Budbäraren borde skjutas

En man berättar om sin mödosamma resa till ett land där han hoppas kunna bygga upp en ny tillvaro för sig och sin familj undan bomber och dödsrädsla. Men när flyktingpolitiken skruvas åt omintetgörs planerna på familjens återförening. De nya reglerna tillämpas retroaktivt.
Det ligger en värdering, en subjektiv bedömning, i valet att ta upp ämnen. Är detta allmängiltigt eller irrelevant är frågan man ställer sig. I det här fallet, som ni kunde läsa om i förra veckan, fanns det inga tvivel. Är man själv förälder blir identifikationen starkare, även om den förtvivlan som den fastlåsta situationen skapar är svår att föreställa sig.
Men i sociala medier löper den röda draken amok och mejlkorgen blir snabbt full. Särskilt sent på lördagskvällen plingar det till. Raseriet är utbrett, invektiven haglar (en del passar sig inte i tryck) och budbäraren borde omedelbart ställas mot en vägg och skjutas.
Det är en ny tid vi lever i där polarisering och misstänksamhet legitimeras av företrädare med snyggare kostymer, intagande sätt och bättre vokabulär, men där det underliggande budskapet inte går att ta miste på.
Allt går och ska kritiseras, åsikter och argument ska brytas mot varandra, men när oförsonligheten tornar upp sig som en tegelvägg och det bara finns en sanning – vad gör vi då?
Vi vaknar på morgonen och inser att Orange is the new black.
Och genast blev november ännu kallare och mörkare.

Publicerat av

Jan Sundström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *