina egna händer.

Vi kommer nu att se till att en by får en ny skola istället för den som raserades i jordbävningarna. Men det behövs många fler.  ”Vi” denna gång är mina vänner i framför allt Tyskland som genom Kriegskinder Nothilfe lovat att finansiera skolbygget och Deva Premal, Miten och Manose som på konserter runt om i Europa samlat in pengar till Nepal och som bett mig att se till att pengarna används på bästa sätt och inte försnillas. Kanske kan det bli flera byar som får nya skolor på detta vis. Frantiden får utvisa det och det beror på vännernas finansieringsförmåga och min ork och tid att arbeta ideellt med att organisera allt.

Eva Holmberg Tedert

 

Susmas framtid var utstakad…..

Susmas framtid var utstakad.
Hon är nu ca 7 år och bor hos farmor i byn Tulopakhar i Nepal. Farmor hade en get och tre hönor, ett grönsaksland och ett eget litet hus. Susma fick inte så mycket mat så när jag var där så betalade jag äggen från de tre hönsen i förskott till farmor så att hon skulle ge äggen till flickan istället för att sälja dem. De hade ett välskött grönsaksland också. Blomkål, broccoli och potatis som räckte en stor del av året. Vilket var  tur, för farmor har bara 500 rupees(ca 40 svenska kronor) i pension per månad. Om man ska klara sig behövs ungefär 5 000 i månaden och helst lite till när man är en vuxen och ett barn. Så vi har betalat skolavgifterna och skolböcker. Köpt vitaminer och tagit flickan till vaccinationer och hälsokontroller.

Susmas föräldrar är döda så det är farmor som är närmast anhörig. Jag har ofta funderat över hur det ska gå och över hur länge farmor ska orka. Farmor har haft en egen plan. Susma ska få gå i skolan till i 12-årsåldern, så var det för farmor också. Sedan är det dags att gifta bort henne med någon som är villig att så att säga ta farmor på köpet, det vill säga någon som är villig att låta farmor flytta med Susma. Någon som är villig att försörja farmor också, tills hon dör.

Det är ingen yngre man, för han skulle inte ha råd. Det är troligen en lite äldre man, kanske änkling, som vill gifta sig med en flicka utan hemgift, Susma skulle då vara i 12-årsåldern och så skulle både farmor och Susma ha sin försörjning. Priset skulle vara högt för Susma som bara är ett barn när hon blir en äldre mans fru, som troligen skulle bli gravid långt innan hennes kropp är redo för det. Om hon klarar sig och slipper dö i barnsäng kommer hon att bli änka redan som ganska ung, troligen med flera barn att försörja. Jorden hennes man ägt tas över av hans vuxna söner i tidigare äktenskap och Susma skulle ha svårt att försörja sig och sina barn.

Fast så kom det stora jordskalvet 25 april och farmors lilla hus raserades. Geten och hönsen dog när huset trillade ner. Farmor och Susma har fått ett tält och en säck med ris från oss men situationen är jobbig och farmor orkar inte med längre. Susma har en faster som bor i byn och fastern och hennes man är villiga att låta farmor flytta dit för en liten ersättning för maten men Susma är inte välkommen för de vill inte ha fler barn i huset.

Farmor har bett oss om hjälp nu och vill att Susma ska få flytta till oss för att hennes storasyster redan bor på ett av våra barnhem som drivs av Föreningen för gatubarn i Nepal. Vi vill ju helst att barn ska kunna bo hos anhöriga och försöker så gott det går att ge barn och de anhöriga ett rimligt liv vilket inte alltid är så självklart. Susma har haft skabb, är undernärd, lusig och rätt så smutsig varje gång vi hälsat på men hon verkar ha en förtroendefull relation till farmor så vi har trots allt tyckt att det varit rätt så bra. Nu blir det ändå så att Susma kommer att flytta över till ett av våra barnhem. Självfallet blir det samma barnhem som hennes storasyster redan bor på. Den nepalesiska styrelsen har redan tagit beslut att låta Susma flytta, vår svenska styrelse har bifallit och nu vidtar pappersexcisen men alla tillstånd för att flickan ska få flytta. Visserligen är det snabbt och enklet att bara flytta ett barn men vi vill gärna sköta allt ”by the book” så att alla handlingar är klara och godkända innan barnet flyttar, särskilt nu när det inte föreligger en akut situation utan flickan och farmodern klarar sig några veckor till.

Det finns en STOR NACKDEL i detta: Susma tappar kontakt med sitt ursprung och kommer att växa upp åtskild från sin släkt och vi vet redan att det inte alls är särskilt bra för barn att växa upp på barnhem utan i allmänhet är bättre att få växa upp i en familj, helst ens egen. Vi gör allt för att alla barn på våra hem ska träffa anhöriga vid högtider och om möjligt få åka till sina hembyar och hälsa på men det är inte alltid det går att arrangera och det räcker inte med kontakt med släktingar ett par gånger per år.

Men det finns STORA FÖRDELAR OCKSÅ:  Bättre skolgång, bättre materiell standard där framför allt hygienen är bättre och möjliggör snabb behandling vid sjukdomar, mot skabb och ohyra, många systrar bland annat Susmas egen syster, bra mat och ingen risk för undernäring, tandvård och framför allt att Susma kommer att få fortsätta skolan ända till 10:de klass och därefter gå vidare i  yrkesutbildning eller på universitet beroende på tycke och fallenhet. Självklart är det inte tal om att något av våra barn blir bortgift vid 12 års ålder.

Många fördelar men ändå är det så svårt att ta beslut om att bryta eller försvaga familjebanden när det faktiskt finns en anhörig. Intressant iakttagelse: Jag ojar mig över detta och diskuterar familjeband medan våra nepalesiska vänner och personal bara stirrar på mig och säger ungefär att ”nä, du får ju se skillnaden, det här är ju ingen loving, caring family, det är en gammal kvina som ber om hjälp med sitt barnbarn som hon annars måste gifta bort för att själv överleva. Vad får dig att tveka?”

Eva Holmberg Tedert

 

Barnhem är skadligt – men vad är alternativet?

À propos debattartikel i Aftonbladet härom dagen och inslag i Sveriges Radio.

Världen vore enklare om allt vore svart eller vitt.

Om barn hos familjer kontra barn på barnhem i Nepal.

Britta Holmberg, projektchef på Childhood, sätter fingret på något mycket viktigt:
Den förfärande barnhandeln som pågår i Nepal och alla de barn som på grund av fattigdom skiljts från sina familjer, inte minst nu, efter de stora jordbävningarna. Risken ökar för att fler barn utsätts för trafficking och att fler unga flickor säljs till bordeller i Indien och unga pojkar tvingas arbeta under slavliknande förhållanden i farliga arbeten.

Britta Holmberg varnar för oseriösa barnhem och jag vill instämma i hennes farhågor men också nyansera bilden ytterligare.

En del barnhem i Nepal är bra och ger barnen god utveckling kunskaps- och känslomässigt. Hem där barnen har ordentlig mat, god hygien, kärleksfull personal som finns kvar år efter år för att de känner att de är barnens ställföreträdande föräldrar. Personal med bra lön och goda arbetsförhållanden.

Men det finns också barnhem där barn är inklämda på en liten yta under gräsliga hygieniska förhållanden, har dåligt med mat och är undernärda för att kosten bara består av vitt ris. Vi har besökt barnhem där det inte finns tillgång till vatten att tvätta sig eller rent vatten att dricka. Vi har sett barnhem där apatiska barn sitter direkt på jordgolv och helt saknar pedagogiska läromedel eller leksaker som stimulerar utveckling.

Det är också vår bedömning att barn helst ska finnas kvar hos sina familjer och vi ska försöka hjälpa familjerna ute i byarna så att de inte behöver lämna ifrån sig sina barn. Vi vill dock nyansera bilden utifrån vår erfarenhet.

I vissa situationer är det barnhem som behövs.

I Föreningen för gatubarn i Nepal driver vi ett hem för fjorton skolflickor som får växa upp med husmamma, huspappa, kock/hjälpreda som är som en storasyster för alla och två läxläsningshjälper som kommer varje dag och hjälper till med läxorna. En dag i veckan finns psykologen där för gruppsessioner eller enskilda samtal med flickorna eller handledning med personalen.

Vi driver också ett hem för små barn där det bor sammanlagt nitton förskolebarn, pojkar och flickor med en montessoriutbildad förskolelärare som föreståndare och en ung man som just avslutat sin utbildning inom barns utveckling. Därutöver finns fyra barnskötare, totalt sex personal på heltid samt samma psykolog som på flickhemmet som kommer en dag i veckan. Barnen går i en förskola med god personaltäthet och montessoripedagogik.

Vi jobbar på att flytta hem barn till anhöriga och ibland lyckas det jättebra. Till exempel Sameer som nyligen flyttade hem till sin ensamstående mamma. Vi betalar förskoleavgiften, extra matpengar och hälsovård. Sameer har det bra och mamma SanoMaya mår bra nu när hon kommit så långt att hon har en egen bostad och kan ta hand om sin pojke. Eller systrarna Dikshya och Sandhya som hotades i hembyn sedan pappan gjort något olagligt och byborna ville straffa flickorna. Mormor såg till att flickorna kom till oss och fick skydd och samtidigt kunde vi hjälpa mamman att etablera sig i en annan by, där det bodde andra släktingar som kunde hjälpa till.  Nu kan hon ta hand om sina döttrar och vi fortsätter att betala skolgång, bidrag till mat och bostad.  Barnen och deras mamma är lyckliga över att den svåra tiden är över och de kan leva ett normalt liv igen. Just nu har vi 15 barn som får vår hjälp att bo hos anhöriga och det blir fler i framtiden när vi kan flytta hem fler barn men det går inte alltid så bra som i exemplen ovan.

Att hjälpa en hel by

Vi jobbar också på att försöka hjälpa hela byar genom att ge utbildning till sjuksköterskor, health assistants och barnmorskor. Just nu bekostar vi utbildning till åtta unga kvinnor på Medical College. De är utvalda för att de har goda skolbetyg, tillhör låga kaster eller är kastlösa och kommer från mycket fattiga byar på landsbygden.  När de kommer hem till byn efter utbildning kommer de att vara betydelsefulla för hälsoarbetet och kan minska mödradödligheten. Levande mammor är en av förutsättningarna för att färre barn ska hamna på gatorna.
Familjen är oftast bäst men vad gör vi när föräldrar säljer sina barn?

Tara kom till oss svårt misshandlad för ett par år sedan. Hon var tretton år och hon hade redan som åttaåring sålts som hembiträde till en familj i Kathmandu. Hon fick arbeta hårt och fick ingen skolgång och det otäckaste var att hon utsattes för brutala övergrepp i familjen som betraktade henne som en ägodel. De betalade ju varje månad en lön motsvarande 40 svenska kronor till hennes pappa och då kunde de ju göra som de ville med flickan. Det tog sjukhusvård och många psykologtimmar innan den flickan vågade börja skolan och ännu fler innan hon log för första gången.

Vi hade kontakt med föräldrarna som ville ha betalt för henne. Vi började hjälpa föräldrarna och Taras tre yngre syskon för att de skulle kunna lämna de svåra förhållandena i staden och flytta hem till byn igen. Tara och syskonen flyttade till föräldrarna och skolan i byn tog emot dem. Vi lovade familjen att fortsätta hjälpa dem så länge flickorna gick i skolan.

Efter en månad kom vår personal på besök. De hade med säckar med ris och linser, varma filtar och en del andra förnödenheter. Pappan svarade undvikande på var barnen var och i skolan berättade rektorn att barnen bara varit där en dag och därefter försvunnit. Vi hittade barnen på ett tegelbruk vars ägare lånat ut pengar till Taras pappa. Nu skulle döttrarna arbeta av skulden. Efter en del diskussioner kom de tillbaka till oss igen. Tara och hennes syster Dhani är stora nog (elva och femton) att förstå vad som händer med pappan om skulden inte betalas och de har gått tillbaka till tegelbruket och arbetar där. Vi förser dem med kläder, extra mat och hälsovård. De två yngsta systrarna bor hos oss igen och vi undrar om vi vågar försöka oss på att flytta hem dem till igen?

Barn som officiellt inte finns

Några barn på våra hem har ingen pappa registrerad. Deras mammor är prostituerade och har bett om hjälp för att de inte vill att flickorna ska få ett liv som de själva fått. Någon av dessa kvinnor har tagit sig ur sin situation och flyttat till sin hemby men kan inte ta med sig ett barn eftersom ingen i byn vet något. Ogift och sakna pappa till barnet. Det bara går inte. Hon skulle bli utkastad av sin familj om de visste att jobbet i Indien inte alls var i textilfabriken utan på en bordell.

En flicka hos oss har en storebror som kommer och hälsar på regelbundet, men storebror är bara tjugo och han har små förutsättningar att kunna ta hand om sin tioåriga lillasyster. Föräldrarna är döda och det vi kan göra är att uppmuntra och underlätta syskonens kontakt.

En flicka såg sin pappa hänga sig, mamman bara försvann men farmor finns där och kan ta hand om ett barn. Inte två. Så storasyster fick flytta till vårt flickhem medan lillasyster fick flytta till farmor som klarar sig med lite förstärkning i form av extra mat, varma kläder till vintern, skolböcker och nu sedan farmors hus rasat i jordbävningen har vi försett dem med ett bra tält och andra förnödenheter.

 Viktigt att leta efter anhöriga och alltid göra en individuell bedömning

I varje enskilt fall måste vi söka efter anhöriga, ta reda på var barnet kommer ifrån, om barnet finns registrerat, om föräldrar eller andra anhöriga finns i livet och om dessa har möjlighet att ta hand om barnen med ekonomisk hjälp från oss.

Men när det inte går och barnen, särskilt flickorna, löper mycket stor risk att fångas in av människohandlare och säljas till bordeller i Indien eller bara gå under på gatorna i Kathmandu det är då vi måste hjälpa till att skapa hem för varaktigt boende, för en trygg uppväxt med bra skola, stabila hemförhållanden med bra personal som kan vara i deras föräldrars ställe.

Hur vet man vilka som har koll på sin verksamhet?

Nöj dig inte med svaret att organisationen arbetar med en nepalesisk organisation. Det är ingen garanti. Det är en stor utmaning att arbeta i Nepal. Landet ligger högt upp på listan över världens mest korrumperade länder och det ligger också i toppen på ”global slavery index”, tiotusentals unga män luras varje år iväg till arbeten under slavliknande förhållanden i andra länder och tusentals unga flickor säljs eller luras iväg till bordeller i Indiens storstäder. Allt beror på en fattigdom bortom all rim och reson. Fattigdomen gör att människor kan vara beredda att sälja ett barn för att överleva.

Fråga hur den organisation du vill stödja arbetar på plats i Nepal. Hur kontrolleras ekonomin på plats? Finns alla tillstånd? Hur stort är engagemanget från den svenska eller internationella organisationen? Kan du få prata direkt med någon som kan något om Nepal och själv är där för att följa upp verksamheten? Hur följer man upp familjer ute i byar och hur vet man att pengarna går till att barnen ska ha det bra och gå i skolan och inte till att finansiera föräldrarnas droger?

Svenska organisationer bör ha 90-konto för att du ska veta att räkenskaperna granskas i Sverige också men hur granskningen av verksamheten sker i Nepal måste du själv som givare ställa frågor om.

För oss som arbetar i små organisationer bygger allt arbete på att vi är en grupp med personligt engagemang och vilja att lägga tid och kraft på verksamheten men som givare ska du ställa krav på att få veta vad vi gör så att du kan välja en organisation som ligger i linje med dina önskemål om vad du vill stödja. För du kan göra skillnad på riktigt om du vill.

Eva Holmberg Tedert
Grundare av Föreningen för gatubarn i Nepal

 

 

När marken skiftar under fötterna

GÄSTBLOGGARE VICTORIA LÖÖF RAPPORTERAR OM JORDSKALVET DE FÖRSTA DAGARNA I KATHMANDU.

IMG_3580
Lördagsmorgonen vid stupan
IMG_3582
Gott med godis i tältet
IMG_3590
Madrasser på torkning efter nattens regn
IMG_3596
Underbara lekfulla barn
IMG_3600
Samling vid det tillfälliga köket
IMG_3603
I väntan på flygplatsen


Min berättelse av dygnen under lördagen den 25 april – tisdagen den 28 april 2015.

Lördagsmorgonen börjar lugnt och still. Karin (min uppsatskamrat) och jag äter frukost på Roof Top med utsikt över stupan i Boudhanath. Vi njuter av morgonen och lugnet, ser fram emot en ledig lördag. Vi har bestämt oss för att dela upp oss under förmiddagen för att göra olika saker och sedan träffas igen under eftermiddagen. Planen för dagen var att jag under förmiddagen skulle vara på Manjushree och Karin i Garden of Dreams i Thamel. Under eftermiddagen skulle vi mötas upp och gå tillsammans till flickhemmet i Gokarna där vi skulle delta i flickornas danslektion. Vi hade en bra känsla för den stundande dagen. Vi skiljs åt vid halv 10 tiden, jag går till Manjushree och Karin tar bussen till Thamel. Vi bestämmer att vi möts upp kl 13 vid Boudhanath Main Gate igen.

Väl på Manjushree hjälper jag föreståndaren Dolma i några sista förberedelser inför dagens presentation som hon ska hålla i barns utveckling. Presentationen ska hållas inför ett 30-tal lärare från olika skolor på ett hotell i staden. Med sig som följeslagare och hjälp har hon Children Garden School’s rektor Llama Jhampa, en assistent Karishma och tonårsflickan Sabi. De är alla mycket spända och exalterade. Presentationen skulle hållas under två dagar, fredagen och lördagen. De var alltså inne på dag två nu. Medan jag sitter med dem på kontoret och förbereder diverse papper leker barnen ute på gården tillsammans med två andra personal. Att Dolma har blivit tillfrågad att hålla denna presentation och att hon samt Llama Jhampa ska vara iväg från barnhemmet under två halvdagar i sträck är inte någonting som händer dagligen. Vanligtvis befinner sig de både eller åtminstone en av dem alltid på barnhemmet. Idag var en ovanlig dag i den meningen. Vid ca halv 12 packar Dolma, Llama Jhampa, Karishma och Sabi in sig i en taxi och jag vinkar av dem. Meddelar att jag planerat att vara på barnhemmet cirka en timme till innan jag ska möta upp Karin och gå till Gokarna. Jag går till gården och lekplatsen där barnen samt två personal befinner sig. Såväl barn som personal leker och stämningen är god. Står vid gungställningen och tänker att det är så bra här, att dessa barn är så lycklig lottade och att jag är så glad över att kunna vara i Nepal. Pratar lite med en personal på lite knackig engelska och nepali. Barnen rycker in och hjälper till emellanåt med översättning.

Plötsligt börjar marken skaka. Det börjar lite svagt men ökar snabbt i styrka. Hus och murar börjar skaka, allting vibrerar. Jag tänker att det är ett litet skalv men snart blir det så mycket värre och starkare. Barnen börjar skrika, gråta och springa i panik. De krockar, snubblar och faller. Jag hinner rycka åt mig några barn i famnen och i händerna och springer med dem. Min första instinkt är att vi måste in inomhus, att det är tryggt inomhus. Jag springer in i ett rum i en av de lägre byggnaderna och skriker åt alla att komma in där. Men snart skriker den andra personalen att vi ska vara ute och jag inser då hur farligt det är att vara inomhus. Alla barnen och personal samlas i en klunga på gården och håller om varandra. Barnen gråter och skriker hejdlöst. Jag håller hela tiden i den minsta treåriga flickan, hon är helt panikslagen, skakar som ett asplöv och gråter. Varje gång jag rör mig blir hennes grepp om min hals hårdare. En personal faller ihop i gråt, hennes ben viker sig under henne. Alla barn söker tröst hos någon av oss vuxna, de vill bli omfamnande och att någon håller i dem. Allting har förändrats inom loppet av mindre än en minut. Marken under våra fötter har skiftat och så mycket har blivit annorlunda. Marken gungar fortfarande. Jag vet inte hur lång tid som gått från det första ursprungliga skalvet men det kommer fler kraftiga efterskalv. Barnens gråt ökar. Muren runt gården har rastat. Men husen står fortfarande upp. Vattentunnan på det stora huset har vält och vatten rinner ned från taket. Flera nepaleser har kommit ut till oss på gården och vi sitter samlade. Flera vuxna är panikslagna och bryter ihop i gråt. Jag försöker hålla ihop, vägrar att släppa fram gråten och rädslan inför barnen. Säger hela tiden på nepalesiska att det är bra. Vaggar den lilla flickan i famnen och försöker trösta. Försöker att inte tänka på hur rädd jag blev över mitt eget handlande i den akuta situationen, hur idiotisk tanken om att springa in inomhus var. Vad som kunde har hänt om huset rasade och vad jag då har ha förorsakat. Tanken är så ryslig att jag inte vill låta den greppa tag om mig. Försöker fokusera på nuet och barnen. Trösta trösta. Lugna lugna. Får upp telefonen och ser att jag har ett missat samtal från Karin. Ringer upp. Hon mår bra och befinner sig ännu på Garden of Dreams. Hon funderar på att åka därifrån och komma till barnhemmet men jag är något tveksamt till det. Säger att det kanske är bättre att hon stannar ifall att det kommer fler skalv. Det slutar med att hon bestämmer sig för att stanna där, vilket i efterhand var en himla tur. Inser snart att jag måste ta kontakt med Dolma eller Llama Jhampa. Kommer lyckligtvis fram till dem på telefonen efter ett antal försök. Pratar med Llama Jhampa. De befann sig i taxin när jordbävningen slog till och försöker nu vända om för att komma tillbaka till barnhemmet. Han låter stressad och rädd. Jag säger att alla barnen mår bra och lovar att stanna på barnhemmet tills de kommer tillbaka. Telefonlinjen bryts.

Vi sitter kvar ute på gården, barnen är skrämda, undrar vad som händer och var Dolma är. Det enda de vill är att Dolma kommer tillbaka till barnhemmet. Behovet av deras trygga person är enormt nu, de behöver henne. Jag försöker få kontakt med Julius, föreståndaren på flickhemmet, det är svårt att komma fram men tillslut når vi varandra. Han mår bra men var inte på flickhemmet när jordbävningen slog till. Han har ännu inte lyckats få kontakt med personalen som befann sig på flickhemmet för att se hur de och flickorna mår. Dock låter han lugn på rösten, vilket lugnar mig även om jag blir nervös över att inte veta om flickorna klarat sig eller inte. Telefonen går varm. Får ett sms från min pojkvän i Sverige om att jag ska ringa honom så fort som möjligt. Ringer upp och kommer fram. Känner mig ofattbart lugn och samlad när vi pratar, berättar vad som har hänt, var jag befinner mig och att Karin och jag mår bra. Förstår då inte allvaret i situationen och hur omfattande jordbävningen var. Där jag befann mig hade bara muren och vattendunken rasat, samt några sprickor hade blivit i huset. Jag hade ingen aning om att nästan hela landet hade fallit samman.

Tiden går och vi sitter ännu kvar på innergården. Alla barnen, två personal, jag och ett antal nepaleser från gårdens gemensam byggnad och grannskap. Under den första eller två första timmarna efter skalvet tror jag att marken gungande nästa hela tiden. Det kändes som det i varje fall. Vid ett tillfälle blev jag illamående och fick hålla mig för att inte kräkas. Kändes som en slags sjösjuka från gungandet. Barnens gråt avtar emellanåt men ökar snart igen. Jag håller fortfarande treåringen i famnen, tillsammans med flera andra barn som vill sitter i knät och bli omfamnade. Vi sitter ned, vi vågar inte stå upp. Så fort ett skalv kommer är barnens första insikt att springa och de börjar genast förflytta sig. Personalen skriker på nepalesiska att de ska stanna och sitter ned. Barnen lyssnar och återsamlas i klungan. Jag får ett sms och samtal från Dolma att de sitter fast i trafiken. En stund satt de även utomhus på vägkanten för att det var för farligt att vara i bilen. Men deras enda mål är att komma till barnhemmet så fort som möjligt och de gör sitt bästa. Barnen frågar ännu efter Dolma. När vi uppfattar och tror att de värsta skalven är över letar personalen fram en bänk åt barnen att sitta på så de inte ska sitter på marken och bli kalla. De vågar sig in i köket för att hämta frukt, dryck och kex. Barnens gråt har avtagit men de är fortfarande rädda. Vissa är kissnödiga och vi hjälper dem utomhus eftersom det inte är tryggt att gå in på toaletten. Personalen hämtar även filtar och jackor åt barnen att ta på sig. Några av nepaleserna har en radio där de lyssnar på uppdateringar om jordbävningen. Eftersom sändningen ges på nepalesiska måste jag be om översättning på engelska från nepaleserna. De berättar att skalven kan pågå i ett dygn och att vi bör stanna utomhus under den tiden. Jag frågar om man vågar sova inomhus i natt och de svarar att de inte vet vad som är bäst. De berättar att en stor och en mindre byggnad i staden har rasat och att folk har dött i rasmassorna. Ännu känner jag mig väldigt lugn och samlad. Platsen jag befinner mig på känns trygg och mitt fokus just nu är barnen. Oron går åt till dem och att personalen samt Karin ska kunna ta sig till barnhemmet helskinnade. Någon gång under eftermiddagen får jag även tag i socionompraktikanten Valentina. Hon mår bra under omständigheterna men är såklart skärrad. Hon är med sina vänner på väg gåendes till ett hotell i närheten av Boudhanath för att söka skydd ute på de stora öppna fälten som finns där.

Plötsligt kommer Dolma, Llama Jhampa och Sabi in genom grinden på gården. Barnens lycka över att se dem är total. Det märks direkt i barngruppen hur lite av anspänningarna släpper bara genom att dessa vuxna är närvarande. Jag kramar om Dolma hårt. Hon ordnar direkt med en presenning som barnen kan sitta på och leka med sina leksaker. Man börjar nu våga sig lite smått inomhus under korta stunder och vi kan få ut mat som redan var förberedd innan jordbävningen. Mitt i maten kommer även Karin till barnhemmet. Jag flyger upp och in i hennes famn. Har aldrig blivit så lycklig över att se den människan, hon är hel och står upp. Vi äter tillsammans med barnen och allting känns förhållandevis normalt. Barnen leker och några skrattar. Det känns skönt att se att de kan göra det trots allt. Någon gång här ringer jag även upp Eva. Jag uppdaterar henne lite om läget och får av henne uppgifter om att flickorna och personalen i Gokarna mår bra. En sten lättar från hjärtat. Jag hade själv inte kunnat komma fram till dem på telefonnätet för att höra hur det var med dem. Marken har nu varit lugn och inte rört på sig under några timmar, vid fem tiden beslutar därför Karin och jag oss för att bege oss till vårt Guest House i Boudhanath för att kolla statusen på det. Vi behöver en plan för natten och vi behöver våra viktigaste saker i packning, så som pass. Jag känner mig hela tiden väldigt lugn och har ännu inte känt mig stressad sedan jordbävningen. Vi kramar om alla på barnhemmet och vinkar hejdå, säger till Dolma att vi uppdaterar henne om var vi tar vägen för natten så snart vi har möjlighet.

