Farväl till en murvel

Ännu en begravning. De kommer allt tätare. Ett förhållande att acceptera utifrån stigande ålder. Återsamling med tidigare arbetskamrater varav de flesta numera är befriade från löneslaveriets tvångströja. Det är mest i sammanhang av den här typen som man ses nuförtiden. ­Tyvärr.
Men det är kära återseenden – nästan en familjär känsla att möta dem som var aktiva under den tid när möjligheterna var stora och föreföll oändliga. När framåtskridandet följdes av enbart utropstecken och inte som i dag frågetecken.
En trygg tillvaro att hamna i för en blyg viol från norr som i den miljön fick sin skolning.
Vi tar farväl av en kollega. En murvel i ordets sannaste mening. En skrivbordskamrat under tio år där han på sitt försynta och åthävsbefriade sätt delade med sig av all klokskap han skaffat sig under alla år i tjänsten.
Ett odiskutabelt och knivskarpt omdöme och med förmågan att med lätt elegans uttrycka sig i skrift.
En suck, en titt upp i taket och sedan började fingrarna dansa över tangentbordet. Punkt och slut – och det var alltid lika läsvärt. En gåva att avundas.
I dag är rollen differentierad och all verksamhet pågår i realtid. Snabbhet och effektivitet premieras. Men oavsett tal eller skrift är hur allt formuleras det vi alltjämt måste utgå ifrån. Det är sådant vi kan lära oss av gamla murvlar. Han sa alltid: Redaktör är det finaste man kan vara.

Publicerat av

Jan Sundström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *