Tomrum efter kvinnor

En gav mig sitt hjärta, två gav av sin vänskap. Det var inga flyktiga förhållanden, de var beständiga över tid, även om det emellanåt uppstod luckor som det ibland kan bli, beroende på tillkortakommanden eller plötslig oenighet i någon fråga. Men avstånden blev aldrig oöverkomliga, vi hittade alltid tillbaka till varandra.
Tre kvinnor, tre kreativa sådana.
Man stod aldrig opåverkad inför dem. De kunde aldrig inordnas i någon fålla, de valde alltid sina egna vägar, inte sällan med humor som vapen, tog ofta spets och höjde rösten och av den anledningen kunde anses vara obekväma. Men de gjorde det inte enbart för sin egen skull utan även med tanke på andra.
Utan tvekan tre förebilder.
Men sådan spirit kostar också på. Skaparglädjen har en baksida som kan vara tärande och då är steget från ljus till mörker kort. Det kunde vara tillfälliga svackor som de kunde återhämta sig ifrån. Men ju tätare de kom blev det allt svårare att stå ut och när hopplösheten blev övermäktig kom utgången att vara given.
Tre kvinnor, tre kreativa sådana.
De tog för sig, hade aptit på livet, var bejakande och livfulla, gjorde avtryck.
Kort efter varandra har de nu lämnat tomrum efter sig.
Jag hoppas att jag lärt mig något av att ha befunnit mig i deras närhet.

Den stolte pepparkaksgubben

Tack vare min vackra sopranstämma valdes jag ut bland stjärngossarna att sjunga Staffanssången inför skolans hela auditorium. Ett gastkramande ögonblick och jag har bara fragmentariska minnesbilder kvar av den skärseld som det innebar att stå som ensam stalledräng längst fram på scenen. Särskilt vacker var nog inte min sopranstämma, det var väl snarare så att min röst ännu inte hunnit i kapp de andra stjärngossarnas som tenderade att spricka på gryende målbrottssätt. Jag har alltid varit en sådan som kommit lite senare än alla andra.
Lucia var en tjej från sexan som röstades fram på det sedvanliga sätt som gällde då.
En svunnen tid, fjärran från den identitetspolitik som nu är rådande. Privatsaker som vad man tror på, äter, ligger med och klär sig blir i dag politiska stridsfrågor, som ledarskribenten på Dagens Nyheter, Erik Helmerson, slog fast på höstens sista demokratiseminarium på högskolan.
Med ambitionen att vara politisk korrekt gäller det att navigera noga så att man inte går på grund.
Om ingen kan väljas till lucia får väl alla vara det.
Eller ingen.
För några år sedan förbjöds pepparkaksgubben i luciatåget på en av Gävles skolor. Han har ju fått sin mörka färg av kanel men ansågs ändå vara en rasistisk symbol. Många barn tyckte det lät löjligt. En av dem blev så provocerad att han gick hem och hämtade sin pepparkaksdräkt och gick omkring i skolkorridoren i en slags tyst protest mot förbudet.
Samtidigt kände han stolthet över sitt ursprung och sin mörka hudfärg.