På vägen till vårt Guest House blir jag förvånad över hur bra området Boudhanath har klarat sig. Kan inte se några hus, byggnader eller elledningar som har rasat. Förvånas även över hur normalt allt verkar, att det ändå är några mindre butiker och fruktstånd öppna samt lite trafik på vägarna. Även detta lugnar mig. Vi köper med oss lite frukt, vatten och kex på vägen. Tänker att det är bra att passa på när vi passerar något som är öppet. Någonstans i bakhuvudet finns ändå en tanke om att det är viktigt att ha beredskap inför framförallt det kommande dygnet. Väl framme vid vårt Guest House är det första vi ser en sprucken och fallen fasad samt en skärrad ägare som står utanför entrén. Han berättar att två gäster som är kunniga inom området har tittat igenom huset och sagt att det är säkert att vistas i. Vi vågar oss då in och finner i lobbyn ett flertal gäster som verkar konversera eller skriver på sin laptop i lugn och ro. De verkar inte särskilt berörda eller oroliga över situationen. Vi går då upp en våning till vårt rum och finner till vår förvåning att det är helt intakt. Men vi bedömer ändå att det inte är klokt att sova där, av utrymningsskäl om ett nytt skalv kommer. Vi slår oss ned nere i lobbyn en stund för att uppdatera våra familjer och vänner om att vi mår bra. Strax efter vi hunnit det kommer ett nytt kraftigt efterskalv. Vi grips båda av panik och springer ut utomhus där vi finner oss stående mitt under de farliga elledningarna och stolparna. Vi får panik och känner oss omringade av massor av farliga föremål. Det känns som vi inte har någonstans att ta vägen. Detta är första och enda gången under lördagen som jag blir riktigt rädd. När marken slutat skaka som värst vågar vi oss in i bygganden igen för att packa ihop våra små ryggsäckar med det viktigaste. Vi gör oss redo för att spendera natten i princip var som helst där det är säkert. Just då är vår plan att bege oss till samma plats som vår vän Valentina befinner sig på och sova utomhus där.

Men klockan går och det blir snart mörkt. Vi känner då att det är mer tryggt att stanna inomhus än att ge sig ut i mörkret och riskera att få någonting över sig om ett nytt skalv kommer. Vi inser båda att vi inte har en aning om hur man ska agera under en jordbävning och läser därför på lite om det på internet. Efter att vi har lite mer information och har bestämt oss för att spendera natten på Guest Houset nere i lobbyn tillsammans med de andra gästerna så kan vi landa i det beslutet. Vår plan är att stanna inomhus och ta skydd tills dess att huset börjar rasa ihop, när det rasar ihop ska vi springa ut till bilparkeringen mitt över gatan och ta skydd. Vi har bedömt att det inte finns några större farliga byggnader runt den parkeringen. Under kvällen har vi även resonerat och pratat med några av de andra gästerna kring hur de tänker och var de ska spendera natten. De flesta stannar och sover i lobbyn, det känns tryggare tycker de. Vi bäddar ned oss vid tolv tiden under varsitt täcke på golvet och försöker blunda lite. Vi har fått information från en annan gäst att de beräknas komma skalv mellan vissa klockslag under första delen av natten, vilket visar sig stämma bra. Under själva skalven kryper Karin och jag ihop till bollar och tar skydd genom att täcka över våra huvuden, ifall någonting skulle rasa. Några personer i lobbyn börjar springa ut i panik. Vi försöker att säga åt dem att det inte är klokt, att de ska undvika att förflytta sig. Under natten gick allt vårt fokus åt till de andra gästerna, hur de agerade och vad de gjorde under skalven. Vi tog fokus från oss själva och lade på dem.

Plötsligt var natten över och det var morgon. De andra gästerna sade att det värsta var över och det var verkligen så det kändes. Det kändes som att stormen hade lagt sig, att den hade dragit förbi. Vi gick upp till rummet. Karin började packa upp och satte sig vid datorn. Jag drog mig för att packa upp och gick ned till lobbyn igen för att hålla mig uppdaterad om läget. Stämningen kändes lugn, trygg och bra. Men efter en stund i lobbyn kom en man in och sade att han hade varit på flygplatsen och fått reda på att Indien evakuerade folk från landet. Han berättade även att det beräknades komma ett till stort skalv inom 72 timmar. Jag går upp till Karin, delger informationen och vi beslutar oss för att packa ihop alla våra saker och åka från vårt Guest House, det kändes inte säkert att vara i stan längre. Vi tog en taxi ut till flygplatsen i hopp om att kunna få mer information om läget och jordbävningen där, vi hade aldrig några intentioner om att åka från Nepal. Men det var ingen bra idé att åka ut dit, på flygplatsen var de kaos och folk försökte i panik komma på ett plan som tog dem ut från landet. Det var först här och nu som jag insåg allvaret i situationen. När jag såg att nepaleserna själva flydde sitt eget land insåg jag hur omfattande jordbävningen måste vara. Men vi var fortfarande ense om att stanna i Nepal. Vi hörde runt med några andra turister om hur de tänkte kring att stanna eller inte. De flesta var eniga om att det bästa var att åka från Nepal så snart som möjligt. På flygplatsen ringde vi även upp SOS international för att se om de hade någon information att ge om läget och de kommande dygnen. Men de visste inte mer än oss. Dock började en tanke växa fram hos oss där på flygplatsen att det kanske inte var det klokaste att stanna i Nepal i nuläget, men vi bestämde oss ändå för att avvakta ett par dagar.

Jag ringde upp Julius och frågade om vi kunde komma till barnhemmet för att sova med dem utomhus. Mitt under samtalet kom ett till stort efterskalv, det största efterskalvet hittills. Jag hörde hur Julius skrek någonting på nepalesiska och så bröts samtalet. Vi sprang från trottoaren som vi satt på intill en stor byggnad tillhörande flygplatsen. Alla människor sprang ut och bort från huset som vibrerade oroväckande mycket. Hela väggarna och fönstren skakade högljutt. Överallt runtomkring oss var det stolpar och höga föremål som kunde rasa. Återigen kändes det som att vi inte hade någonstans att ta vägen, vi var fast. Detta var andra och sista gången som jag blev riktigt rädd. När marken fortfarande skakade vågade vi oss fram till våra väskor som stod kvar på trottoaren, rev åt oss dem och bestämde oss för att gå från flygplatsen. Vi ville bara bort från alla farliga föremål. På vägen hittade vi en taxi som vi beslutade oss för att ta ut till Gokarna. Landsbygden var den tryggaste plats som vi kunde tänka oss just då. Den taxiresan var den värsta och längsta i hela mitt liv. Rädslan för att marken skulle öppna upp sig, att en bro skulle rasa under oss eller en pelare skulle falla på oss var konstant. Jag blundade bitvis och mellan tårarna fick jag fram att vi borde lämna Nepal. Karin höll med.

Väl framme i Gokarna var det som att allting förändrades. Plötsligt var vi på en trygg plats igen och jag kände att där kunde ingenting skada någon av oss. Lugnet infann sig åter igen. Flickorna och personalen var så sammanhållna och positiva som man bara kunde vara under omständigheterna. De hade lyckats få upp ett stort och fint tält på gården som alla satt samlade i. Vi kramade alla om varandra. De mådde alla bra och var vid gott mod. Alla var bara lite trötta och slitna. Men barnen lekte ändå under dagen och höll igång. Personalen ville ogärna att de skulle vistas i huset och höll hela tiden koll på vilka som befann sig inomhus, främst var för att besöka toaletten. Huset hade klarat sig bra, det hade bara spruckit på några ställen och vissa möbler hade fallit berättade Julius. Men det fanns mat, vatten, el och wifi. Julius och Karma hade under dagen fullt upp med att ordna med fler tält då alla inte fick plats i det som fanns att tillgå för närvarande. Något senare återkom de med ett nytt tält och ett par presenningar som de spände upp. Julius höll igång hela tiden och fixade saker. De ordnade belysning och ett kök utomhus. När personalen inte fixade med det praktiska eller förberedd mat lekte de med barnen. De hade mycket energi och ork trots allt som hade hänt. Alla gjorde hela tiden sitt bästa och yttersta för att göra situationen för flickorna så bra som möjligt. Under dagen kom även de barnmorskor som Föreningen sponsrar samt Julius familj till barnhemmet och bodde i tälten på gården. Även grannfamiljen bodde på trädgården i sin bil. Sammanlagt var vi en grupp så cirka ett 30-40 tal personer samlade där. Stämningen var god trots omständigheterna och det kändes att det fanns en gemenskap mellan personerna där. Det var en vänskaplig och familjär känsla. Det fanns hopp och glädje. Det fanns personer som kämpade och stel trots enormt motstånd. Människor som gör allt de kan i motvind för att följa vad de känner är bäst och nödvändigt. Hjältar utan dess like. Beundransvärt är bara förnamnet.

Under kvällen började det att regna och det tilltog under natten. Klokt nog hade de under dagen grävt vallgravar runt tälten så att vattnet kunde rinna bort. Det var några skalv under natten, men trots det verkade de flesta kunna sova någorlunda. När vi vaknade upp var det måndag. Dagen gick sin gilla gång med barnen som lekte och personalen som ordnande med diverse saker. Calle kom ut till barnhemmet under dagen och stannande några timmar. Han var på jakt efter ett bättre tält till barnen på Manjushree då han hört att en storm skulle dra in över staden närmsta dagarna. Dock var det väldigt svårt att få tag på tält och presenningar, det mesta var slutsålt eller så var butikerna stängda. Fortfarande var mycket stängt och folk planerade att bo utomhus de närmsta dygnen. Ännu var det inte över, ännu vågade man inte andas ut. Men flygen hade nu börjat komma igång, det kunde komma förnödenheter och beredskap in i landet och de som ville ut kunde flyga ut, dock var allt detta ännu i begränsad utsträckning. Hur läget kring hur katastrofen och jordbävningen skulle komma att utveckla sig under de närmsta dygnen var oviss. Men på flickhemmet i Gokarna kände vi oss trygga. Där fann jag ett lugn som gjorde att jag inte kände att Nepal eller situationen var särskilt farlig. Samtidigt blev jag frustrerad över att jag satt där och inte gjorde någonting. Inte åkte ut och hjälpte till i katastrofen. Blev frustrerad över min oförmåga till att handla och insikten kring denna oförmåga var tung. Känslan av att vara handlingsförlamad. Inse att du inte kan göra någonting nyttigt. Det var denna insikt som fick både mig och Karin att besluta oss för att lämna Nepal. Vi insåg att vi är större börda än till hjälp på barnhemmet och i landet. All mat, vatten och el som finns att tillgå behövde sparas och inte förbrukas på oss. Ett flyg till Bangkok under tisdagseftermiddagen bokades med hjälp av SOS international. Fram till dess var vi bara på barnhemmet, lekte lite emellanåt och försökte hjälpa till så gott vi kunde med matlagning osv. Under måndagskvällen meddelade vi personalen att vi bokat ett flyg från Nepal och på tisdagsmorgonen berättade vi det för barnen. Att fatta detta beslut och ta detta avsked var något av det svåraste jag någonsin gjort. Känslorna slets åt alla håll. Mitt hjärta ville stanna men min hjärna sade någonting annat. Vi tror och hoppas ändå att det var det bästa att göra just då och att alla förstod vårt beslut. Vi lovade att detta inte är vår sista gång i Nepal utan att vi kommer att komma tillbaka igen. På tisdagsförmiddagen packade vi våra väskor, tackade alla i Gokarna för allting och kramade dem. På vägen till flygplatsen åkte vi förbi Manjushree och pratade med alla där och berättade för barnen var vi skulle. Alla kramar och alla hejdå var egentligen inga avsked för mig, utan det var ett ”vi ses igen”. Och det vet jag att vi gör Nepal och alla vänner där. Vi ses snart igen.

Väl på flygplatsen fick vi vänta några timmar innan planet lyfte. Kaoset som var på flygplatsen under söndagen hade lugnat ned sig och det var betydligt mindre folk. Vårt plan landade och lyfte med oss för att åka till Bangkok. Känslorna över att lämna Nepal var splittrade åt alla håll. Kan ännu inte riktigt fatta ett grepp om dem för att beskriva fullständigt hur tankarna gick. Men det var som en hemsk känsla av att svika ens vänner och överge dem, samtidigt som en känsla av att det nu var ett mindre problem för dem i och med att vi åkte samt en lättnad över att leva. Men detta handlade inte om mig eller mina känslor. Detta handlade om överlevnad. Och faktum var att just nu klarade och överlevde Nepal bättre utan oss.

I skrivande stund befinner jag mig ännu i Bangkok men kommer att åka hem till Sverige inom en snar framtid. Mina tankar går konstant till alla i Nepal, såväl till nära och kära som alla människor drabbade av denna förfärliga naturkatastrof. Efter att ha tänkt igenom och fått en överblick över vad som faktiskt har hänt och vad det innebär för framtiden i Nepal samt dessa människor har jag insett att det kommer vara otroligt mycket att göra och en lång väg att gå för landet att återhämta sig. Just nu arbetar otroligt många människor, såväl internationella som nationella aktörer samt styrkor med det akuta katastrof och räddningsarbetet, vilket är helt fantastiskt. Det som görs just nu är otroligt viktigt och bör uppmärksammas i allra högsta grad. Men när det akuta katastrofarbetet är genomfört så gått det går så kommer det finnas mycket kvar i landet att göra. Det handlar då om långsiktiga insatser för att bygga upp landet igen. Nepal som ett av världens fattigaste länder kämpade med många problem innan jordbävningen och nu är de betydligt gler. Landet befann sig i en väldigt utsatt situation tidigare och är ännu mer utsatt nu. Själva har de inga större ekonomiska resurser att tillgå utan är nu i enormt stort behov av internationella insatser och stöd. Då även långsiktigt.

Det är här jag kan se att verksamheter som ”Föreningen för Gatubarn i Nepal” kommer in i bilden. Detta är en mindre svensk verksamhet som arbetar med långsiktiga projekt i Kathmandu, Nepal. De arbetar för att stödja barn och ungdomar i ekonomiskt, hälsomässiga samt socialt utsatta situationer. Föreningens mål är att de barn och ungdomar som stöds ska nå en högre utbildning och bli självförsörjande i slutändan. Verksamheten kommer finnas med och stödja dem ända fram tills den dagen är nådd för varje individ. Just efter denna naturkatastrof har även denna mindre verksamhet ett ökat behov av stöd och hjälpinsatser. De kommer att behöva rusta upp sina byggnader och barnhem efter att de har raserats till viss del av skalven, de kommer behöva hjälpa barnen ute i byarna att återuppbygga sina hem som totalt fallit samman, de kommer behöva ge extra stöd till projekt i slumområden som fallit samman samt att de behöver mer resurser för att kunna hantera de kostnader som uppstår för mat, vatten och bostad. Priserna i landet för mat och vatten kommer troligtvis att höjas då resurserna sinar och har svårt att nå fram till alla. Det kan även handla om extra kostnader som uppstår för sjukvård om barnen drabbas av bakterier eller epidemier i samband med denna katastrof. Men förutom dessa basala behov som mat, bostad och sjukvård behöver verksamheten även hjälpa till att stödja barnen med bearbetning av de trauman som allt detta har inneburit för dem. Det kan handla om att behöva sätta in extra resurser i form av den psykolog verksamheten har att tillgå. Men det handlar även om att personalen ska få bearbeta och få avlastning i det som har hänt. Att de får ventilera och får vägledning vid behov. Men tyvärr kan ingenting av detta göras gratis. Allting kostar dessvärre, större eller mindre summor. Om du vill göra en långsiktigt eller kortsiktigt insats för dessa människor och Nepal så är du varmt välkommen med ditt bidrag till verksamheten. Alla bidrag räknas. Varje krona är betydelsefull.

Slutligen vill jag poängtera att det är viktigt att se vad som kan göras, istället för att se vad som inte kan göras. Möjliggör istället för att omöjliggör. Jag har med egna ögon på plats i Nepal sett vilka hjältar som arbetar på barnhemmen. Som gör allt de kan för vad de tror på. Det som jag blev som mest hänförd av under dessa dygn var all den styrka och energi människor bär på. All den vilja som finns att göra någonting, att göra det bäst av situationen och de förutsättningar som ges. Kämparvilja och ren glöd trots att motvinden är total. Vi kan alla göra en insats för det vi tror på. I allt detta mörker som har omslutit så många människor så är det viktigt att se det ljusa. Vad vi faktiskt kan göra och att det vi gör kan göra avgörande skillnad för någon. Ber om ursäkt för att jag återigen använder mig av det gamla uttrycket, ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. Men det stämmer ju så fantastiskt bra.

Varma hälsningar

Victoria Lööf
Socionomstudent vid Linköpings universitet, tidigare praktikant hos Föreningen & var under jordbävningen på kandidatuppsatsarbete i Nepal.

Våra grannländer har högre närvaro i andra länder

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att våra grannländer Danmark, Norge och Finland alla har prioriterat att ha hög närvaro i andra läner och ambassader även i små fattiga länder som till exempel Nepal. Men de har de, till skillnad från Sverige vars representation saknas i Kathmandu och på många andra platser i världen.

Intressant är också att våra grannländers ambassadörer samverkar och skriver tillexempel om kvinnors rätt till utbilnding och ett bättre liv efter den otäcka syra-attacken nyligen där en ung man tog sig rätten att kasta syra i ansiktet på en ung kvinnlig student vars ansikte förstördes fullständigt och hon nu tvingas leva med svåra plågor, synnedsättning och ett utseende som får omgivningen att rygga tillbaka.

Grannländernas ambassadörer skriver sansat och bra. Vill du se vad de skrev om rättigheter kan du läsa i länken nedan:

http://www.myrepublica.com/portal/index.php?action=news_details&news_id=93500

Eva H T

Tankar om miljöarbete

Tankar om miljöarbete när man driver barnhem i Nepal

Det vore förmätet av oss att tro att vi kan komma susande från Europa och lära personalen och barnen på barnhemmen i Nepal så mycket om miljö. Nepal är fattigt, miljöfrågorna är på ett sätt totalt eftersatta med en bilpark som är urgammal, fattiga sitter i gathörnen och eldar sopor för att hålla värmen och ökar därmed på partikelhalten i luften. Luften i Kathmandu som redan är dålig. Näst sämsta luftkvalitén bland huvudstäder i världen faktiskt. Nepal drabbas av jordskred av episka dimensioner varje monsun för att skogarna är uthuggna och inga rötter håller kvar jorden på bergssluttningarna.
Mitt i denna miljömässiga misär finns ett helt annat tänkesätt som är framtvingat av fattigdomen och som genomsyrar barn och personal på våra barnhem. Ett tänkesätt som är miljömässigt helt rätt.
*
Alla kläder används tills de faller i småbitar. Inga textilier kastas bara för att de inte är moderna längre. Det finns alltid ett mindre barn som kan använda det urvuxna.
*
Kläder sys om och ändras, byxben förlängs i takt med att barnen växer. Allt på en trampsymaskin.
*
När kläderna inte går att använda längre repas stickade plagg upp och garnet återanvänds. Bomull hackas och lämnas till papperstillverkningen.
*
Rissäckarna sys om och blir bärkassar.
*
Plast samlas ihop, pressas och slås snören runt och säljs för ett par öre per kilo till återvinningen.
*
Matrester, grönsaksrens, blast som blir över i matlagningen läggs i en hink och ges till kon som bor på gatan och kommer förbi varje dag.
*
Köttkonsumtionen är låg. Det mesta som äts på hemmen är ris, grönsaker och frukt producerat i Nepal. Ägg och mjölk från lokala producenter kompletterar med proteiner.
*
För att slippa köpa dricksvatten har vi installerat egen vattenrening på det ena barnhemmet och planerar att göra det på det andra hemmet också så småningom.
*
Småbarnshemmet har hela tiden haft en odlingsbar tomt där grönsaker till husbehov odlas utan kemikalier.
*
Bakom det nya flickhemmet har vi arrenderat ett fält där vi skall ha köksträdgård och odla grönsaker till husbehov, utan kemikalier eller konstgödsel. Skolbarnen blir delaktiga i arbetet från ax till limpa.
*
Flickhemmet har solpaneler för elektricitet och varmvatten.
*
Vi har hyrt hus nära skolorna för att slippa onödiga transporter.
*
Barnen får lära sig cykla och får tillgång till cyklar för att i framtiden kunna använda icke miljöbelastande transportmedel.
*
Läslampor med solceller och ficklampor med vev finns att använda vid de ständiga strömavbrotten.
*
Våra barnhemsbarn och barnen i slummen vet precis hur man återanvänder chipspåsar man hittar på gatan och gör väskor, bälten, sittunderlag och annat av dem. De kan göra skor av gamla bildäck och säckväv. De kan göra leksaker av de enklaste saker de hittar och det bästa vi kan göra för miljön är att inte påverka för mycket och inte komma dragande med en massa konstiga leksaker som kräver batterier eller saker som måste bytas ständigt. Vi ska inte heller ändra barnens matvanor och skapa behov som inte finns. Importerade matvaror, godis och sådant behöver barnen inte vänja sig vid. Vi behöver bygga på med proteiner och mineraler men gör detta med lokalproducerade livsmedel.

Med de större barnen och med våra studenter pratar vi miljöfrågor i ganska stor utsträckning men det är oftast de som lär oss hur man kan återanvända saker och ha smarta lösningar.

Eva Holmberg Tedert

Vad gör man med barn som inte vill gå i skolan?

Vi jobbar på att försöka återföra barn till föräldrar och då vara med och ge fortsatt ekonomiskt stöd i form av skolavgifter, hälsovård och kläder. Vi har tidigare berättat om Tara och hennes systrar Dhani, Anjali och Manjali. Tara och Anjali är våra Manjushree-barn medan Dhani och Manjali bor hos grannen Karuna Child Care Center. Vi hoppades kunna flytta hem syskonskaran till föräldrarna i vintras. Men när vår personal följde upp såg det att det inte gick så bra och tog med sig Anjali och Manjali tillbaka till hemmet igen. De större flickorna Tara och Dhani var redan ivägskickade för att arbeta i ett tegelslageri. Det låter ju inte precis som någon bra miljö för barnen. Den bistra sanningen är att föräldrarna står i skuld till tegelfabrikören och flickorna ska arbeta av skulden. Fast det kanske inte blir så, för nu är de tillbaka hos oss igen. Men villkoret för att få bo hos oss är att man går i skolan och det vill inte Tara, hon vill arbeta istället. 13 år gammal. Så nu får vi väl försöka se om det går att ordna ett arbete till henne där hon kan bo och arbeta under rimligt bra villkor och så kanske vi kan arrangera skolgång på deltid?
Det får bli många speciallösningar för att ordna en bra tillvaro för alla barn vi en gång tagit ansvar för, då går det inte att bara släppa taget utan vi får se till att lösa tillvaron så gott det går.

Eva Holmberg Tedert

Syra-attack

Vi har läst om det i Indien, i Pakistan och en del andra länder att unga flickor fått syra kastade i ansiktet av försmådda firare. Jag har faktiskt inte stött på det i Nepal tidigare även om det säkert har hänt där också verkar det inte lika förekommande som i en del andra länder.

Men nu läser jag i Republica att polisen söker efter en ung man som rusade in i en skola och ksastade ´frätande syra över två flickor som blev svårt skadade och nu ligger på sjukhus i Kathmandu. Även en tredje flicka fick lättare brännskador för det är vad som händer i en syraattack. Huden brinner upp och syran tränger neråt i köttet snabbt, och skadorna är ytterst svåra att reparera. Ögon, näsa, läppar kan försvinna helt och man blir sig aldrig lik igen. Nu har det alltså drabbat två 16åringar i Nepal som ska leva hela sina liv med det svåra handikapp ett totalförstört ansikte innebär.

Det är svårt att få ett arbete eller bilda familj om man har ett utseende som får omgivningen att rygga tillbaka och det är ju precis det gärningsmannen önskade. Själv är han ännu på fri fot.

Politiker och verklighet i jordbrukssektorn

I Nepal där nästan 80 % av befolkningen bor på landsbygden och med stort beroende av jordbrukssektorn skulle det behövas en rejäl modernisering. Terrassodlingar, manuellt arbete med hackor, dålig utväxling, låga kunskaper om grödor, utsäde och gödning. Och trots att en så stor del av befolkningen arbetar i jordbruket eller har egna jordlotter så räcker inte grödorna till för att försörja befolkningen utan man är beroende av livsmedelsimport.
***
Regeringen försöker göra något åt detta och har skapat ett investeringslån med bara 1% ränta som bankerna har fått i uppgift att hantera. Detta är helt fantastiskt i ett land där det är svårt att få ett lån över huvud taget och om man till äventyrs får låna är räntan runt 18 % i vanliga fall, ibland ännu mer.

Men än så länge är det ingen som har fått låna något i det nya programmet. Det trädde i kraft för 8 månader sedan och bankerna skyller på allt möjligt för att de inte lyckas. Ingen vill låna, de som vill låna är inte medborgare (se tidigare blogg om att många inte är registrerade och saknar födelsebevis och därmed inte är medborgare i teknisk mening) den som ville låna kunde inte visa att de ägde marken, den som ville låna var kvinna och maken arbetar utomlands så det gick inte och en förfärlig massa undanflykter för att slippa låna ut på de förmånliga villkor som jordbrukssektorn så väl skulle behöva.

Eva Holmberg Tedert

Övergrepp på barn uppmärksammas

Tidningar i Nepal börjar uppmärksamma sexuella övergrepp på barn.
Tidigare fanns detta inte alls på agendan och det är en framgång att man nu skriver och lyfter fram problematiken.
Många förstår inte att det skulle vara skadligt på något sätt att utnyttja barn och att till och med sälja dem. Man kanske själv råkade ut för övergrepp som barn och ser det som något som bara sker.
Nu skrivs det och fler och fler börjar förstår att barn som utsätts kan få skador och trauman för livet.
.
Skolorna jobbar också mer och mer med frågorna och försöker få både barn och deras föräldrar att inse att ”arbete som hembiträde” kanske egentligen innebär att barn, oftast flickor, på 10-12 år säljs till en bordell och inte alls arbetar i någons hushåll. Att man måste ha mer garantier och veta mer innan man skickar iväg en 12-åring att arbeta i staden eller i en storstad i Indien.
.
Det är klart att det tar tid och många är så ohyggligt fattiga att de ändå inte kan fundera över detta utan mer är i läget att sälja ett barn eller svälta ihjäl men att man ändå jobbar med frågan är hoppingivande.

Eva Holmberg Tedert