Den stolte pepparkaksgubben

Tack vare min vackra sopranstämma valdes jag ut bland stjärngossarna att sjunga Staffanssången inför skolans hela auditorium. Ett gastkramande ögonblick och jag har bara fragmentariska minnesbilder kvar av den skärseld som det innebar att stå som ensam stalledräng längst fram på scenen. Särskilt vacker var nog inte min sopranstämma, det var väl snarare så att min röst ännu inte hunnit i kapp de andra stjärngossarnas som tenderade att spricka på gryende målbrottssätt. Jag har alltid varit en sådan som kommit lite senare än alla andra.
Lucia var en tjej från sexan som röstades fram på det sedvanliga sätt som gällde då.
En svunnen tid, fjärran från den identitetspolitik som nu är rådande. Privatsaker som vad man tror på, äter, ligger med och klär sig blir i dag politiska stridsfrågor, som ledarskribenten på Dagens Nyheter, Erik Helmerson, slog fast på höstens sista demokratiseminarium på högskolan.
Med ambitionen att vara politisk korrekt gäller det att navigera noga så att man inte går på grund.
Om ingen kan väljas till lucia får väl alla vara det.
Eller ingen.
För några år sedan förbjöds pepparkaksgubben i luciatåget på en av Gävles skolor. Han har ju fått sin mörka färg av kanel men ansågs ändå vara en rasistisk symbol. Många barn tyckte det lät löjligt. En av dem blev så provocerad att han gick hem och hämtade sin pepparkaksdräkt och gick omkring i skolkorridoren i en slags tyst protest mot förbudet.
Samtidigt kände han stolthet över sitt ursprung och sin mörka hudfärg.

Publicerat av

Jan Sundström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *