Pladdret på gatorna

Det är tidig morgon. Jag är på väg till jobbet och stannar vid ett övergångsställe för att invänta grön gubbe och drabbas av omgivningen.
”40 kronor, det var det värsta, på Ica kostar det bara hälften.”
”Ska vi verkligen bjuda Johan, han är ju så jäkla tråkig.”
”Nu har jag lämnat tre dagar i rad, i morgon får du förbaske mig ta hand om ungarna.”
Ibland tror jag att jag är den enda människan i världen som inte har två kablar instoppade i öronen. Det innebär att jag dessutom är den enda som får höra alla andras evinnerliga pladder, vilket pågår överallt, på gatan, i kön, på bibblan och, som sagt, vid övergångsställen.
Det är en förlängning av självspeglingen i de sociala mediernas olika skärmar. Som om man inte får nog av att i det tysta berätta om allt för alla utan måste höja rösten också så att världen hålls underrättad.
Ja, jag vet, det är åldern som får misantropen i mig att löpa amok. Man är en gammal stöt. Det är bara att inse. Att kräva respekt för min personliga sfär är bara löjligt.
Ändå kan jag tycka att de andra går miste om så mycket. Att avstressat spatsera runt på stadens gator, ge morgonens gryning och andra naturens förändringar uppmärksamhet, imponeras av de skickliga snösvängarna som skyfflar snö och sandar mitt i trafiken med totalt uppsikt över fotgängare och bilister – det gör att jag samlad och förväntansfull kan inträda i koncernens tjänst.
Förvisso bidrar till min avskärmade person ett visst mått av lomhördhet. Det är i bland en av fördelarna med begynnande ålderdom.

Publicerat av

Jan Sundström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *