En lurvig sak i sängen

En natt vaknade jag av att två stora ögon envist stirrade på mig. Det kom inget ljud, men den oresonliga blicken var svar nog och kunde inte missförstås. ”Varför ligger du här? Maka på dig!”
Att vara kvällspigg har sina fördelar. En stunds kontemplation i all sin ensamhet; att i lugn och ro få läsa den där intressanta tidningsartikeln som inte hanns med tidigare under dagen, avverka några sidor i den bok som just nu är aktuell, sugas in i en spännande dokumentär eller bara dumglo på något fånigt i burken.
Nackdelen är att vid sänggåendet har allt utrymme ockuperats. Man har fått nöja sig med det lilla som funnits kvar. Ofta har det inneburit en smal remsa i den äktenskapliga bädden och är man skapt så att kroppen måste bäddas in helt och inte en enda liten kroppsdel får sticka ut har det alltid varit en utmaning att få till en rogivande sömn.
Förut var det en massa barn som tog plats och störde med sprattlande armar och ben.
I dag är det en lurvig sak.
När gäspningarna blir allt mer frekventa passar hon på och lägger sig till rätta mellan huvudkuddarna. Och av någon märklig anledning hamnar hon alltid på den manliga sidan av sängen.
Den här gången tvingades jag lägga mig med halva huvudet utanför, men när kurrandet bredvid mig övergick till mathunger och hon gick till köket för att äta såg jag min chans och justerade sängställningen.
Jag hann somna innan jag vaknade av trampet och såg de två uppfordrande ögonen.
Det var bara att flytta på sig och lämna plats för katten.

Cyklar som kommer och går

Närmare Easy Rider har jag aldrig kommit som när jag gled genom Gävles gator på en Husqvarna. En daterad modell, utdragen på längden och höjden och med jättelika ballongdäck. Jag tog tag i de klassiska handtagen av kork, lutade mig tillbaka och med ett enda pedaltramp susade jag sakta ner på stan. Utväxlingen var fantastisk.
Jag fick cykelrariteten av en kompis som dammat av den i källaren till det hus han då bodde i. Husqvarnan var under många år en kär ägodel som jag vårdade så ömt jag kunde. Därför var bitterheten stor när den en dag inte längre stod utanför huset. Någon hade snott cykeln – och ligger den inte i ån någonstans kanske den vilar ut på ett moln i cyklarnas himmel om det finns en sådan.
En närstående förbarmade sig och jag fick överta hans reservcykel. En högst ordinär tvåhjuling som inte ens i närheten skänkte samma upplevelse som sin företrädare. Men man kom fram i alla fall. Mot den bakgrunden var det därför förvånande i somras när den helt plötsligt lämnat en lucka i cykelstället. Varför stjäla en sådan medelmåtta? Kanske bara för att det går…
Men i Bomhus fanns räddningen. En Crescent och en slags lillebror till min gamla Husqvarna som har givit åter lite av den gamla chopperkänslan. Inte samma storlek förvisso, men däckens tjocklek och utväxlingen påminner om tidigare glädjefyllda dagar på rull.
Häromdagen passerade jag Stadsbiblioteket och fann där reservcykeln stå låst i cykelstället. Hur stor är den sannolikheten? Men vad nu göra? Det är ju min cykel – men det vet ju ingen annan. Ensam och övergiven tycks den vara. Jag grunnar på en lösning när jag susar genom höst-Gävle på lillebror.

 

 

Maktens positioner kittlar

Om ett år är det val till riksdag och kommuner. Så tidig som valrörelsen är den här gången har den väl aldrig varit. På intet sätt kan man tolka it-skandalen i det stora och Åleskog-affären i det lilla.
Alliansen på nationell nivå som dragits med interna problem har tack vare it-skandalen på Transportstyrelsen fått en gemensam fiende att rikta in sig på. Nu kläms statsministern och hans närmaste åt. En del offer har Stefan Löfven redan tvingats göra samtidigt som han upprepar sin viktiga uppgift: en regering att leda och ett land att styra. Med krypskytte från höger gäller det nu att slå hål på hans regeringsduglighet inför det som komma skall.
På lokal nivå är situationen den samma fast den omvända. Här har Alliansens leading lady målat in sig i ett hörn genom att självsvåldigt ge kommunjuristen högre lön och en ny titel. Inger Källgren Sawela ifrågasätts både av sina egna moderater och av sina alliansvänner. Och den rödgröna oppositionen vädrar morgonluft. Det kittlar när maktens positioner finns inom räckhåll.
Ta över redan nu?
Eller bida sin tid och låta alliansen göra självmål genom att tvingas administrera den rödgröna budget som träder i kraft vid årsskiftet?
Makten är överordnat allt. Inger Källgren Sawela menar att det ändå inte är någon större skillnad mellan budgetarna.
Så det kanske inte ens spelar någon roll vem som sitter i stadshusets bästa rum.