Social linje till hovet

Kostymerna sitter kanske lite obekvämt på vissa men omsorgen om den egna uppenbarelsen är uppenbar. Balklänningarna skiftar i olika färger och frisyrerna är noggrant tillrättalagda. Bilderna på de unga par som träder in till studentbal i Högbo eller Engeltofta tillhör dagstidningarnas just nu mest uppskattade inslag, både på nätet som på papperet.
Examen närmar sig och studenternas schema är hårt späckat – åtminstone utanför lektionstid. Festkvällar som signalerar hur många dagar till muck som återstår, studentkryssning, bal och så crescendot sista veckan med brännboll, champagnefrukost och annat innan tusentals strupar fylls av ”fy fan vad vi är bra”.
Annat var det förr…
… nä, jag bara skojar.
Det är inte svårt att känna glädje med alla dem som ser slutet på den värld som varit deras ända sedan de tog sina första stapplande steg på da… hm, förskolan. En slags frihetskänsla infinner sig som måhända också grumlas av en slags ovisshet inför det som skulle kunna beskrivas som vuxenlivet kommande måsten. Det är ändå på sin plats att slå på stora trumman.
Själv smög jag mig ut från gymnasiet, radskrivandet för en tidning hade redan börjat och det fanns inte så mycket att fundera över. Många andra gick samma väg. Till exempel en hyllad sportkrönikör alldeles i min närhet. Vi skapade FB-gruppen ”Vi som gick tvåårig social linje men som det gick ganska bra för ändå.” Några anslöt, men vi väntar fortfarande på svar från den som lyckats bäst. Daniel Westling fick prinsessan och om inte halva kungariket så i varje fall hertigdömet Västergötland.
Men både jag och sportkrönikören har i alla fall skaffat likadana glasögon som prinsen.

Vi tullar på vår solkvot

Avgörande för en människans personlighet sägs vara hur man betraktar ett glas med valfri vätska. Halvfullt eller halvtomt. För egen del lutar jag åt det sistnämnda. Även om omgivningen ser en glad fyr ska det inte förnekas att melankolin inte är långt borta. Det i sin tur kan hänga samman med ett eventuellt påbrå.
Det är finnblodet som svallar, sa alltid morbror Arne när mamma och hennes systrar gick upp i falsett. Huruvida släktens tentakler sträcker sig till vårt östra grannland är inte vederlagt. En blek lekamen och en rödfnasig näsa är förmodligen inte godtagbara bevis och Suomi har nog haft tillräckligt med umbäranden för att jag ska räknas in bland de tusen sjöarnas folk.
Svårmodet gör sig dock till känna vid återkommande tillfällen. Som nu när Sverige i allmänhet och Gävle i synnerhet badat i grekisk sol under några fantastiska majdagar. Många har suttit och njutit av den ljuva försommarvärmen på kvällarna den senaste tiden och sugit i sig av aromerna från grannskapets grillkompositioner.
Men sen då? Hur blir det när vårarbetets slutsignal ljuder ut och man får vara ledig på riktigt. När vi nu i förtid plockat ut stora delar av vår förbestämda sol­kvot riskerar semestern att bli en lika kylslagen historia som i fjol. Det är nämligen min bestämda uppfattning att vi alltid har ett bestämt antal riktiga sommardagar till vårt förfogande varje år – sisådär tio-tolv stycken.
Så det är bara att räkna hur många som redan gått åt.
Eller så är de senaste soldagarna något vi haft innestående sedan förra året.
Så tänker i alla fall den som ser glaset halvfullt.

Att skoja är av högsta vikt

Ta inte en bulle till – du som är så tjock.
Kan du plocka upp det där från golvet,
du som är så ­liten.
Nä, så där säger man ju inte – även om svarta tankar kan fara genom huvudet ibland. Vikt och längd är inget att skoja om. Avvikelser från det som anses vara det normala kan sitta som en tagg i hjärtat på den som känner sig träffad av försåtliga antydningar.

Jag tror han blivit lite tjock och fet.
Det sa alltid mamma, men inte som en nedsättande anmärkning – hon var inte sådan – utan mer som en uppskattning i betydelsen att personen såg ut att må bra, vara vid gott humör och se på livet med solig blick. Hennes uttalande ska nog ses mot bakgrunden av uppväxten med fem syskon och en ensamstående mamma i väglöst land i skogen där det var lika magert runt köksbordet som i skafferiet.
Fetma och övervikt är ett gissel menar Folkhälsoinstitutet. Mer än var sjätte man i Gävleborg lider av problemet. Det spänner runt livremmen alldeles för mycket och på alldeles för många – och alla vet vilka konsekvenser det kan få för den enskildes hälsa och för belastningen på vården.
För egen del är problemen de motsatta. Allt som går in följer med ut den naturliga vägen och lämnar inga rester kvar.
Det är det fritt fram att påpeka i vardagen.

Vi sätter oss i solen, annars blir han kall,
han som är så mager.
Du ser mycket magrare ut i verkligheten.
Ta en bulle till, det verkar du behöva.
Nä, jag tar inte illa upp. Jag föredrar detta före det motsatta. Vikt och längd är inte tabubelagt om man anlägger ett magert perspektiv.
Och tillmötesgående som jag är, plockar jag gärna ner det som ligger där uppe på högsta hyllan.

Farväl till en murvel

Ännu en begravning. De kommer allt tätare. Ett förhållande att acceptera utifrån stigande ålder. Återsamling med tidigare arbetskamrater varav de flesta numera är befriade från löneslaveriets tvångströja. Det är mest i sammanhang av den här typen som man ses nuförtiden. ­Tyvärr.
Men det är kära återseenden – nästan en familjär känsla att möta dem som var aktiva under den tid när möjligheterna var stora och föreföll oändliga. När framåtskridandet följdes av enbart utropstecken och inte som i dag frågetecken.
En trygg tillvaro att hamna i för en blyg viol från norr som i den miljön fick sin skolning.
Vi tar farväl av en kollega. En murvel i ordets sannaste mening. En skrivbordskamrat under tio år där han på sitt försynta och åthävsbefriade sätt delade med sig av all klokskap han skaffat sig under alla år i tjänsten.
Ett odiskutabelt och knivskarpt omdöme och med förmågan att med lätt elegans uttrycka sig i skrift.
En suck, en titt upp i taket och sedan började fingrarna dansa över tangentbordet. Punkt och slut – och det var alltid lika läsvärt. En gåva att avundas.
I dag är rollen differentierad och all verksamhet pågår i realtid. Snabbhet och effektivitet premieras. Men oavsett tal eller skrift är hur allt formuleras det vi alltjämt måste utgå ifrån. Det är sådant vi kan lära oss av gamla murvlar. Han sa alltid: Redaktör är det finaste man kan vara.

Ett av många liv

Skaffa dig ett liv, kan jag lite trött säga till henne när hon lagt sig till rätta på sängen. Maten är uppäten, disken har lämnats därhän – den får minsann alltid någon annan sköta. Hon ligger i stället och tar igen sig på sängen i väntan på att magen åter ska kurra.
Varför ligger du här, varför är du inte ute och leker med alla andra? Det är tappra verbala försök som möts av uttryckslös tystnad. Enda sättet att få ut henne i friska luften är att handgripligen ta med henne över ytterdörrens tröskel.
Att betrakta henne blir en existentiell upplevelse. Vad gör vi här? Vad är syftet? Vad är ett liv? Vad går det ut på? Handlar allt egentligen inte bara om en enda lång sluttande väg mot det oundvikliga stupet där framme som för var dag tycks komma allt närmare?
Vårt öde – det vi alla är predestinerade för – vår stund på jorden.
På kvällen när vi lagt oss i sängen, hunnit läsa två sidor innan ögonlocken blivit alltför tunga och släckt lampan, knarrar det i dörren och med en sällan skådad kraftansträngning tar hon sig upp i sängen och lägger sig till rätta mellan våra huvuden. Snart börjar hon snarka.
Om detta tilltag kan man ha delade meningar, men det är ändå en slags närhet som till viss del besvarar de frågor som man annars går omkring och bär på.
På morgonen undrar någon varför jag mitt i natten brådstörtat hoppat ur sängen och försvunnit.
– Jag kan stå ut med det mesta. Men när katten fiser mig i ansiktet får jag nog.