Att ha tillgång till en toalett

Bristen på toaletter brukar hänga ihop med hälsoläget i ett land. Ju fler människor som saknar toalett och måste uträtta sina behov lite var de kan utomhus, desto fler sjukdomar. Många uträttar sina behov i floder och vattenburna sjukdomar tar livet av många barn i södra Asien.

Glädjande är att Nepal, där 64 % av befolkningen saknade tillgång till toalett år 2000, förbättrat läget till att ”bara” 40 % av befolkningen saknade toalett år 2012. Detta läge har sedan dess förbättrats i distrikt som slapp känna av jordbävningarna medan det försämrats helt gräsligt i de värst drabbade områdena i jordbävningarna våren 2015. Men läget är trots allt bättre.
De flesta andra länder har ett mycket bättre läge. Som exempel kan nämnas att i Kina är det bara 1 % av befolkningen som saknar tillgång till toalett, egen eller i grannskapet. I Bangladesh som generellt har ganska låg standard är det bara 3 % som saknar tillgång till toalett, vilket är en mycket bra siffra för ett rätt så fattigt land. Afghanistan, krigsdrabbat och mer eller mindre sönderslitet i interna konflikter ligger trots allt betydligt bättre till än Nepal på toafronten, bara 15 % av befolkningen anses sakna tillgång till toalett.

Siffrorna kommer från Unicef och från WHO och är publicerade 2014.

Kanske skulle vårt nästa projekt bli att ordna fler toaletter i Nepal? Eller ska vi lämna den frågan till någon av de stora organisationerna som har bättre ekonomiska muskler än en liten aktör som Föreningen för gatubarn i Nepal.

Här är ett exempel på hur en bostad kan se ut och om man behöver gå på toa får man gå ut på baksidan av huset.

 

Temporary home after quakes Path to Maghi Gaun

Bli elektriker eller rörmokare i Nepal

Elektriker & rörmokare

Nepal har generellt sett väldigt dåligt elledningsnät. Härvor av ledningar hänger i axelhöjd med fotgängarna. Ibland kan man få en stöt. Detta mer än någonsin efter jordbävningarna våren 2015.
Skatbon av ledningar vid stolparna där massor av människor tjuvkopplar sig in på nätet.

Utöver det dåliga nätet är det brist på el och man följer ett schema med planerade avstängningar, olika tider i olika stadsdelar. Nu är vi nere i mellan fem och sex timmar med elförsörjning från nätet varje dygn. Det är så lite att det inte räcker till att ladda upp våra batterier som vi klarar belysning och lite till på resten av dygnet.

Innebär också att vi ibland blir utan vatten när vi inte haft el på länge och inte kunnat pumpa upp tillräckligt med vatten från tanken under jord till vattentankarna på taket som sedan genom självtryck tillåter oss att ha rinnande vatten även när elen av avstängd. Det gäller också att hinna köra tvättmaskinen med lakan och handdukar de få timmar det finns el.

Nepalesiska VVS-installationer är inte heller särskilt framstående. Regeringen har kampanjer på landsbygden med målet att varje hushåll ska ha en toalett och att folk ska sluta använda buskage överallt som toaletter. Det är långt till det målet. I sta’n finns det toaletter men oftast av oerhört låg standard. Inget vatten att spola med, kanske en hink med vatten att skopa ur som spolning. Fuktspärr och liknande i badrum i fina hus med dusch har man inte hört talas om och det möglar snabbt. Varmvatten är det ganska få som har. Vi har det soliga dagar tack vare vår solpanel.

En egenhet som jag inte förstår mig på är varför man alltid envisas, även i nybyggda hus, att sätta toaletten längst in, sedan duschen och därefter handfatet närmast dörren. Innebär att man måste klafsa i vattnet på väg till toaletten. När huset vi har flickhemmet i byggdes föreslog jag ägaren att sätta duschen längst in istället. Ledningarna var inte dragna så det hade varit möjligt. Men nej, det hade blivit så konstigt så det ville han inte.

Häromdagen läste jag i tidningen att staten nu inrättat en utbildning för att få bukt med alla problem med elistallationer och med VVS-installationerna. Man jobbar verkligen på detta och uppmuntrar också flickor och kvinnor att söka om att få gå de 7 veckorna det tar att bli kombinerad elektriker och rörmokare. SJU veckor. Kan man hoppas på att det ska kunna bli något resultat?

Varma hälsningar från Kathmandu
Eva

Maghi Gaun a village high above Nepal’s largest river Trisuli

 

 

 

 

 

 

 

Kathmandu 9th of November 2015

 

Maghi Gaun, a little village in Nuwakot district on the river bank high above Nepal’s largest river Trisuli.

I went there today with my good friend Bimal to see his sister and also because Bimal wanted to show me something. Bimal knows I am interested in education and that I am a very practical person. Now he showed me a village with a huge agricultural potential just 75 kilometers from Kathmandu, the capital where it sometimes is very hard to get good vegetables. In a country where the lack of infrastructure often cause problems for farmers to deliver their crops to the market.

This village does not have that particular problem. They have a road just 3 kilometers away. Just a short distance on a narrow dirt path and over the long but very stable swingbridge over the river Trisuli is a road big enough to allow lorries to come to the other side of the river and pick up all the crop from the village.

Another strange thing we saw was that the kids left school already at 1pm instead of staying at school the whole day which is from 10 to 4. How come?

The kids are working in the afternoon. They are carrying water from the spring close to the river 120 meters lower than the village. If they did not carry the water there would be no veggies at all on the dry fields. And just 120 meter below there is a large river and there is also a spring belonging to the village.

My first question was: Why can’t the adults carry the water? Kids have to go to school. But the men are leaving the village to take a job abroad. Often as unskilled labour under slave like conditions in the Gulf states. Women and children are left behind. And the women are working on the fields, they are cooking, washing, trying to survive in shelters and sheds built up after the earthquakes in April and May 2015. There are not time to carry the water for them. So the kids have to, if the crops are not to be dried out completely.

What about a pump? Does the village have electricity? Yes but just one phase.  What could be done? The spring gives 7 000 liter per hour and the river will not dry out if the spring water does not go to the river but to the village instead. On the single phase electricity a pump can be installed and run down at the river, pumping up water half way to a middle station and from there another pump could press the water up to the village. ONE pump cost USD 1 700:- or 175 000 Nepali rupees. On top of that 750 meters pipe cost money and a 10 000-litre tank in the village would cost some money.

All in all the village will need approximately USD 5000:-

I suggest the villagers themselves pay for the pipes and the tank. Something like USD 1 600:- for the villagers themselves to raise. After all there are many villagers working abroad sending money home to their families. I am ready to pay for one pump USD 1 700:- I am not really a rich person and my first priority is my orphanage in Kathmandu and the children living there. But Maghi Gaun could be so prosperous if it was not for the lack of water and irrigation would give the village an opportunity to send fresh food to Kathmandu and earn money.

Let’s help them doing that. After all, Bimal has many friends from overseas and if we just need 3 400 dollars more than the villagers can raise and I give half of that it’s just 1 700:- left. I am sure other friends can help and I have asked Bimal to set up a GoFundMe-page to raise the money.

Until he has done that, you can mail me telling your interest to help and as soon as the GoFundMe-page is there I will mail you again telling everything is ready. And next time you come to Nepal you just have to go there and see a part of real Nepal, far from tourist areas and eat the fresh ecological food and please pass the school also to check that the kids staying there also after 1 pm.

With love and light Eva (Sweden)

E-mail: [email protected]Trisuli_1Trisuli_2

 

 

Kitchen Nice home in Maghi Gaun Path to Maghi Gaun Temporary home after quakes

Kvinnlig talman och kvinnlig president I bristernas Nepal

 

Ny talman i parlamentet och ny president och de är kvinnor för första gången i Nepal

Strax innan blockaden började för fyra veckor sedan fick Nepal sin nya kostitution. Den gamla premiärministern Koirala blev bortröstad och ny premiärminister blev KP Sharma Oli från maoisterna. Som nu talman valdes för första gången en kvinna, Onsari Gharti Magar, maoist och gammal guerillasoldat från inbördeskriget. Den nya presidenten Bidhya Bandari från kommunistpartiet marxist-leninisterna valdes av parlamentet igår och hade stöd av en stor grupp olika falanger och partier med olika kommunistiska schatteringar. Nepal är ju oerhört fragmentiserat av mängder av små partier med liknande program och när det var som värst har jag för mig att det var 122 partier att rösta fram till parlamentet. Majoriteten kom in. Regeringen har bestått av upp till 23 partier men nu tror jag nog att det ”bara” är sex-sju stycken.

Det var ju progressivt i ett så mansdominerat land att välja kvinnor.

Mja, det är det väl och det kan ju i sig vara bra att unga kvinnor ser att det går att nå landets högsta ämbeten också för en kvinna. Men i övrigt är jag tveksam. Vare sig marxist-leninisterna eller maoisterna har utmärkt sig för att klara av att regera. De har suttit i regeringsställning förut och läget har blkivit än värre och de har avgått och omgrupperat sig och avgått igen efter ett tag. Jag tror inte att det blir några större förbättringar för vanligt folk utan tror snarare att det kan bli värre än det redan är.

 

Bristernas Nepal

Nepal är totalt beroende av importen från Indien, ca 80 % kommer därifrån ocxh vad gäller bensin, diesel och gas kommer 100% från Indien. Bllockaden från Indiens sida är obegriplig och det är mycket prestige från båda sidor. Befolkningen sitter med Svarte Petter som vanligt. Nere i söder går demonstrationerna hett till och flera har dödats i protesterna bland Madhesi. Flera poliser har fått sätta livet till. Här i Kathmandu är det lugnt men folk tröttnar ju på att stå i kilometerlånga bensinköer i flera dagar för att få köpa 10 liter bensin i veckan. Bensin i punparna kostar 104 rupees, det är drygt 9 svenska kronor. På den svarta marknaden kan varje liter kosta från 30 kronor och uppåt 70 kronor beroende på om du har någon kompis som säljer eller om du måste ge dig ut där i ”djungeln” Nere vid indiska gränsen är det full kommers. Ovanligt många indiskregistrerade bilar som kommer över till Nepal. Dagsutflykt bara. De får inte ta med sig bensin men de kommer fulltankade, kör bara in någon kilometer4 och slangar sedan ur bensinen till hugande spekulanter.

Fast ännu värre är bristen på vissa mediciner och på ormserum. Särskilt nere i söder finns en hel del giftormar och serumet tillverkas i Indien. Många vanliga mediciner också.

Gasbristen gör att folk inte kan laga mat. Till och med relativt välbeställda människor sitter nu och eldar utomhus och lagar maten över öppen eld. Skillnaden är att de rika har råd att köpa ved medan de fattiga som vanligt får rafsa ihop sopor att laga maten över. Att få tag på en full gastub nu kan kosta uppåt 800 – 900 svenska kronor mot 150 i vanliga fall.

Vad gör vi då?

Vad vi kan. Fortsätter driva våra barnhem, försörja barnen som bor hon anhöriga med skola, böcker och sjukvård, fortsätta vårt program i slumområdet Shantinagar, se till att kursavgifter och uppehälle för våra studenter på Medical College betalas så de kan plugga vidare till den så nödvändiga sjuksköterskeutbildningen och så småningom förhoppningsvis blir barnmorskor.

Utöver detta så har jag personligen engagerat mig i Deva Premal, Miten and Manoses projekt att samla in pengar till jordbävningsdrabbade. Massor av människor bor ännu utomhus eller i tält. Barnen har skolundervisning utomhus eller i bästa fall i tält som vi eller någon annan hjälporganisation skänkt. De har bett mig hjälpa till både med information och konkret med att se till att allt fungerar på plats i Nepal och att vi har pålitligt folk som utför jobbet. På söndag ses vi i supportergruppen och på måndag åkder vi till Rathankot i Sindupalchowk, för att starta ett skolbygge för att ersätta den skola som raserades i jordbävningarna i april i år.

Vi är en synnerligen internationell grupp: Sverige, Schweiz, Nederländerna, USA, Tyskland och Nepal. Det kommer självklart att bli en massa extra jobb men det är så nödvändigt att se till att barnen får vettiga utbildningsmöjligheter igen. Och så tänker jag mig att det är bra att fler får se våra ordinarie verksamhetere för att efter skolbygget förhoppningsvis kunna hjälpa till att finansiera vår ordinarie verksamhet med barnen på våra hem och ute i familjer. Och framför allt inför kommande utbildningsbehov bland våra barn som ska ha riktiga utbildningar de kan försörja sig på i framtiden.

Varma hälsningar från Kathmandu Eva
 

 

Visst är det väl i Bengalen Fantomen bor?

Darjeeling är spektakulärt. Vackert, böljande kullar med théodlingar, djungelområden, floder som slingrar fram. Jag tror att Dödskallegrottan finns här någonstans. För visst är det väl i Bengalen som Fantomen bor? Darjeeling är ett distrikt i Västbengalen i nordöstra Indien. De ostligare delarna av Bengalen är den idag självständiga staten Bangladesh.

Jag åkte till Kalimpong i Darjeeling för att hälsa på Nawang från Kathmandu som studerat i Kalimpong i tre år nu. Följa upp, prata om hennes framtid på egen hand och försäkra mig om att allt var bra. Besöka hennes college och samtidigt när jag nu för första gången befann mig i Indiens förnämsta thédistrikt också köpa thé. Vita théer, gröna théer, få provsmaka och du kanske inte tror det, men provsmakning av thé är precis lika allvarligt som vinprovning. Det är stor skillnad på de olika thésorterna och hur de har behandlats efter skörd.

När man kommer från Kathmandu där det är brist på allting, elektricitet, bensin, mediciner, gas och följdaktligen också varm mat, där vägarna är vansinnigt dåliga, där nästan ingenting fungerar, DÅ känns det som rena lyxen att komma till Indien med bra vägar och ett fungerande samhälle. Sedan kan man bli galen på Indien ändå, byråkratin, att alla alltid måste få klartecken från en överordnad även om det gäller ytterst triviala saker och där servicen ibland är jättefantastisk men där man möter rätt mycket snorkiga människor i olika situationer också. Nepal är på många sätt enklare att vara i. Folk är mycket bonnigare, inte så sofistikerade som i Indien men så otroligt mycket vänligare och trevligare. Jodå, jag generaliserar men faktum är att jag känner mig alltid väl bemött och hemma i Kathmandu men trots allt resande i Indien lyckas jag alltid stå två decimeter fel i kön eller visa fel papper eller något annat som föranleder en argsint tillrättavisning.

Jag fick flyga från Kathmandu via Delhi, för att komma till Begdogra, helt åt fel håll, men bränslebristen i Nepal ställde in flygningar Kathmandu-Bagdogra för det är svårt för flyg att få tanka i Kathmandu nu. Gjorde inget, hämtade upp kompisen Choedak i Delhi och så åkte vi tillsammans ttill Bagdogra. Stökig och ful stad, sammanvuxen med Siliguri. Det är via Siliguri nära gränsen mot Nepal vid Kakarbitta, som en mycket stor del av trafficking-trafiken sker. Gränsen är lättpasserad och även om minderåriga skall ha vårdnadshavare med sig och kunna redogöra för vart de ska är mutor vanliga och många förskrämda 14-åringar piper ängsligt svar att de reser med sin man. Redan vett skrämda att de ska hamna i klorna på gränspolisen om de svarar fel för mannen som de reser med har tutat i dem att om de inte svarar rätt så kommer polisen att våldta och mörda dem.

Resan upp mot Kalimpong så vacker och vi bodde på ett riktigt kolonialt hotell som Nawang bokat in till oss. Jag fick ta det finaste rummet med varmvattenberedare. Den begrep jag mig inte på ändå så nog hade Choedak kunnat få det rummet men kanske det ändå inte spelade någon större roll för vattnet tog slut och sedan fick man blöta ner en handduk med mineralvatten och torka av sig svetten istället. Det fungerar det också.

Också besök i distriktshuvudstaden Darjeeling för att gå på théhus. Samma sak där, en otrolig vattenbrist som gör att man ombeds att inte spola i toaletterna i onödan, inte använda vatten alls och absolut inte tvätta kläder.

Resan mellan Kalimpong och Darjeeling stad, är bara 54 kilometer och tog 2 timmar och 30 minuter vilket är helt OK, i Nepal hade det tagit över 4 timmar att köra denna sträcka på grund av eländiga vägar. Här var vägen rätt så bra men ack så kurvig och bitvis brant. MEN NU KOMMER DET KONSTIGASTE AV ALLT: Mitt emellan städerna högt upp stannade chauffören och sa att han måste tvätta bilen. Och så fiskade han upp en slang på vägen där vattnet sprutade och satte igång. Det flera sådana slangar på vägen. Det gick inte att stänga av dem, vattent forsade fritt hela tiden. Längs bergssidan rann det bäckar ner på vägen och det var vatten överallt. Dricksvattenkvalitet. Jag frågade chauffören varför det inte fanns någon ledning ner till städerna men han ansåg att 29 km ner till Kalimpong eller 25 ner till Darjeeling och alla törstande människor där var alldeles för långt. Så långa vattenledningar kunde man inte bygga. Va? Det skulle inte ens behövas pumpar eftersom vattnet kom ut mycket högre än städerna. Pratade med studenterna om detta också och de sa samma sak att jodå, någon hade föreslagit detta men fått besked att det var för långt så nu åker de som kan bil upp dit med dunkar att fylla.

Ner till Darjeeling stad, en rätt så lortig och trång men lite fascinerande stad med fina théhus. Handlade, åt lunch och fick också uppleva att folk gjorde som det stod på skyltarna och spolade inte i onödan på toa. En wc-stol som inte spolas på mycket länge blir ju full. Det var som en dasstunna på ett utedass istället.

Funderar mycket på Indien, ett land med kärnvapen och kärnkraft, sofistikerad teknologi och och ingenjörnsutbilndingar av hög klass och fler IT-ingenjörer som utbildas varje år än i alla andra länder. Ett land som satsat oerhörda pengar på ett bra utbildningssystem och som har en infrastruktur med vägnät nästan överallt. Men trots allt kan man inte bygga en vattenledning för att tillgodogöra vanligt folks vanliga behov av att kunna tvätta sig och sina kläder ordentligt. Varför?

Och vad är det som hindrar ett hotell med stor trädgård att sätta regnvattentunnor under stuprören och samla ihop det rätt så rikliga regnvattnet för att använda det? Taken på hotellets byggnader hade stor sammanlagd yta och det skulle utan tvekan kunna räcka till många duschar om man samlade ihop vattnet. Bara de dagar vi var där kom det flera höftiga regnskurar som gjorde gräsmattorna till ett blött gungfly samtidigt som kranarna i badrummen var tomma. Och vi inte kunde spola i toaletterna.

Vill du se bilder från Darjeeling? Då får du bli vän med mig på Facebook, om du inte redan är det. Det tar med denna uppkoppling från Kathmandu nästan 30 minuter per bild så det blir bara uppladdning på FB och inte i bloggen.

Eva H T

Intensiva dagar I Kathmandu

DSCN4659

Vaknar precis när det ljusnat av trumvirvlar och pinglor nere på vägen där liktågen paserar på väg till eldbegängelseplatsen 200 meter längre bort. Tänkte först att flickorna på vårt hem i Gokarna skulle tycka det var jobbigt att se bårarna bäras förbi och sedan se röken stiga mot himlen. Men, nej, döden är för dem en så naturlig del av livet att de inte tycker det är något konstigt eller otäckt alls. Det är ju bara någon som har lämnat kroppen. Dör gör man ju egentligen inte.

Denna fredag var en speciell dag. Sista dagen med examensskrivningar fore den långa dashainfestivalen. Alla flickorna på Gokarnahemmet har någon anhörig att få åka till i år. Skönt! För det är så ledsamt när det inte gått att ordna.

Men för att det ska bli fest så ska nya dashainkläder inhandlas. Vi har ju vårt eget koncept för shopping för dashain. Alla flickor får ett belopp att handla för. I år fick de 2 500 rupees i var, vilket är 230 svenska kronor och så får de bestämma helt själva och ta ansvaret för sina inköp. Några av dem har blivit mycket prismedvetna och kollar noga medan de minsta ännu får hjälp av husmamma.

Huspappa Julius och jag som är rätt så praktiska tyckte att vi väl kunde åka till Boudhanath, 4 km hemifrån, men nä, Kathmandu Mall inne i sta’n ska det vara. I bensinbristens Kathmandu fick vår duktiga taxiförare Nabaraj ligga i för att få tre av sina kolleger med bensin i tanken att köra ut på landet och hämta oss. Priset blev ungefär som att åka taxi i Sverige men när bensinen kostar 50 svenska kronor litern att köpa i petflaskor på en liter eller två och man vet att de som kan sälja lite bensin köat i två dagar och en natt så blir priset plötsligt rimligt. Fast vår förare gruffade lite på sina kompisar som han tyckte tog i lite väl mycket, trogna kunder ska ju ha bra service för ett OK pris, tycker han.

Vi kom iväg till Kathmandu Mall, husmamma Sunita och jag med 14 kids mellan 6 och 17 år. Det här är verkligen en horror. Tänk er ett jättestort varuhus i sju våningar med ett myller värdigt julhandel i Sverige x 7 ungefär. Folk trängs överallt och jag är livrädd att tappa bort någon unge. Några behöver skor och andra behöver byxor, några vill ha klänningar och det räknas, jämförs och kollas noga för att se vad pengarna räcker till. Någon köper affärens dyraste skor och har slut på pengarna medan någon annan unge får skor, klänning, en jacka och leggings för pengarna.

DSCN4668

Här är några av flickorna, Alisha och Saloni som valt moderna västerländska kläder flankerar Tenzing som valt en tibetansk klänning med smala byxor till.

När shoppingen pågått i flera timmar och husmamma och jag snott omkring som illrar för att hålla koll på att ingen unge försvinner och att alla får det de ska ha är det dags att åka hem. VI VILL GÅ TILL SPÖKHUSET! ropar ungarna i kör. Högst upp i Kathmandu Mall finns ett spökhus och vi går uppför alla trapper för att få reda på att spökhuset flyttat till bottenvåningen. Bra motion i trapporna och så köper jag biljetter till alla. Bara Sabina och Dickey sager att – nä det är så otäckt, vi väntar här. Lika skönt det så jag sätter mig ner med dem medan husmamma störtar in i spökgången, Jisses vilka skrik, verkar otäckt det där och så kommer en av tjejerna ut helt chockad och bara skriker rakt ut och kastar sig i min famn, ett spöke var så verkligehtstroget och kom så nära henne att hon bara flydde ut genom ingången. Så kan det gå. Efter en stund kommer de alla ut och några vill gå in igen, tokfior.

Till sist kom vi hem för att prova alla skor

DSCN4675

Bara Bina köpte riktigt praktiska och snygga jympaskor för dem kan man använda varje dag. De andra nio som köpte skor föll för opraktiska skor med mycket blingbling.  Några köpte skor med klackar. Barnen börjar bli unga damer och de får nog upptäcka själva att man får rackarns ont i fötterna av en del skor.
Eva H T

 

Får jag komma hem över helgen?

Får jag komma hem över helgen?
Strax är examensperioden över i skolan och den största helgen av dem alla, Dashain, utbryter. Nepal är ett av de länder i världen som har lägst urbaniseringsgrad. Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden. På Dashain SKA man åka hem till byn, träffa hela släkten, äta gott, besöka templet på denna hinduismens största högtid. Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur stilla och tyst Kathmandu blir när så stor del av befolkningen lämnar sta’n för en vecka. Det är också svårt att föreställa sig en högtid som är som att slå ihop julfirandet med midsommar och ta med nyår också för att få någon föreställning om firandet och så multiplicera med sju ändå för att förstå vidden av hur stort Dashain är.
För barnen som vi hjälper med utbildning men som bor hos anhöriga så är det ju toppen. Kusinerna från sta’n kommer på besök och så får man extra god mat. Kanske geten slaktas eller så får man kyckling till riset. Sötsaker delas ut till barnen och alla är snälla.
Men alla barn har det inte lika bra. Våra barnhemsbarn på flickhemmet i Gokarna och på Manjushreehemmet i Jorpati börjar redan långt i förväg förhöra vår personal om någon vill träffa dem på Dashain. Orkar mormor hemma I byn ta emot dem? Kan storasyster träffa dem? Finns det en farbror? Kan man får träffa kusinerna?
Våra barn har det materiellt sett bättre än de flesta nepalesiska barn. De får oerhört bra kläder, fina skolböcker, bra och näringsriktig mat, massor av snälla människor omkring dem, människor som inte slår dem och de måste inte arbeta annat än lite marginellt för att lära sig hjälpa till lite med trädgårdsarbete och att kunna tvätta sina underkläder. Men för ett nepalesiskt barn att sakna anhöriga eller ha anhöriga som inte vill träffa dem känns livet hårt. Vår personal på flickhemmet har lyckats leta fram släktingar till alla. Någon har en rätt så skruttig men dock mormor. Någon har en förfärande ung pappa som är uteliggare, daglönare men för helgen har hyrt ett rum för att kunna ha sin dotter hos sig en vecka. Ett par andra flickor har mammor som är prostituerade men för denna högtid har de ledigt och har hyrt in sig i andra rum, långt från bordellen, för att få umgås med sina döttrar och på något konstigt sätt verkar flickorna fredade från mammornas hallickar just under Dashain.

Men på Manjushree småbarnshem är det lite dystrare. Flera av barnen har inga anhöriga. EN liten pojke är så ledsen för att hans mamma är försvunnen, senast vi hade koll på var hom var så var det som patient på ett mentalsjukhus men nu vet ingen var hon finns sedan mer än ett år. Ett annat barn har tillkommit genom ett övergrepp och hennes mamma vill bara glömma att hon existerar och vill inte ha med sitt barn att göra. En flicka på 14 håller sig undan med vår hjälp därför att pappan vill gifta bort henne med en man på 60. Ett par andra är gömda för att föräldrarna sålt dem till oklara syften.
De flesta av sjuksköterskestudenterna har anhöriga att åka till men så har vi pyttelilla Rita som stöds av Soroptimisterna i Gävle för att finansiera utbildningen på Medical College. Mamma dog när hon var liten och pappa lämnade jordelivet i jordbävningarna i våras. Inga andra släktingar finns. Nu får hon fira helgen med företsåndaren på vårt flickhem och hans familj och är glad att ha någon.
Jag önskar att jag kunde skapa familjer för dem som inte har några och jag önskar att jag kunde vända synen på dem som sålt sina barn så att de vågar åka hem igen utan risk.

