Skolad till ett varumärke

På hemväg från bion börjar vi prata om skolan. Hon som går bredvid mig utbrister frankt: ”Jag och mina kompisar vet precis vad som krävs för att skolan ska bli bra.”
Det är bara knappt en termin som återstår. Ljuset i tunneln skymtar där framme, ungefär vid samma tid som vi andra omsluts av det nordiska ljuset när den blomstertid nu kommer.
I tretton år har hon dväljts i skolans miljö och fått (det kanske är ett malplacerat ord i sammanhanget) vara med om den ena förändringen efter den andra. Jan Björklund står inte högt i hennes kurs, skulle man kunna säga.
”Det har fladdrats för mycket. Vi borde ta tillbaka betygssystemet med godkänt, väl godkänt och så vidare. Dessutom ska läraren hålla i utvecklingssamtalen. Det är ju helt galet att en åttaåring i dag ska leda sina egna utvecklingssamtal. Som elev vill man ju veta vad man ska förbättra och vad andra lärare tycker.”
I höst får hon göra sin röst hörd i valsammanhang för första gången. Vilket parti har en plan för skolan som får elever att fungera, lärare att trivas, ömsesidig respekt frodas och kunskaperna att öka? Det är en fråga som nog många grunnar på.
I ett konkurrensutsatt system blir knepen att locka till sig elever allt mer kreativa; till exempel skateboard och vinterakrobatik eller estetiska gymnasieprogram som erbjuder fördjupningskurser i hur man blir en influencer eller youtuber.
Att ta plats i sociala medier och skaffa sig följare kan bli väldigt lukrativt och även om det kanske inte är vad arbetsmarknaden i första hand efterfrågar i dag har vår sköna samtid lärt oss att det är nästan överordnat allt annat att bygga ett eget personligt ­varumärke.
Men om själv är bästa dräng behövs inga utvecklingssamtal.

Pladdret på gatorna

Det är tidig morgon. Jag är på väg till jobbet och stannar vid ett övergångsställe för att invänta grön gubbe och drabbas av omgivningen.
”40 kronor, det var det värsta, på Ica kostar det bara hälften.”
”Ska vi verkligen bjuda Johan, han är ju så jäkla tråkig.”
”Nu har jag lämnat tre dagar i rad, i morgon får du förbaske mig ta hand om ungarna.”
Ibland tror jag att jag är den enda människan i världen som inte har två kablar instoppade i öronen. Det innebär att jag dessutom är den enda som får höra alla andras evinnerliga pladder, vilket pågår överallt, på gatan, i kön, på bibblan och, som sagt, vid övergångsställen.
Det är en förlängning av självspeglingen i de sociala mediernas olika skärmar. Som om man inte får nog av att i det tysta berätta om allt för alla utan måste höja rösten också så att världen hålls underrättad.
Ja, jag vet, det är åldern som får misantropen i mig att löpa amok. Man är en gammal stöt. Det är bara att inse. Att kräva respekt för min personliga sfär är bara löjligt.
Ändå kan jag tycka att de andra går miste om så mycket. Att avstressat spatsera runt på stadens gator, ge morgonens gryning och andra naturens förändringar uppmärksamhet, imponeras av de skickliga snösvängarna som skyfflar snö och sandar mitt i trafiken med totalt uppsikt över fotgängare och bilister – det gör att jag samlad och förväntansfull kan inträda i koncernens tjänst.
Förvisso bidrar till min avskärmade person ett visst mått av lomhördhet. Det är i bland en av fördelarna med begynnande ålderdom.

Cleo för nyanlända

Vi sitter i vardagsrummet och tittar på Cleo, en komediserie på SVT som har femton år på nacken och helt har passerat under min radar. I huvudrollen ses en bedårande Suzanne Reuter. Det är hon som är Cleo. Hon jobbar på det fiktiva datakontoret i Stockholm där Claes (Loa Falkman) är chef med återkommande beslutsångest och Åke (Johan Rheborg) är kontorets snitsige stjärnsäljare.
Cleo finns på SVT Play och den som känner till den kanalen vet att när ett avsnitt är slut, börjar nästa direkt ticka fram. Det rullar på. Binge-watching kallas detta maratontittande med ett finare svengelskt nyord. Ett allt vanligare fenomen som får en del att stänga in sig en mulen söndagseftermiddag för att titta i kapp eller för att de inte kan motstå den omedelbara tillfredställelse det är att veta vad som ska hända.
På SVT Play är allt textat och det är en stor hjälp för den som inte är så bevandrad i språket. Att titta på gamla svenska såpor har därför blivit smart språkträning för de som nyligen kommit hit. Nöje förenas med nytta.
Cleo närmar sig femtiostrecket och har både existentiella och amorösa bryderier. Kärleksspelet kring henne och hennes arbetskamrater är bärande inslag i serien. Vi sitter som klistrade, jag och min åttaåriga kompis som kommit till Sverige bland annat genom att ta sig mellan Turkiet och Grekland i en liten skranglig båt.
Hon gillar Cleo och har sett avsnitten förut. Det förstår jag när hon petar mig i sidan när ännu ett avsnitt nått sitt slut.
– Du vet, Cleo och Classe blir ihop sen, säger hon med begynnande Gävledialekt.

Sanningens stund är inne

Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt, sa Tage Danielsson i sin berömda monolog om kärnkraftsolyckan i Harrisburg.
Det har snart gått 39 år sedan han myntade de bevingade orden och sedan dess har mycket hänt. Framför allt hur information sprids. Här står vi människor med de känslor som vi lärt in sedan Hedenhös tid – rädsla, ilska och flyktbeteende – och försöker bemästra det flöde av sanningar och sannolikheter som sköljer över oss.
Klart att det då blir besvärligt att hålla de urtida känslorna i styr.
De begrepp som Tage Danielsson använde sig av då har ersatts av helt nya i dag: till exempel alternativa fakta, fake news, faktaresistens.
Fakta är fakta, några alternativ finns inte, möjligen beskrivningar. Det kan man direkt fastslå utan att darra. Felaktiga eller överdrivna nyheter som försåtligt planteras i nyhetsflödena existerar däremot bevisligen. Det kan i sin tur leda till faktaresistens, ungefär som alltför flitig användning av antibiotika till slut inte får den effekt den är avsedd för.
Det är en svår tid vi lever i – kraften i sociala medier har aldrig varit större, en enskild människas tillvaro kan ödeläggas på bara några ögonblick. I år ska vi dessutom gå till valurnorna. Vilka möjligen oanade knep kommer att tas till för att vi ska välja eller välja bort just den röstsedeln?
Var hälsosam, skydda ditt immunförsvar, tänk kritiskt, tro inte på allt som sägs eller skrivs.
Det gäller förmodligen också dessa rader.
Sannolikt.

Tomrum efter kvinnor

En gav mig sitt hjärta, två gav av sin vänskap. Det var inga flyktiga förhållanden, de var beständiga över tid, även om det emellanåt uppstod luckor som det ibland kan bli, beroende på tillkortakommanden eller plötslig oenighet i någon fråga. Men avstånden blev aldrig oöverkomliga, vi hittade alltid tillbaka till varandra.
Tre kvinnor, tre kreativa sådana.
Man stod aldrig opåverkad inför dem. De kunde aldrig inordnas i någon fålla, de valde alltid sina egna vägar, inte sällan med humor som vapen, tog ofta spets och höjde rösten och av den anledningen kunde anses vara obekväma. Men de gjorde det inte enbart för sin egen skull utan även med tanke på andra.
Utan tvekan tre förebilder.
Men sådan spirit kostar också på. Skaparglädjen har en baksida som kan vara tärande och då är steget från ljus till mörker kort. Det kunde vara tillfälliga svackor som de kunde återhämta sig ifrån. Men ju tätare de kom blev det allt svårare att stå ut och när hopplösheten blev övermäktig kom utgången att vara given.
Tre kvinnor, tre kreativa sådana.
De tog för sig, hade aptit på livet, var bejakande och livfulla, gjorde avtryck.
Kort efter varandra har de nu lämnat tomrum efter sig.
Jag hoppas att jag lärt mig något av att ha befunnit mig i deras närhet.

Den stolte pepparkaksgubben

Tack vare min vackra sopranstämma valdes jag ut bland stjärngossarna att sjunga Staffanssången inför skolans hela auditorium. Ett gastkramande ögonblick och jag har bara fragmentariska minnesbilder kvar av den skärseld som det innebar att stå som ensam stalledräng längst fram på scenen. Särskilt vacker var nog inte min sopranstämma, det var väl snarare så att min röst ännu inte hunnit i kapp de andra stjärngossarnas som tenderade att spricka på gryende målbrottssätt. Jag har alltid varit en sådan som kommit lite senare än alla andra.
Lucia var en tjej från sexan som röstades fram på det sedvanliga sätt som gällde då.
En svunnen tid, fjärran från den identitetspolitik som nu är rådande. Privatsaker som vad man tror på, äter, ligger med och klär sig blir i dag politiska stridsfrågor, som ledarskribenten på Dagens Nyheter, Erik Helmerson, slog fast på höstens sista demokratiseminarium på högskolan.
Med ambitionen att vara politisk korrekt gäller det att navigera noga så att man inte går på grund.
Om ingen kan väljas till lucia får väl alla vara det.
Eller ingen.
För några år sedan förbjöds pepparkaksgubben i luciatåget på en av Gävles skolor. Han har ju fått sin mörka färg av kanel men ansågs ändå vara en rasistisk symbol. Många barn tyckte det lät löjligt. En av dem blev så provocerad att han gick hem och hämtade sin pepparkaksdräkt och gick omkring i skolkorridoren i en slags tyst protest mot förbudet.
Samtidigt kände han stolthet över sitt ursprung och sin mörka hudfärg.

Make Brynäs great again!

Jag skulle vilja ha en auktoritär ledare, sa en hockeyspelare i Brynäs när den lågmälde tränaren fick sparken.
Jag skulle vilja ha en auktoritär ledare, sa en fotbollsspelare i Gefle IF när den tuffe lagbyggaren valde att gå vidare till ett mer spännande uppdrag.
Utan att dra alldeles för långt gångna slutsatser och inga jämförelser i övrigt är de båda identiskt klingande uttalandena tecken i vår tid där namn som Erdogan, Trump och Kim Jong-Un toppar det mesta i nyhetsväg.
Make Brynäs great again!
… and Gefle too!
Ett auktoritärt ledarskap ses ofta som motsats till ett demokratiskt. I Sverige är vi vana att mötas och våra argument blötas i en ofta ganska mödosam ringdans innan helig konsensus kan uppnås. Enighet där alla går hem nöjda eller kompromiss där alla lommar i väg med ledsna miner.
Det har vi både hyllats och häcklats för. Management by perkele, säger våra grannar och ler lite överseende.
I det auktoritära ledarskapet förväntas att den med makt ska bli åtlydd. My way or the highway, som jänkarna säger. Andra mer intellektuella menar att en upplyst despot vore att föredra. Kanske är det inte just det som de två idrottsmännen menar. Kanske är det ett tydligt ledarskap som eftersöks där beskeden lämnas klara och alla förstår sina arbetsuppgifter. Det behöver inte göras med arga ögonbryn, det kan nog även göras med huvudet på sned och med ett inkännande leende.
En klok person sa en gång: Att vara ledare är som att vara förälder.
Du ska få dem att göra som du vill, men inte för att du kräver det utan för att de själva vill.
Det är en vacker teori. Men den tarvar mycket svett för att omsättas i praktiken.

Vår tid är nu – det var då

Han rätar på ryggen och vänder ansiktet mot kameran. Bredvid honom står hans stela sondöttrar. Ansiktsdragen är välbekanta. Håret är som vanligt pomaderat och noga tillrättalagt. Bakom de hornbågade glasögonen plirar pigga ögon. Det är gamle kungen. Gustav VI Adolf som med sitt valspråk ”Plikten framför allt” regerade Sverige från 1950 fram till sin död på Helsingborgs lasarett 1973.
Det är i introt till den hyllade SVT-serien ”Vår tid är nu” som gamle kungen flimrar förbi tillsammans med en mängd andra arkivfilmer som andas framtidstro och folkhemsbyggande vid en tid då man själv knappt hade lämnat blöjåldern. Det är kanske av den anledningen som kungens uppenbarelse skänker värme.
Vår tid var då när den lilla världen kändes trygg och omhuldad och den stora på avstånd inte upplevdes lika hotfull. Och allt personifierades av kungens förtroendefulla gestalt sedd genom ett barns oskuldsfulla blick.
Jag vet att det är förkastligt att se bakåt. Ögonen ska alltid riktas framåt och nära en förvissning om att det bästa fortfarande återstår.
Bejaka utvecklingen eller välj att stämplas som bakåtsträvare!
Ändå kan man i lönndom unna sig vara lite nostalgisk. Det kan också uttryckas på följande sätt: att minnas sin historia kan göra det lättare att reflektera över sin och andras framtid.

Träd och hus går omkull

Den tiden är förbi när den beska lukten av rostade kaffebönor från Alderholmen blandades med den mer behagligt söta karamelldoften från nedre Brynäs. Länge har karamellfabriken stått tom och sorgeprocessen efter Ahlgrens sorti är över. Därför ser nästan alla med tillförsikt på när flera av byggnaderna rivs för att bereda plats för Gävles nya bostadsområde vid kanten av Gavleån. En spännande pendang till den understundom stela atmosfären på Gävle Strand är kanske att hoppas på.
I en annan del av staden har också en rivning genomförts. Men här är det ingen som applåderar. Plötsligt var hela det beryktade äppelträdet vräkt över ända efter att ha blivit motorsågsmassakrerad. Nu ligger det som en stor skräphög i Sofiaparken och många är förbryllade. Vem är den skyldige?
Normalt när något tas ner görs det ordentligt och det nedfallna sågas upp och sorteras i lämpliga längder för väntande transport. Här är eländet så länge övergivet och utgör en sorgesam syn.
Egentligen såg det rätt anskrämligt ut när det stod på rötter också. Det var åldern som paradoxalt nog var äppelträdets enda premiss för fortsatt levnad. Äppelträdet utgjorde en fyrbåk mot grävskopors intrång i den knappt fotbollsplan stora grönytan där en länga radhus ska tryckas in. Den lungan är en värre förlust än den knotiga uppenbarelse som mest liknade en vildvuxen jättebuske.
Även växter ingår i den stafett som livet innebär.
Någon dör, någon föds.
Därför älskar jag att plantera träd.
Då har man inte levt förgäves.

Elefanten i omklädningsrummet

Pust och stön, vilken pärs! Sveriges fotbollslandslag lät italienarna smaka sin egen medicin, vinna hemma och spela oavgjort borta. Men slutsignalen hann knappt ljuda klart över San Siros läktare innan snacket kom i gång; den om elefanten i omklädningsrummet.
Under Erik Hamréns tid kretsade allt kring Zlatan. Om eftermälet till mannen som gav halsduken ett ansikte blir ljumt ska han i alla fall hyllas för att han lät vår bäste någonsin blomma ut även på landslagsnivå. Med en sådan spelare av högsta kaliber blev det taktiska spelet mest en fråga om shining.
Landslaget hade en spelare.
I dag har man ett lag.
Janne Anderssons uppgift som ny förbundskapten var att skola in en generation till nästa EM, vilket blev ännu tydligare när det visade sig vilka som skulle bli motståndare i VM-kvalet. På väg mot Ryssland har hans mannar nu utmanövrerat Frankrike, Holland och Italien.
Han fräser när Zlatan kommer på tal. Party-Janne är kollektivets man som samtidigt har öga för varje individ – den sanne ledarens främsta egenskap. Varje spelare vet precis vilka uppgifter som ska utföras. Då spelar det ingen roll att han dammat av sådana som knappt varit på tal tidigare. Att till exempel Ola Toivonen, Jakob Johansson och Gustaf Svensson skulle spela viktiga roller under kvalet hade få trott.
Zlatan är en världsspelare tack vare sitt egensinne och sin självcentrerade karaktär. Det har hänt tidigare – Henke Larsson x 2 – att spelare som tackat nej ångrat sig när det göttaste vankats. Fullt återställd och tränad är Zlatan en tillgång i alla lag om han som under Hamrén får fria tyglar.
Men med honom i dagens blågult rubbas balansen. Följden av ett ”Jag är redo” till Janne Andersson blir således lika spännande att följa som nervtimmarna i måndags.