Tomrum efter kvinnor

En gav mig sitt hjärta, två gav av sin vänskap. Det var inga flyktiga förhållanden, de var beständiga över tid, även om det emellanåt uppstod luckor som det ibland kan bli, beroende på tillkortakommanden eller plötslig oenighet i någon fråga. Men avstånden blev aldrig oöverkomliga, vi hittade alltid tillbaka till varandra.
Tre kvinnor, tre kreativa sådana.
Man stod aldrig opåverkad inför dem. De kunde aldrig inordnas i någon fålla, de valde alltid sina egna vägar, inte sällan med humor som vapen, tog ofta spets och höjde rösten och av den anledningen kunde anses vara obekväma. Men de gjorde det inte enbart för sin egen skull utan även med tanke på andra.
Utan tvekan tre förebilder.
Men sådan spirit kostar också på. Skaparglädjen har en baksida som kan vara tärande och då är steget från ljus till mörker kort. Det kunde vara tillfälliga svackor som de kunde återhämta sig ifrån. Men ju tätare de kom blev det allt svårare att stå ut och när hopplösheten blev övermäktig kom utgången att vara given.
Tre kvinnor, tre kreativa sådana.
De tog för sig, hade aptit på livet, var bejakande och livfulla, gjorde avtryck.
Kort efter varandra har de nu lämnat tomrum efter sig.
Jag hoppas att jag lärt mig något av att ha befunnit mig i deras närhet.

Den stolte pepparkaksgubben

Tack vare min vackra sopranstämma valdes jag ut bland stjärngossarna att sjunga Staffanssången inför skolans hela auditorium. Ett gastkramande ögonblick och jag har bara fragmentariska minnesbilder kvar av den skärseld som det innebar att stå som ensam stalledräng längst fram på scenen. Särskilt vacker var nog inte min sopranstämma, det var väl snarare så att min röst ännu inte hunnit i kapp de andra stjärngossarnas som tenderade att spricka på gryende målbrottssätt. Jag har alltid varit en sådan som kommit lite senare än alla andra.
Lucia var en tjej från sexan som röstades fram på det sedvanliga sätt som gällde då.
En svunnen tid, fjärran från den identitetspolitik som nu är rådande. Privatsaker som vad man tror på, äter, ligger med och klär sig blir i dag politiska stridsfrågor, som ledarskribenten på Dagens Nyheter, Erik Helmerson, slog fast på höstens sista demokratiseminarium på högskolan.
Med ambitionen att vara politisk korrekt gäller det att navigera noga så att man inte går på grund.
Om ingen kan väljas till lucia får väl alla vara det.
Eller ingen.
För några år sedan förbjöds pepparkaksgubben i luciatåget på en av Gävles skolor. Han har ju fått sin mörka färg av kanel men ansågs ändå vara en rasistisk symbol. Många barn tyckte det lät löjligt. En av dem blev så provocerad att han gick hem och hämtade sin pepparkaksdräkt och gick omkring i skolkorridoren i en slags tyst protest mot förbudet.
Samtidigt kände han stolthet över sitt ursprung och sin mörka hudfärg.

Make Brynäs great again!

Jag skulle vilja ha en auktoritär ledare, sa en hockeyspelare i Brynäs när den lågmälde tränaren fick sparken.
Jag skulle vilja ha en auktoritär ledare, sa en fotbollsspelare i Gefle IF när den tuffe lagbyggaren valde att gå vidare till ett mer spännande uppdrag.
Utan att dra alldeles för långt gångna slutsatser och inga jämförelser i övrigt är de båda identiskt klingande uttalandena tecken i vår tid där namn som Erdogan, Trump och Kim Jong-Un toppar det mesta i nyhetsväg.
Make Brynäs great again!
… and Gefle too!
Ett auktoritärt ledarskap ses ofta som motsats till ett demokratiskt. I Sverige är vi vana att mötas och våra argument blötas i en ofta ganska mödosam ringdans innan helig konsensus kan uppnås. Enighet där alla går hem nöjda eller kompromiss där alla lommar i väg med ledsna miner.
Det har vi både hyllats och häcklats för. Management by perkele, säger våra grannar och ler lite överseende.
I det auktoritära ledarskapet förväntas att den med makt ska bli åtlydd. My way or the highway, som jänkarna säger. Andra mer intellektuella menar att en upplyst despot vore att föredra. Kanske är det inte just det som de två idrottsmännen menar. Kanske är det ett tydligt ledarskap som eftersöks där beskeden lämnas klara och alla förstår sina arbetsuppgifter. Det behöver inte göras med arga ögonbryn, det kan nog även göras med huvudet på sned och med ett inkännande leende.
En klok person sa en gång: Att vara ledare är som att vara förälder.
Du ska få dem att göra som du vill, men inte för att du kräver det utan för att de själva vill.
Det är en vacker teori. Men den tarvar mycket svett för att omsättas i praktiken.

Vår tid är nu – det var då

Han rätar på ryggen och vänder ansiktet mot kameran. Bredvid honom står hans stela sondöttrar. Ansiktsdragen är välbekanta. Håret är som vanligt pomaderat och noga tillrättalagt. Bakom de hornbågade glasögonen plirar pigga ögon. Det är gamle kungen. Gustav VI Adolf som med sitt valspråk ”Plikten framför allt” regerade Sverige från 1950 fram till sin död på Helsingborgs lasarett 1973.
Det är i introt till den hyllade SVT-serien ”Vår tid är nu” som gamle kungen flimrar förbi tillsammans med en mängd andra arkivfilmer som andas framtidstro och folkhemsbyggande vid en tid då man själv knappt hade lämnat blöjåldern. Det är kanske av den anledningen som kungens uppenbarelse skänker värme.
Vår tid var då när den lilla världen kändes trygg och omhuldad och den stora på avstånd inte upplevdes lika hotfull. Och allt personifierades av kungens förtroendefulla gestalt sedd genom ett barns oskuldsfulla blick.
Jag vet att det är förkastligt att se bakåt. Ögonen ska alltid riktas framåt och nära en förvissning om att det bästa fortfarande återstår.
Bejaka utvecklingen eller välj att stämplas som bakåtsträvare!
Ändå kan man i lönndom unna sig vara lite nostalgisk. Det kan också uttryckas på följande sätt: att minnas sin historia kan göra det lättare att reflektera över sin och andras framtid.

Träd och hus går omkull

Den tiden är förbi när den beska lukten av rostade kaffebönor från Alderholmen blandades med den mer behagligt söta karamelldoften från nedre Brynäs. Länge har karamellfabriken stått tom och sorgeprocessen efter Ahlgrens sorti är över. Därför ser nästan alla med tillförsikt på när flera av byggnaderna rivs för att bereda plats för Gävles nya bostadsområde vid kanten av Gavleån. En spännande pendang till den understundom stela atmosfären på Gävle Strand är kanske att hoppas på.
I en annan del av staden har också en rivning genomförts. Men här är det ingen som applåderar. Plötsligt var hela det beryktade äppelträdet vräkt över ända efter att ha blivit motorsågsmassakrerad. Nu ligger det som en stor skräphög i Sofiaparken och många är förbryllade. Vem är den skyldige?
Normalt när något tas ner görs det ordentligt och det nedfallna sågas upp och sorteras i lämpliga längder för väntande transport. Här är eländet så länge övergivet och utgör en sorgesam syn.
Egentligen såg det rätt anskrämligt ut när det stod på rötter också. Det var åldern som paradoxalt nog var äppelträdets enda premiss för fortsatt levnad. Äppelträdet utgjorde en fyrbåk mot grävskopors intrång i den knappt fotbollsplan stora grönytan där en länga radhus ska tryckas in. Den lungan är en värre förlust än den knotiga uppenbarelse som mest liknade en vildvuxen jättebuske.
Även växter ingår i den stafett som livet innebär.
Någon dör, någon föds.
Därför älskar jag att plantera träd.
Då har man inte levt förgäves.

Elefanten i omklädningsrummet

Pust och stön, vilken pärs! Sveriges fotbollslandslag lät italienarna smaka sin egen medicin, vinna hemma och spela oavgjort borta. Men slutsignalen hann knappt ljuda klart över San Siros läktare innan snacket kom i gång; den om elefanten i omklädningsrummet.
Under Erik Hamréns tid kretsade allt kring Zlatan. Om eftermälet till mannen som gav halsduken ett ansikte blir ljumt ska han i alla fall hyllas för att han lät vår bäste någonsin blomma ut även på landslagsnivå. Med en sådan spelare av högsta kaliber blev det taktiska spelet mest en fråga om shining.
Landslaget hade en spelare.
I dag har man ett lag.
Janne Anderssons uppgift som ny förbundskapten var att skola in en generation till nästa EM, vilket blev ännu tydligare när det visade sig vilka som skulle bli motståndare i VM-kvalet. På väg mot Ryssland har hans mannar nu utmanövrerat Frankrike, Holland och Italien.
Han fräser när Zlatan kommer på tal. Party-Janne är kollektivets man som samtidigt har öga för varje individ – den sanne ledarens främsta egenskap. Varje spelare vet precis vilka uppgifter som ska utföras. Då spelar det ingen roll att han dammat av sådana som knappt varit på tal tidigare. Att till exempel Ola Toivonen, Jakob Johansson och Gustaf Svensson skulle spela viktiga roller under kvalet hade få trott.
Zlatan är en världsspelare tack vare sitt egensinne och sin självcentrerade karaktär. Det har hänt tidigare – Henke Larsson x 2 – att spelare som tackat nej ångrat sig när det göttaste vankats. Fullt återställd och tränad är Zlatan en tillgång i alla lag om han som under Hamrén får fria tyglar.
Men med honom i dagens blågult rubbas balansen. Följden av ett ”Jag är redo” till Janne Andersson blir således lika spännande att följa som nervtimmarna i måndags.

Häftigt med skatt

Jag cyklar genom Gävles centrala delar och finner att det omfattande restaureringsarbetet i centrum börjar gå mot sitt slut. Äntligen tycker många. Både cyklister, fotgängare och inte minst luttrade affärsidkare. Nya stenar har lagts på gatorna, soffor har satts upp i närheten av fnasket i plasket. Märkliga former med ben som liknar robotar i Star Wars. Men vad nu! Är de vända med ryggen mot Rådhuset, denna arkitektoniska pärla som är vacker att titta på men som ingen vet vad vi ska ha till?
Här har man betalat skatt i många år och vad fan får man för pengarna.
Solen i ryggen!
Nä, man ska inte skåda halvgjort arbete, som mormor alltid sa, men jag tar ändå chansen att få drämma till med ett aktuellt uttryck som snabbt blivit bevingat.
Det ska vara häftigt att betala skatt, sa statsminister-wannaben Mona Sahlin innan hon avslöjades med en Toblerone i handväskan.
Häftigt mycket skatt har också näringslivsbossen Leif Östling betalat genom åren. 180 miljoner enligt egen utsaga. Då är det väl kanske inte så konstigt att han lagligt placerar sina sidoknäck i något soligt skatteparadis.
Nu är det ju inte legitima överträdelser som diskuteras. Det handlar om moral. Var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det skriver vi alla under på. Men när granskningar nu kommer upp i ljuset vänds nya stenar upp. Margot Wallström valde att EU-skatta som kommissionär och fick därmed mycket över. Lagligt visst, men moraliskt…?
Själv ska jag påminna rörmokaren i källaren att inte glömma bort rot-avdraget.
Först kommer maten, sedan moralen, som Bertolt Brecht skrev.

 

Sa jag något olämpligt?

Det har varit en vecka av självrannsakan. Hur var det då egentligen? Sa jag något olämpligt, gjorde jag rentav något otillbörligt? Jag är nog inte ensam om att ha blickat tillbaka i det förflutna för att finna något som förträngts i dunklet. Och som någon skrev: värsta mardrömmen nu för en aktad profil är att finna trettio obesvarade samtal från en kvällstidning.
Nu är jag bara en obetydlig i mängden, men kan ändå inte vara lika tvärsäker som andra som ställt sig rakryggat upp. I Aktuellt sa vänsterledaren Jonas Sjöstedt att det enda han ångrat är att han inte sagt till när andra gjort bort sig. Själv var han säker på att hans bakgrund var fläckfri.
Du ska vara snäll, lärde mamma mig, och den enkla men svåra uppmaningen är något man försökt leva upp till under alla år, som varit en ständig påminnande följeslagare på den breda vägen, även om det i några omklädningsrum eller logement blivit ett och annat skrockande hö-hö.
Jag har nog blivit bättre med åren, främst beroende på den omedelbara närheten till en rad starka kvinnor. Både små och stora som blivit varandras förebilder. Hemmet har alltid varit fyllt av flickor och kvinnor som stärkt varandra i övertygelsen om sin egen okränkbarhet och integritet. Ta ingen skit, som Grynet sa.
#metoo har rört upp i grumliga vatten och avslöjat flera fula trynen. Äntligen hemma blev äntligen borta. Men ännu viktigare är uppmärksamheten. Att hålla samtalet vid liv är avgörande för att eliminera beteende och uppnå ömsesidig respekt.

I skuggan av en telefon

Det var ett ögonblicks verk. Två tonåringar kom fram och viftade med några papper. Först efteråt upptäcktes att mobiltelefonen som låg på kafébordet var försvunnen. Två veckor i skugga följde. En både obekväm som befriande situation.
Alla vet hur det är. När ännu en fånig reklam dyker upp på tv-skärmen, eller när maten dröjer ytterligare tio minuter – impulsen infinner sig omedelbart. Det rycker i handen och mobiltelefonen plockas upp. Något nytt från Trump, SHL eller Zlatan. Man måste kolla.
Mobilmannen, kallar hon mig ibland. Vadå, säger jag. Det finns alltid ett matchförlopp som måste övervakas eller en tabell att djupstudera. Det är väl tillåtet?
Men när nallen inte längre finns där som en vuxen mans tröst uppstår en ovanlig situation. Pulsen gick ner några snäpp och en känsla av sinnesfrid infann sig, något som det var länge sedan man var i närheten av. Men samtidigt utmanande att fylla alla uppkomna pauser med något annat än det enklaste och invanda.
När pappa fyllde 95 förnyade han av främst ekonomiska skäl prenumerationen på ortstidningen bara ett halvår i taget. ”Du vet väl att man kan läsa tidningen i telefonen numera”, förklarade jag för honom i gammeltelefonen.
Det blev tyst, jag hörde hur han vände på luren och skrattade till.
– Ja, tänk, vad dom kan hitta på.
Han hade aldrig problem med att fylla de ofrivilliga pauserna i tillvaron. Han tog bara en tupplur. Så blev han nästan hundra också.

 

En lurvig sak i sängen

En natt vaknade jag av att två stora ögon envist stirrade på mig. Det kom inget ljud, men den oresonliga blicken var svar nog och kunde inte missförstås. ”Varför ligger du här? Maka på dig!”
Att vara kvällspigg har sina fördelar. En stunds kontemplation i all sin ensamhet; att i lugn och ro få läsa den där intressanta tidningsartikeln som inte hanns med tidigare under dagen, avverka några sidor i den bok som just nu är aktuell, sugas in i en spännande dokumentär eller bara dumglo på något fånigt i burken.
Nackdelen är att vid sänggåendet har allt utrymme ockuperats. Man har fått nöja sig med det lilla som funnits kvar. Ofta har det inneburit en smal remsa i den äktenskapliga bädden och är man skapt så att kroppen måste bäddas in helt och inte en enda liten kroppsdel får sticka ut har det alltid varit en utmaning att få till en rogivande sömn.
Förut var det en massa barn som tog plats och störde med sprattlande armar och ben.
I dag är det en lurvig sak.
När gäspningarna blir allt mer frekventa passar hon på och lägger sig till rätta mellan huvudkuddarna. Och av någon märklig anledning hamnar hon alltid på den manliga sidan av sängen.
Den här gången tvingades jag lägga mig med halva huvudet utanför, men när kurrandet bredvid mig övergick till mathunger och hon gick till köket för att äta såg jag min chans och justerade sängställningen.
Jag hann somna innan jag vaknade av trampet och såg de två uppfordrande ögonen.
Det var bara att flytta på sig och lämna plats för katten.