Skolad till ett varumärke

På hemväg från bion börjar vi prata om skolan. Hon som går bredvid mig utbrister frankt: ”Jag och mina kompisar vet precis vad som krävs för att skolan ska bli bra.”
Det är bara knappt en termin som återstår. Ljuset i tunneln skymtar där framme, ungefär vid samma tid som vi andra omsluts av det nordiska ljuset när den blomstertid nu kommer.
I tretton år har hon dväljts i skolans miljö och fått (det kanske är ett malplacerat ord i sammanhanget) vara med om den ena förändringen efter den andra. Jan Björklund står inte högt i hennes kurs, skulle man kunna säga.
”Det har fladdrats för mycket. Vi borde ta tillbaka betygssystemet med godkänt, väl godkänt och så vidare. Dessutom ska läraren hålla i utvecklingssamtalen. Det är ju helt galet att en åttaåring i dag ska leda sina egna utvecklingssamtal. Som elev vill man ju veta vad man ska förbättra och vad andra lärare tycker.”
I höst får hon göra sin röst hörd i valsammanhang för första gången. Vilket parti har en plan för skolan som får elever att fungera, lärare att trivas, ömsesidig respekt frodas och kunskaperna att öka? Det är en fråga som nog många grunnar på.
I ett konkurrensutsatt system blir knepen att locka till sig elever allt mer kreativa; till exempel skateboard och vinterakrobatik eller estetiska gymnasieprogram som erbjuder fördjupningskurser i hur man blir en influencer eller youtuber.
Att ta plats i sociala medier och skaffa sig följare kan bli väldigt lukrativt och även om det kanske inte är vad arbetsmarknaden i första hand efterfrågar i dag har vår sköna samtid lärt oss att det är nästan överordnat allt annat att bygga ett eget personligt ­varumärke.
Men om själv är bästa dräng behövs inga utvecklingssamtal.

Pladdret på gatorna

Det är tidig morgon. Jag är på väg till jobbet och stannar vid ett övergångsställe för att invänta grön gubbe och drabbas av omgivningen.
”40 kronor, det var det värsta, på Ica kostar det bara hälften.”
”Ska vi verkligen bjuda Johan, han är ju så jäkla tråkig.”
”Nu har jag lämnat tre dagar i rad, i morgon får du förbaske mig ta hand om ungarna.”
Ibland tror jag att jag är den enda människan i världen som inte har två kablar instoppade i öronen. Det innebär att jag dessutom är den enda som får höra alla andras evinnerliga pladder, vilket pågår överallt, på gatan, i kön, på bibblan och, som sagt, vid övergångsställen.
Det är en förlängning av självspeglingen i de sociala mediernas olika skärmar. Som om man inte får nog av att i det tysta berätta om allt för alla utan måste höja rösten också så att världen hålls underrättad.
Ja, jag vet, det är åldern som får misantropen i mig att löpa amok. Man är en gammal stöt. Det är bara att inse. Att kräva respekt för min personliga sfär är bara löjligt.
Ändå kan jag tycka att de andra går miste om så mycket. Att avstressat spatsera runt på stadens gator, ge morgonens gryning och andra naturens förändringar uppmärksamhet, imponeras av de skickliga snösvängarna som skyfflar snö och sandar mitt i trafiken med totalt uppsikt över fotgängare och bilister – det gör att jag samlad och förväntansfull kan inträda i koncernens tjänst.
Förvisso bidrar till min avskärmade person ett visst mått av lomhördhet. Det är i bland en av fördelarna med begynnande ålderdom.