Varma hälsningar från Kathmandu
Eva

 

Bensinbrist, bränna de döda, ”hotel” vad kan det vara?

Bensinbristen slår hårt mot Nepal, transporter fungerar inte, folk kommer inte till jobbet, en del skolor stänger i förtid inför årets största högtid Dashain. Svårt att få tag på gas för att laga mat och Indien har fortfarande stopp för export till Nepal som är totalt beroende av importen från grannen i söder.

Igår röstade parlamentet bort pemiärminister Koirala från Kongresspartiet och röstade fram Oli från Marxistpartiet att leda den nya regeringen. Undrar hur Indien kommer att reagera på detta? Betyder det att det blir tvärstopp i förhandlingarna eller kommer vi snart att få bensin och gas?

Under tiden ringlar köerna fler kilometer vid varje bensinmack. Vår trogne taxichaufför som alltid kör mig runt på all uppföljning och alla våra vänner i stan, kör barnen till läkarbesök och ordnar alla våra transporter, han fick köa två dagar och en natt i bilen för att få köpa TIO (10) liter bensin. Ringde glädjestrålande och berättade detta igår kväll så idag åkte vi bil istället som igår då vi gick längs de dammiga vägarna och försökte undvika att ramla ner i alla hål längs med vägen.

Det luktade ruskigt här i morse ute vid flickhemmet. Vi är ju så nöjda med att vara lite utanför stan för att luften är bättre. Här nedanför flyter den rätt så förorenade floden och vi har med intresse följt att man har rensat upp bland soporna i floden och snyggat upp längs med flodstranden borta vid det närbelägna templet. Idag förstod vi varför man snyggat till så mycket just där. En ny eldbegängelseplats eftersom trycket är hårt på Pashupatinath där de flesta likbränningarna sker. Så vi får bereda oss på att det kommer att lukta förfärligt när vinden ligger åt vårt hall från likbränningarna 200 meter ifrån hemmet.

I Nepal är livet och döden ständigt närvarande och inget skyddande filter finns. Barnen är väl bekanta med döden redan som en bekant i sina unga liv. En annan bekant är utnyttjandet av människor och vi har just fått reda på att kvinnan som bor i det låga huset ut mot vägen alldeles före vårt hus, hon har öppnat ”hotell” och ja…ni kan ju lista ut själva vad det är för hotell när det handlar om kortare herrbesök på detta etablissemang.

Flytta barnen till bättre ställe?  Går nog inte, vi bor bra. På den här sidan av sta’n har vi tillgång till vatten alla dagar i veckan och luften är ganska bra. Har till och med trädgård. Men det ska gudarna veta att jag är ruskigt glad over att vi satsade så mycket pengar på att bygga ett solitt staket runt vår trädgård och att vi satsade på rejäla järnportar ut mot vägen på båda sidor huset.

Varma hälsningar från Kathmandu
Eva

 

 

Hur många bilder på döda barn måste vi se för att förstå?

Den förfärande bilden på den lilla pojken som livlös flyter iland på stranden i Bodrum, Turkiet fastnar på näthinnan.  De flesta berörs illa av att se verkligheten så hemsk som den kan vara för dem som är på flykt i bräckliga båtar över havet.
Men det är effektivt för att samla in pengar och många förstår när de ser bilder som denna att nu är det verkligen allvar och alla måste bidra.

Men vad måste vi se härnäst för att fatta? Flyttar vi gränserna? Trubbas vi av?
Var går gränsen och när blir det spekulativt? Jag grubblar på denna fråga nästan varje dag.

Ingen pratar nu om Haiti, där hundratusentals människor fortfarande 6 år efter katastrofen sitter i läger med tillfälliga bostäder och mängder med barn driver runt utan ordentlig skolgång och kriminaliteten ökar. Vad var det som hände? Någon som minns?

För bara ett par månader sedan drabbades Nepal av de största jordbävningarna på över 80 år och flera hundratusen blev hemlösa, i vissa distrikt i landet raserades 90 % av hemmen och alla skolor. Nu jobbar vi på att hjälpa barnen i Nepal att få tillbaka vardagen igen. Men minnet är kort och nu när det inte skakar så mycket eller ofta längre tror många att det nog är bra i Nepal igen.
För oss som har långsiktiga åtaganden för att se till att barnen överlever och får skolgång uppstår då funderingarna på hur vi ska berätta vad som händer och hur vi ska åskådliggöra läget i Nepal.

Vi har valt att inte visa bilder på fastklämda, skadade, döende eller döda människor, vare sig stora eller små. Vi har stannat vid att visa bilder på nedrasade hus och spruckna gator, hus som blivit till grushögar och tältläger och presenningar som människor söker skydd under. Men mest av allt har vi valt att visa hoppfulla bilder. Att visa allt bra som givarnas pengar gått till. Tält, rissäckar, skolböcker, glada och mätta barn som får gå till skolan som nu ligger i stora tält som vi köpt för pengar insamlade i Sverige.

Men kommer vi att klara detta? Kommer vi att kunna klara våra åtaganden mot barnen på flickhemmet i Gokarna? De små barnen på hemmet i Jorpati? De blivande sjuksköterskorna / barnmorskorna från de fattiga byarna, de som ska åka hem och minska mödradödligheten efter sina utbildningar? Klarar vi åtagandena i slumområdet Shantinagar i Kathmandu?

Vad gör vi när vi får in för lite pengar?

Vi människor har en benägenhet att springa med flocken och bara göra en sak i taget. Det är viktigt att vi verkligen tar gemensamt tag i den oerhörda katastrof som tvingar miljoner människor på flykt. Vi måste alla hjälpas åt både för att försöka stoppa folkmordet som pågår i Syrien, Afghanistan och andra länder och med att hjälpa dem som tvingats fly. Och jag bidrar också till flyktingarna så mycket jag förmår. Men vi måste ju också jobba med kontinuitet bland dem vi redan börjat hjälpa för att nå resultat.  Jag lider med det glömda Haiti för situationen där men kan inte göra något åt detta men mitt personliga åtagande i Nepal kommer att fortsätta tills de barn vi i Föreningen för gatubarn i Nepal ansvarar för.  Jag bara mår illa av tanken på att det kan komma en dag då också vi måste publicera bilder på döda eller svårt skadade barn för att få uppmärksamhet. Hur väljer vi att agera då?
Jag vet inte.

Eva Holmberg Tedert

 

 

Att flytta hem till mamma igen

Kommer ni ihåg de två flickorna som jag skrev om 20 mars 2014?
Flickorna som hölls gömda av mormor i hembyn för att inte byborna skulle få tag på dem och straffa dem för vad deras pappa och farbror gjort. Det blev hemskt akut och vi fick lösa problemet med att få ner dem till säkerheten på ett av våra barnhem.

Här är länken om du vill läsa den bloggen igen: http://blogg.mittmedia.se/gatubarnnepal/wp-admin/post.php?post=197&action=edit

Flickorna bodde hos oss ett år och gick i skolan. Under tiden jobbade deras mamma på att lösa sin situation och kunna flytta till en annan by där de kunde leva i trygghet och när hon kunde flytta till sin bror så började vi förbereda flickornas hemflytt. När skolåret var slut i månadsskiftet mars/april i år var det dags och systrarna kunde flytta hem till mamma som nu bodde hos sin bror och hans familj.

 

1508DikSan hemma m mamma

Sandhya, mamma och Dikshya

Så kom jordbävningarna och morbrors hus rasade samman och en av flickorna skadade ett ben när huset rasade. Nu blev situationen akut igen men eftersom flickorna har en väl fungerande mamma och de kan bo kvar i den nya byn så var det bästa att vi hjälpte hela familjen istället för att flytta tillbaka flickorna till vårt hem.

1508_DikSan_skola

Flickornas nya skola

Morbror ville ha ett nytt hus men vi kan inte riktigt hjälpa till på den nivån för då skulle pengarna inte räcka till särskilt många familjer eller ensamma barn. Så det fick bli takplåtar så morbror fick bygga ihop dem till ett hus.

1508_DikSan_plåthus

 

Så här ser huset ut. Kanske du tycker att det ser väldigt toftigt ut men det fungerar och håller monsunens regnoväder utanför.

1508_DikSans rum

Och flickorna har till och med fått ett eget rum så vi tycker det är bra att de ska bo kvar tillsammans med mamman hos morbror och hans familj.

Och vi kommer att fortsätta stötta familjen genom att betala skolgången till flickorna, skolböcker, hälsovård och extra förstärkning på matkontot så att de ska få tillräckligt med mat.

Stort TACK till er alla som stöttat och bidragit till Dikshya och Sandhya under hela året de bodde hos oss och jag hoppas några av er kan tänka er att fortsätta stötta flickorna i deras nya hem så vi kan fortsätta betala skola, extra mat och vaccinationer, hälsoundersökningar, tandläkare och sådant som är viktigt för deras hälsa och utveckling.

Eva Holmberg Tedert