Sa jag något olämpligt?

Det har varit en vecka av självrannsakan. Hur var det då egentligen? Sa jag något olämpligt, gjorde jag rentav något otillbörligt? Jag är nog inte ensam om att ha blickat tillbaka i det förflutna för att finna något som förträngts i dunklet. Och som någon skrev: värsta mardrömmen nu för en aktad profil är att finna trettio obesvarade samtal från en kvällstidning.
Nu är jag bara en obetydlig i mängden, men kan ändå inte vara lika tvärsäker som andra som ställt sig rakryggat upp. I Aktuellt sa vänsterledaren Jonas Sjöstedt att det enda han ångrat är att han inte sagt till när andra gjort bort sig. Själv var han säker på att hans bakgrund var fläckfri.
Du ska vara snäll, lärde mamma mig, och den enkla men svåra uppmaningen är något man försökt leva upp till under alla år, som varit en ständig påminnande följeslagare på den breda vägen, även om det i några omklädningsrum eller logement blivit ett och annat skrockande hö-hö.
Jag har nog blivit bättre med åren, främst beroende på den omedelbara närheten till en rad starka kvinnor. Både små och stora som blivit varandras förebilder. Hemmet har alltid varit fyllt av flickor och kvinnor som stärkt varandra i övertygelsen om sin egen okränkbarhet och integritet. Ta ingen skit, som Grynet sa.
#metoo har rört upp i grumliga vatten och avslöjat flera fula trynen. Äntligen hemma blev äntligen borta. Men ännu viktigare är uppmärksamheten. Att hålla samtalet vid liv är avgörande för att eliminera beteende och uppnå ömsesidig respekt.

I skuggan av en telefon

Det var ett ögonblicks verk. Två tonåringar kom fram och viftade med några papper. Först efteråt upptäcktes att mobiltelefonen som låg på kafébordet var försvunnen. Två veckor i skugga följde. En både obekväm som befriande situation.
Alla vet hur det är. När ännu en fånig reklam dyker upp på tv-skärmen, eller när maten dröjer ytterligare tio minuter – impulsen infinner sig omedelbart. Det rycker i handen och mobiltelefonen plockas upp. Något nytt från Trump, SHL eller Zlatan. Man måste kolla.
Mobilmannen, kallar hon mig ibland. Vadå, säger jag. Det finns alltid ett matchförlopp som måste övervakas eller en tabell att djupstudera. Det är väl tillåtet?
Men när nallen inte längre finns där som en vuxen mans tröst uppstår en ovanlig situation. Pulsen gick ner några snäpp och en känsla av sinnesfrid infann sig, något som det var länge sedan man var i närheten av. Men samtidigt utmanande att fylla alla uppkomna pauser med något annat än det enklaste och invanda.
När pappa fyllde 95 förnyade han av främst ekonomiska skäl prenumerationen på ortstidningen bara ett halvår i taget. ”Du vet väl att man kan läsa tidningen i telefonen numera”, förklarade jag för honom i gammeltelefonen.
Det blev tyst, jag hörde hur han vände på luren och skrattade till.
– Ja, tänk, vad dom kan hitta på.
Han hade aldrig problem med att fylla de ofrivilliga pauserna i tillvaron. Han tog bara en tupplur. Så blev han nästan hundra också.