Tvillingarna som lurades

Sportvärlden är fylld av tvillingar. I lagsporter i allmänhet och i hockey i synnerhet. Vad sägs om Christer och Thommy Abrahamsson, Peter och Patrik Sundström, Erik och Anders Huusko, Joel och Henrik Lundqvist, Henrik och Daniel Sedin, Ponthus och Pathrik Westerholm. På femtiotalet fanns det ett par som till och med hette Tvilling. Hans och Stig var landslagsmän i både hockey och fotboll. Till detta kan vi lägga till friidrottssystrarna Jenny och Sanna Kallur samt fotbollsspelarna Andreas och Thomas Ravelli.
Tvillingar hänger med varandra och därför är det kanske inte så märkligt att de också följs åt till träningar. Har den ena talang för fotboll, hockey eller friidrott, har också den andra. Det hänger väl i hop med det genetiska av att vara tvilling.
De flesta går att skilja åt, men Sedinarna utgör ett hopplöst företag. De är nästan sammanväxta, och så har de varit från de första skären på Getinghof i Järved, via Kempehallen i Örnsköldsvik till Rogers Arena i Vancouver där Henrik nyligen blev den fjärde svensken genom tiderna att göra tusen poäng. Sedinarna snurrar och snurrar och den ena halvan vet alltid var den andra är. Så har det varit i snart trettio år.
På Stenmarks tid susade de amerikanska tvillingarna Steve och Phil Mahre ner för pisterna. Många världscup­segrar blev det och vid OS i Sarajevo 1984 vann Phil guld och Steve silver i slalom.
En gång försökte de lura alla genom att byta nummerlapp mellan två åk, för att åtminstone en av dem skulle få bästa tid. Hysset avslöjades och i en tidning nära dig kunde man läsa:
Phel Mahre vann.
Vilket en besserwissig iakttagare tog för korrekturfel.
En annan rubrik utformad som en retorisk fråga var däremot briljant i sin enkelhet:
Vem Mahre vem?

Publicerat av

Jan Sundström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *