Vi tullar på vår solkvot

Avgörande för en människans personlighet sägs vara hur man betraktar ett glas med valfri vätska. Halvfullt eller halvtomt. För egen del lutar jag åt det sistnämnda. Även om omgivningen ser en glad fyr ska det inte förnekas att melankolin inte är långt borta. Det i sin tur kan hänga samman med ett eventuellt påbrå.
Det är finnblodet som svallar, sa alltid morbror Arne när mamma och hennes systrar gick upp i falsett. Huruvida släktens tentakler sträcker sig till vårt östra grannland är inte vederlagt. En blek lekamen och en rödfnasig näsa är förmodligen inte godtagbara bevis och Suomi har nog haft tillräckligt med umbäranden för att jag ska räknas in bland de tusen sjöarnas folk.
Svårmodet gör sig dock till känna vid återkommande tillfällen. Som nu när Sverige i allmänhet och Gävle i synnerhet badat i grekisk sol under några fantastiska majdagar. Många har suttit och njutit av den ljuva försommarvärmen på kvällarna den senaste tiden och sugit i sig av aromerna från grannskapets grillkompositioner.
Men sen då? Hur blir det när vårarbetets slutsignal ljuder ut och man får vara ledig på riktigt. När vi nu i förtid plockat ut stora delar av vår förbestämda sol­kvot riskerar semestern att bli en lika kylslagen historia som i fjol. Det är nämligen min bestämda uppfattning att vi alltid har ett bestämt antal riktiga sommardagar till vårt förfogande varje år – sisådär tio-tolv stycken.
Så det är bara att räkna hur många som redan gått åt.
Eller så är de senaste soldagarna något vi haft innestående sedan förra året.
Så tänker i alla fall den som ser glaset halvfullt.

Publicerat av

Jan Sundström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *