Social linje till hovet

Kostymerna sitter kanske lite obekvämt på vissa men omsorgen om den egna uppenbarelsen är uppenbar. Balklänningarna skiftar i olika färger och frisyrerna är noggrant tillrättalagda. Bilderna på de unga par som träder in till studentbal i Högbo eller Engeltofta tillhör dagstidningarnas just nu mest uppskattade inslag, både på nätet som på papperet.
Examen närmar sig och studenternas schema är hårt späckat – åtminstone utanför lektionstid. Festkvällar som signalerar hur många dagar till muck som återstår, studentkryssning, bal och så crescendot sista veckan med brännboll, champagnefrukost och annat innan tusentals strupar fylls av ”fy fan vad vi är bra”.
Annat var det förr…
… nä, jag bara skojar.
Det är inte svårt att känna glädje med alla dem som ser slutet på den värld som varit deras ända sedan de tog sina första stapplande steg på da… hm, förskolan. En slags frihetskänsla infinner sig som måhända också grumlas av en slags ovisshet inför det som skulle kunna beskrivas som vuxenlivet kommande måsten. Det är ändå på sin plats att slå på stora trumman.
Själv smög jag mig ut från gymnasiet, radskrivandet för en tidning hade redan börjat och det fanns inte så mycket att fundera över. Många andra gick samma väg. Till exempel en hyllad sportkrönikör alldeles i min närhet. Vi skapade FB-gruppen ”Vi som gick tvåårig social linje men som det gick ganska bra för ändå.” Några anslöt, men vi väntar fortfarande på svar från den som lyckats bäst. Daniel Westling fick prinsessan och om inte halva kungariket så i varje fall hertigdömet Västergötland.
Men både jag och sportkrönikören har i alla fall skaffat likadana glasögon som prinsen.

Vi tullar på vår solkvot

Avgörande för en människans personlighet sägs vara hur man betraktar ett glas med valfri vätska. Halvfullt eller halvtomt. För egen del lutar jag åt det sistnämnda. Även om omgivningen ser en glad fyr ska det inte förnekas att melankolin inte är långt borta. Det i sin tur kan hänga samman med ett eventuellt påbrå.
Det är finnblodet som svallar, sa alltid morbror Arne när mamma och hennes systrar gick upp i falsett. Huruvida släktens tentakler sträcker sig till vårt östra grannland är inte vederlagt. En blek lekamen och en rödfnasig näsa är förmodligen inte godtagbara bevis och Suomi har nog haft tillräckligt med umbäranden för att jag ska räknas in bland de tusen sjöarnas folk.
Svårmodet gör sig dock till känna vid återkommande tillfällen. Som nu när Sverige i allmänhet och Gävle i synnerhet badat i grekisk sol under några fantastiska majdagar. Många har suttit och njutit av den ljuva försommarvärmen på kvällarna den senaste tiden och sugit i sig av aromerna från grannskapets grillkompositioner.
Men sen då? Hur blir det när vårarbetets slutsignal ljuder ut och man får vara ledig på riktigt. När vi nu i förtid plockat ut stora delar av vår förbestämda sol­kvot riskerar semestern att bli en lika kylslagen historia som i fjol. Det är nämligen min bestämda uppfattning att vi alltid har ett bestämt antal riktiga sommardagar till vårt förfogande varje år – sisådär tio-tolv stycken.
Så det är bara att räkna hur många som redan gått åt.
Eller så är de senaste soldagarna något vi haft innestående sedan förra året.
Så tänker i alla fall den som ser glaset halvfullt.

Att skoja är av högsta vikt

Ta inte en bulle till – du som är så tjock.
Kan du plocka upp det där från golvet,
du som är så ­liten.
Nä, så där säger man ju inte – även om svarta tankar kan fara genom huvudet ibland. Vikt och längd är inget att skoja om. Avvikelser från det som anses vara det normala kan sitta som en tagg i hjärtat på den som känner sig träffad av försåtliga antydningar.

Jag tror han blivit lite tjock och fet.
Det sa alltid mamma, men inte som en nedsättande anmärkning – hon var inte sådan – utan mer som en uppskattning i betydelsen att personen såg ut att må bra, vara vid gott humör och se på livet med solig blick. Hennes uttalande ska nog ses mot bakgrunden av uppväxten med fem syskon och en ensamstående mamma i väglöst land i skogen där det var lika magert runt köksbordet som i skafferiet.
Fetma och övervikt är ett gissel menar Folkhälsoinstitutet. Mer än var sjätte man i Gävleborg lider av problemet. Det spänner runt livremmen alldeles för mycket och på alldeles för många – och alla vet vilka konsekvenser det kan få för den enskildes hälsa och för belastningen på vården.
För egen del är problemen de motsatta. Allt som går in följer med ut den naturliga vägen och lämnar inga rester kvar.
Det är det fritt fram att påpeka i vardagen.

Vi sätter oss i solen, annars blir han kall,
han som är så mager.
Du ser mycket magrare ut i verkligheten.
Ta en bulle till, det verkar du behöva.
Nä, jag tar inte illa upp. Jag föredrar detta före det motsatta. Vikt och längd är inte tabubelagt om man anlägger ett magert perspektiv.
Och tillmötesgående som jag är, plockar jag gärna ner det som ligger där uppe på högsta hyllan.

Farväl till en murvel

Ännu en begravning. De kommer allt tätare. Ett förhållande att acceptera utifrån stigande ålder. Återsamling med tidigare arbetskamrater varav de flesta numera är befriade från löneslaveriets tvångströja. Det är mest i sammanhang av den här typen som man ses nuförtiden. ­Tyvärr.
Men det är kära återseenden – nästan en familjär känsla att möta dem som var aktiva under den tid när möjligheterna var stora och föreföll oändliga. När framåtskridandet följdes av enbart utropstecken och inte som i dag frågetecken.
En trygg tillvaro att hamna i för en blyg viol från norr som i den miljön fick sin skolning.
Vi tar farväl av en kollega. En murvel i ordets sannaste mening. En skrivbordskamrat under tio år där han på sitt försynta och åthävsbefriade sätt delade med sig av all klokskap han skaffat sig under alla år i tjänsten.
Ett odiskutabelt och knivskarpt omdöme och med förmågan att med lätt elegans uttrycka sig i skrift.
En suck, en titt upp i taket och sedan började fingrarna dansa över tangentbordet. Punkt och slut – och det var alltid lika läsvärt. En gåva att avundas.
I dag är rollen differentierad och all verksamhet pågår i realtid. Snabbhet och effektivitet premieras. Men oavsett tal eller skrift är hur allt formuleras det vi alltjämt måste utgå ifrån. Det är sådant vi kan lära oss av gamla murvlar. Han sa alltid: Redaktör är det finaste man kan vara.

Ett av många liv

Skaffa dig ett liv, kan jag lite trött säga till henne när hon lagt sig till rätta på sängen. Maten är uppäten, disken har lämnats därhän – den får minsann alltid någon annan sköta. Hon ligger i stället och tar igen sig på sängen i väntan på att magen åter ska kurra.
Varför ligger du här, varför är du inte ute och leker med alla andra? Det är tappra verbala försök som möts av uttryckslös tystnad. Enda sättet att få ut henne i friska luften är att handgripligen ta med henne över ytterdörrens tröskel.
Att betrakta henne blir en existentiell upplevelse. Vad gör vi här? Vad är syftet? Vad är ett liv? Vad går det ut på? Handlar allt egentligen inte bara om en enda lång sluttande väg mot det oundvikliga stupet där framme som för var dag tycks komma allt närmare?
Vårt öde – det vi alla är predestinerade för – vår stund på jorden.
På kvällen när vi lagt oss i sängen, hunnit läsa två sidor innan ögonlocken blivit alltför tunga och släckt lampan, knarrar det i dörren och med en sällan skådad kraftansträngning tar hon sig upp i sängen och lägger sig till rätta mellan våra huvuden. Snart börjar hon snarka.
Om detta tilltag kan man ha delade meningar, men det är ändå en slags närhet som till viss del besvarar de frågor som man annars går omkring och bär på.
På morgonen undrar någon varför jag mitt i natten brådstörtat hoppat ur sängen och försvunnit.
– Jag kan stå ut med det mesta. Men när katten fiser mig i ansiktet får jag nog.

Skolad till ett varumärke

På hemväg från bion börjar vi prata om skolan. Hon som går bredvid mig utbrister frankt: ”Jag och mina kompisar vet precis vad som krävs för att skolan ska bli bra.”
Det är bara knappt en termin som återstår. Ljuset i tunneln skymtar där framme, ungefär vid samma tid som vi andra omsluts av det nordiska ljuset när den blomstertid nu kommer.
I tretton år har hon dväljts i skolans miljö och fått (det kanske är ett malplacerat ord i sammanhanget) vara med om den ena förändringen efter den andra. Jan Björklund står inte högt i hennes kurs, skulle man kunna säga.
”Det har fladdrats för mycket. Vi borde ta tillbaka betygssystemet med godkänt, väl godkänt och så vidare. Dessutom ska läraren hålla i utvecklingssamtalen. Det är ju helt galet att en åttaåring i dag ska leda sina egna utvecklingssamtal. Som elev vill man ju veta vad man ska förbättra och vad andra lärare tycker.”
I höst får hon göra sin röst hörd i valsammanhang för första gången. Vilket parti har en plan för skolan som får elever att fungera, lärare att trivas, ömsesidig respekt frodas och kunskaperna att öka? Det är en fråga som nog många grunnar på.
I ett konkurrensutsatt system blir knepen att locka till sig elever allt mer kreativa; till exempel skateboard och vinterakrobatik eller estetiska gymnasieprogram som erbjuder fördjupningskurser i hur man blir en influencer eller youtuber.
Att ta plats i sociala medier och skaffa sig följare kan bli väldigt lukrativt och även om det kanske inte är vad arbetsmarknaden i första hand efterfrågar i dag har vår sköna samtid lärt oss att det är nästan överordnat allt annat att bygga ett eget personligt ­varumärke.
Men om själv är bästa dräng behövs inga utvecklingssamtal.

Pladdret på gatorna

Det är tidig morgon. Jag är på väg till jobbet och stannar vid ett övergångsställe för att invänta grön gubbe och drabbas av omgivningen.
”40 kronor, det var det värsta, på Ica kostar det bara hälften.”
”Ska vi verkligen bjuda Johan, han är ju så jäkla tråkig.”
”Nu har jag lämnat tre dagar i rad, i morgon får du förbaske mig ta hand om ungarna.”
Ibland tror jag att jag är den enda människan i världen som inte har två kablar instoppade i öronen. Det innebär att jag dessutom är den enda som får höra alla andras evinnerliga pladder, vilket pågår överallt, på gatan, i kön, på bibblan och, som sagt, vid övergångsställen.
Det är en förlängning av självspeglingen i de sociala mediernas olika skärmar. Som om man inte får nog av att i det tysta berätta om allt för alla utan måste höja rösten också så att världen hålls underrättad.
Ja, jag vet, det är åldern som får misantropen i mig att löpa amok. Man är en gammal stöt. Det är bara att inse. Att kräva respekt för min personliga sfär är bara löjligt.
Ändå kan jag tycka att de andra går miste om så mycket. Att avstressat spatsera runt på stadens gator, ge morgonens gryning och andra naturens förändringar uppmärksamhet, imponeras av de skickliga snösvängarna som skyfflar snö och sandar mitt i trafiken med totalt uppsikt över fotgängare och bilister – det gör att jag samlad och förväntansfull kan inträda i koncernens tjänst.
Förvisso bidrar till min avskärmade person ett visst mått av lomhördhet. Det är i bland en av fördelarna med begynnande ålderdom.

Cleo för nyanlända

Vi sitter i vardagsrummet och tittar på Cleo, en komediserie på SVT som har femton år på nacken och helt har passerat under min radar. I huvudrollen ses en bedårande Suzanne Reuter. Det är hon som är Cleo. Hon jobbar på det fiktiva datakontoret i Stockholm där Claes (Loa Falkman) är chef med återkommande beslutsångest och Åke (Johan Rheborg) är kontorets snitsige stjärnsäljare.
Cleo finns på SVT Play och den som känner till den kanalen vet att när ett avsnitt är slut, börjar nästa direkt ticka fram. Det rullar på. Binge-watching kallas detta maratontittande med ett finare svengelskt nyord. Ett allt vanligare fenomen som får en del att stänga in sig en mulen söndagseftermiddag för att titta i kapp eller för att de inte kan motstå den omedelbara tillfredställelse det är att veta vad som ska hända.
På SVT Play är allt textat och det är en stor hjälp för den som inte är så bevandrad i språket. Att titta på gamla svenska såpor har därför blivit smart språkträning för de som nyligen kommit hit. Nöje förenas med nytta.
Cleo närmar sig femtiostrecket och har både existentiella och amorösa bryderier. Kärleksspelet kring henne och hennes arbetskamrater är bärande inslag i serien. Vi sitter som klistrade, jag och min åttaåriga kompis som kommit till Sverige bland annat genom att ta sig mellan Turkiet och Grekland i en liten skranglig båt.
Hon gillar Cleo och har sett avsnitten förut. Det förstår jag när hon petar mig i sidan när ännu ett avsnitt nått sitt slut.
– Du vet, Cleo och Classe blir ihop sen, säger hon med begynnande Gävledialekt.

Sanningens stund är inne

Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt, sa Tage Danielsson i sin berömda monolog om kärnkraftsolyckan i Harrisburg.
Det har snart gått 39 år sedan han myntade de bevingade orden och sedan dess har mycket hänt. Framför allt hur information sprids. Här står vi människor med de känslor som vi lärt in sedan Hedenhös tid – rädsla, ilska och flyktbeteende – och försöker bemästra det flöde av sanningar och sannolikheter som sköljer över oss.
Klart att det då blir besvärligt att hålla de urtida känslorna i styr.
De begrepp som Tage Danielsson använde sig av då har ersatts av helt nya i dag: till exempel alternativa fakta, fake news, faktaresistens.
Fakta är fakta, några alternativ finns inte, möjligen beskrivningar. Det kan man direkt fastslå utan att darra. Felaktiga eller överdrivna nyheter som försåtligt planteras i nyhetsflödena existerar däremot bevisligen. Det kan i sin tur leda till faktaresistens, ungefär som alltför flitig användning av antibiotika till slut inte får den effekt den är avsedd för.
Det är en svår tid vi lever i – kraften i sociala medier har aldrig varit större, en enskild människas tillvaro kan ödeläggas på bara några ögonblick. I år ska vi dessutom gå till valurnorna. Vilka möjligen oanade knep kommer att tas till för att vi ska välja eller välja bort just den röstsedeln?
Var hälsosam, skydda ditt immunförsvar, tänk kritiskt, tro inte på allt som sägs eller skrivs.
Det gäller förmodligen också dessa rader.
Sannolikt.

Tomrum efter kvinnor

En gav mig sitt hjärta, två gav av sin vänskap. Det var inga flyktiga förhållanden, de var beständiga över tid, även om det emellanåt uppstod luckor som det ibland kan bli, beroende på tillkortakommanden eller plötslig oenighet i någon fråga. Men avstånden blev aldrig oöverkomliga, vi hittade alltid tillbaka till varandra.
Tre kvinnor, tre kreativa sådana.
Man stod aldrig opåverkad inför dem. De kunde aldrig inordnas i någon fålla, de valde alltid sina egna vägar, inte sällan med humor som vapen, tog ofta spets och höjde rösten och av den anledningen kunde anses vara obekväma. Men de gjorde det inte enbart för sin egen skull utan även med tanke på andra.
Utan tvekan tre förebilder.
Men sådan spirit kostar också på. Skaparglädjen har en baksida som kan vara tärande och då är steget från ljus till mörker kort. Det kunde vara tillfälliga svackor som de kunde återhämta sig ifrån. Men ju tätare de kom blev det allt svårare att stå ut och när hopplösheten blev övermäktig kom utgången att vara given.
Tre kvinnor, tre kreativa sådana.
De tog för sig, hade aptit på livet, var bejakande och livfulla, gjorde avtryck.
Kort efter varandra har de nu lämnat tomrum efter sig.
Jag hoppas att jag lärt mig något av att ha befunnit mig i deras närhet.