Ett av många liv

Skaffa dig ett liv, kan jag lite trött säga till henne när hon lagt sig till rätta på sängen. Maten är uppäten, disken har lämnats därhän – den får minsann alltid någon annan sköta. Hon ligger i stället och tar igen sig på sängen i väntan på att magen åter ska kurra.
Varför ligger du här, varför är du inte ute och leker med alla andra? Det är tappra verbala försök som möts av uttryckslös tystnad. Enda sättet att få ut henne i friska luften är att handgripligen ta med henne över ytterdörrens tröskel.
Att betrakta henne blir en existentiell upplevelse. Vad gör vi här? Vad är syftet? Vad är ett liv? Vad går det ut på? Handlar allt egentligen inte bara om en enda lång sluttande väg mot det oundvikliga stupet där framme som för var dag tycks komma allt närmare?
Vårt öde – det vi alla är predestinerade för – vår stund på jorden.
På kvällen när vi lagt oss i sängen, hunnit läsa två sidor innan ögonlocken blivit alltför tunga och släckt lampan, knarrar det i dörren och med en sällan skådad kraftansträngning tar hon sig upp i sängen och lägger sig till rätta mellan våra huvuden. Snart börjar hon snarka.
Om detta tilltag kan man ha delade meningar, men det är ändå en slags närhet som till viss del besvarar de frågor som man annars går omkring och bär på.
På morgonen undrar någon varför jag mitt i natten brådstörtat hoppat ur sängen och försvunnit.
– Jag kan stå ut med det mesta. Men när katten fiser mig i ansiktet får jag nog.

Publicerat av

Jan Sundström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *