Domstenen har börjat rulla

Det känns ju skönt att slippa skriva Swerige, hvar och qvinna som krävdes i tidens begynnelse, men hur långt är vi beredd att låta språket tänjas? Nu höjs röster om att ersätta de och dem med dom. Det är ju ändå det uttrycket som väljs i dagligt tal och eftersom många inte vet skillnaden mellan de och dem är det lika bra att sätta dom även på pränt.
Så går snacket och jag erkänner att jag skruvar lite lätt besvärat på mig. Möjligen av åldersskäl och utifrån alla år bakom tangenterna där jag envist rättat sen till sedan och nån till någon. Petitesser kan tyckas, rent av löjliga och kanske onödiga tillrättalägganden, men är man uniformsklädd i språkets tjänst så är man. Ha!
Det är en tunn gräns mellan språkets utveckling och förflackning. Influenser, särskilt de anglosaxiska, har både givit fräschör men även skänkt oss det värsta gisslet av alla: särskrivningarna.
Ring, så kommer vår kassa personal.
Det är ju en inte särskild sympatisk beteckning på de anställda.
Dom-stenen har nog börjat rulla, en övergående fas väntar. Men så länge ingen tar mig i örat kommer jag envist hålla fast vid de och dem i skriftspråk och skillnaden mellan orden är ju rätt enkel.
De är subjekt och dem är objekt.
Precis som han och honom, hon och henne, hen och … hm, jag tror jag stannar där.

Vitare tänder för ett jobb

Politikerna hetsar varandra om att bryta utanförskapet och skapa mer jobb för de som står utanför arbetsmarknaden. Den heta potatisen skickas till Arbetsförmedlingen som har 6,4 miljarder att förfoga över för att skapa aktiverande verksamheter.  En del är framgångsrikt, annat har ett desperationens skimmer över sig. Många är i alla fall villiga att hjälpa till.
En bekant som blev arbetslös skickades på en kurs för att lära sig att skriva ett cv. Ett papper där utbildningar, tidigare arbeten och särskilt goda egenskaper står redovisade. Många råd givna utifrån goda intentioner. Men han fick också lära sig att handla märkeskläder och köpa blekmedel för tänder. Ett prydligt yttre och ett bländvitt leende kan kanske betvinga den mest hårdhudade arbetsgivaren.
En annan bekant, nyanländ, som nu fått de efterlängtade fyra sista siffrorna som är biljetten till undervisning i svenska, har också skickats på kurs med samma ändamål. Parallellt med de första stapplande stegen i SFI, ”hej jag heter, hur mår du, jag är glad”, handlar det nu också om att hitta de rätta formuleringarna i det cv som sedan slutgiltigt ska öppna dörren till arbetsmarknaden.
Relationsorienterad, kommunikativ, karaktärsfast, riskbenägen, banbrytande, kontaktskapande, strategisk, traditionsbärare.
Det här bara ett litet urval av de nyckelord som förmedlas.
Knappast inte ens de svenskar som vandrat genom hela skolsystemet och drillats i vårt modersmål i tolv år begagnar sig av sådana uttryck när man bläddrar bland platsannonserna.
Men det skapar förvisso jobb.

När jag stoppade pressarna

Har ni inget korrektur? Det är en befogad och alltför vanlig frågan. Svaret är ja – och nej.
För ett antal år sedan granskades varje manusblad som lämnade skrivmaskinerna av särskilt utvalda, särskilt språkligt bevandrade personer. De försvann när datorerna gjorde sitt intåg och som en våg samtidigt sköljde bort centralredaktionen från yrkesgrupper som perforatriser, typografer och reprofotografer.
I dag skriver den enskilde reportern rakt ut i cyberrymdens luft eller rakt in i tryckpressen.
Korrekturläsarna har ersatts av datoriserade korrigeringsprogram. Det minimerar förvisso felstavningarna men inte felskrivningarna. Jag har skrivit Stockholm när det skulle vara Kista, panepidemi när det skulle vara pandemi, Per när det skulle vara Pär, topografi när det skulle vara topologi…och mycket, mycket annat.
När någon alert läsare påpekat felaktigheter har det varit enkelt att skylla på mänskliga tillkortakommanden. Om bara datorer skötte allt skulle det aldrig bli fel. Det är ett argument som inte riktigt håller. I dag finns textrobotar som förser morgontidningar med korta notiser om till exempel sport och väder. Det finns inga felaktigheter, men det är metalliskt och helt blodfattigt.
Tro inget annat: vi kommer alltid att vara tacksamma för påpekanden när fingrarna halkat på tangenterna och något helt galet blivit till trycksvärta. Likgiltigheten, att ingen bryr sig, är betydligt värre.
Graden av fel kan också variera. En del kan få telefonerna att gå riktigt varma. Två gånger har jag stoppat tryckpressen. Ena gången var när Olof Palme blev skjuten. Andra gången när fel veckas tv-program var inlagt i den här tidningen.
Jag ryser fortfarande på tanken om det misstaget hade förblivit oupptäckt.

Pris till någonting med hål

Tre britter verksamma i USA delar på årets Nobelpris i fysik. Forskarna har använt sig av en gren inom matematiken, topologin – där egenskaper bara förändras stegvis, för att förklara hur materian fungerar.
Djup och vacker, beskrev Nobelkommitten den forskning som nu premierats.
SVT:s utsände la pannan i djupa veck.
Senare ryckte Filip och Fredrik till undsättning och gjorde en pastisch på Fem myror för att försöka sig på en förklaring.
Någonting med hål som hör ihop…
En av pristagarna gav sin bild: ”Jag bara tyckte det var ett intressant vetenskapligt problem och hittade en rolig modell. Men jag trodde inte det skulle finnas några praktiska tillämpningar.”
Andra ser dock möjliga framtida användningsområden av de topologiska fasövergångarna i kvartsdatorer och ny elektronik. Var annars.
Fysik och matte var inte precis mina starkaste sidor i skolan. Vi satt mest sömndruckna och tittade på Bengt när han fyllde laboratorieglas med olika vätskor, blandade och fick dem att ändra färg, från röd till blå och tillbaka. Ofta slutade allt i ett rökmoln och en i förtid avslutad lektion. (Fast det där kanske var kemi när jag nu tänker efter).
Närmare Nobelpriset än ”A beautiful mind” med Russel Crowe lär man aldrig komma. Där gavs en inblick i fördelarna med att vara ett geni – och nackdelarna.
Det är tur att nördarna finns och upptäcker det som för många andra av oss är totalt blankt.
Annars blir det som mannen som i början av förra seklet sa upp sig från sin tjänst som chef för amerikanska patentverket.
”Nu behövs jag inte längre, allt är ju redan uppfunnet.”

I väntan på Conny Bloom

Euforiska över Brynäs vilda överkörning av hockeymästarna föreslog jag ett besök i den underjordiska rockklubben. Vet så väl att innerst inne suktar H efter en senig, skönlockig, skäggstubbig rocker i stället för en blek och mager pekfingervalsare. Och vad passar hennes önskan bättre än Conny Bloom, den jämte Thåström ende rockstjärna som stammat ur det nordiska folket. Herregud, han är ju så rätt i sin hippieinspirerade batik och afghanpäls, nersölad med färgstarka halsband och ringar att man glömmer vad det är han spelar – egentligen.
Vi tog således plats i den technoanstrukna miljön och förvånades storligen över den låga medelåldern. Var är alla jämnåriga hmhm-plussare som vill återuppleva lite av draget med Electric Boys när det begav sig för sisådär tjugo år sedan?
Inget fel på intresset dock, besökare formligen strömmade ner för trappan.  En del påminde slående om några som suttit vid vårt köksbord och mumsat på saft och kakor efter en dag på dagis för runt tolv-tretton år sedan.
Det blev vaktavlösning där framme vid datorerna och på vår fråga i baren när allt egentligen skulle börja kom bara svävande svar. En viss vilsenhet började ta form.
Mysteriet fick slutligen sin lösning när en kollega tittade in för att ta en titt på den nya elektroniska klubbens premiärkväll.
”Conny Bloom, haha! – han kommer ju inte förrän om två månader. Lördagen den 26 november.”
Så vi fick lomma hemåt med oförrättat ärende och hivade i stället upp Marvin Gaye på tallriken.
Med ”Whats going on” fick kvällen en passande slutvinjett.

Kom tillbaka Åsa Bodén – allt är förlåtet

Det svenska vädret är bättre i Norge än i Sverige. Åtminstone har svenskarna större tilltro till den norska vädertjänsten yr.no än vårt eget statliga väderverk Smhi. 81 procent av de tillfrågade svenskarna har ett positivt intryck av de norska prognoserna, men bara 76 procent säger det samma om de svenska.
Vafa…!
Pågår det ett subversivt väderarbete innanför våra gränser? Har norrmännen placerat ut egna mätstationer på vår sida kölen, springer det omkring lusekofter med barometrar och vindmätare vid Smygehuk, Eggegrund och Treriksröset, eller använder de sig helt sonika av Natos satelliter för att spionera på våra cirrus uncinus?
Nu visar det sig emellertid att det är det norska opinionsföretaget Respons Analyse som står bakom undersökningen som omfattar invånare i Sverige, Danmark och Norge. Då förstår man ju. Som man frågar får man svar. Men det är nog illa att hälften av besökarna på yr.no kommer från Norges grannländer.
Det är hög tid att vi står upp för svenska värdervärderingar och hyllar våra stolta traditionerna på meteorologområdet: Leo Rannaleet, Curry Melin, John Pohlman, Åsa Bodén och förstås Anders Celsius – utan honom skulle vi inte veta vad 22 plusgrader betyder.
Håll er till snödjupet i Lillehammer, vindstyrkan på Hardangervidda och regnmängden över Bergen. Tafsa inte på vår blå himmel och vår gula sol. Det är sådant som kan få våra knätofsar att gå i spinn.

Ljuv tid med päls i baken

Minns i september den ljuva november,
den tid då mössan värmer moget.
Kall är september men varm är november,
för den som väntar troget.

Förlåt. Det är i paritet med ett helgerån att förvanska Gösta Rybrandts vackra strofer från 1960. Men det är så jag känner mig, trots sommarens sista flämtningar bland begynnande höstgula löv.
Sällan har september varit så varm som just i år, meddelas det av varenda meteorolog. Och visst ska det erkännas att runt lunchtid smeker solen varmt.
Men det är då det.
Man äntrar cykeln tidigt på morgonen, torkar av sadelns kalla fukt och styr kosan mot arbetsplatsen. Jeansjacka? Nej, inte i dag. Termometerns åtta plusgrader bligar bittert. Det blir i stället den varmfodrade knegarjackan som förvisso sett sina bästa dagar, är luggsliten och dan, men som värmer gott när man susar ner för Söders höjder.
På Stortorget väjer man för unga cyklister som antingen är uppknäppta eller kortärmade. I går mötte jag till och med en yngling i kortbyxor och flip-flop. Stora ögon betraktar den påpälsade som kommer rullande. Men när jag cyklar hem i kväll är det lika kallt igen, vill man ropa ut som förklaring.
Kanske finns det ett samband mellan den lättklädda stilen och ungdomens revolt. Att utmana hemmets härskare och strunta i förmaningar är en del av livet. Ta på dig en tröja, har du vantarna med dig. Jag fick nog höra sådant också, fast det var länge sedan.
Snart orkar solens strålar knappt över horisonten, mörkret lägger sig, kylan tar ett stadigt tag om tillvaron.
Då blir utrustningen komplett med ett pälsöverdrag på cykelssadeln.
Jag längtar.

Arabiska är lokalt

Succé är väl ett slitet ord, ofta överanvänt, men nog finns det skäl att skriva ut de fem bokstäverna i det här fallet: två tagningar – sedan satt det.
Mitt Gävles första webb-tv-sändning med nyheter på arabiska lades upp på vår facebooksida och sedan började det sociala mediemaskineriet att tugga. Över 4000 på facebook nåddes av inslaget och totalt ungefär 2000 visningar noterades bara efter någon dag,  vilket skvallrar både om nyfikenhet och ett uppdämt behov.
Allt detta trots minimal marknadsföring.
Höjda ögonbryn i när och fjärran, många applåder och hejarop, och er redaktör blev intervjuad i det svenska branschorganet Medievärlden.
Allt ljus ska riktas mot två i sammanhanget helt omistliga parter. Dels Gävleborgs Tolkservice som från det att Mitt Gävle startade i mars 2012 med minutiös noggrannhet och alltid i tid före deadline tillhandahållit korta nyhetsnotiser översatta till arabiska, somaliska och finska – Gävles tre största språkgrupper, dels vårt nyhetsankare Fademah Kajouj som levererade nyheterna i ord och bild med något som, enligt utsago, kan betraktas som ”riksarabiska” för att göra så många som möjligt informerade.
När detta läses finns de senaste nyheterna att beskåda på Mitt Gävles facebooksida. När vi spelade in veckans avsnitt stod kulturminister Alice Bah Kunke och tittade på. Ministern var inbjuden till Gefle Dagblad för att se hur lokal journalistik bedrivs. Dit hör nu också webb-tv på arabiska.

Förlåt mig somliga rader

Lite som Ferlin diktade är det nog allt: jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Och så där ser det ut i den närmaste kretsen också, långa magra rälar som stoppar i sig både det ena och det andra utav livets goda utan att det gör någon märkbar skillnad. Det kanske är mathållningen, eller så sitter det i generna, man kan åtminstone säga att vi har ett bekymmer mindre.
Det är väl klart att gravitationen sätter sina spår och som en god vän brukar säga: en liten gin och tonic-mage ska puta lite trött ovanför bältet, det visar på välmående.
Hemmet är rätt vegetariskt, på slutet rentav veganskt. Det kan ju låta ödesmättat, men med ett hälsofreak till avkomma följer också ett skarpt intresse för receptsamlande. Plötsligt upptäcks smaker och rätter som man inte trodde fanns. Och som faktiskt också mättar. Att bli upplyst om olika näringsämnens förtjänster respektive nackdelar är inte heller fel.
Övervikt har en intim koppling till följdsjukdomar som högt blodtryck och diabetes och som sammantaget belastar vårdapparaten med stora summor varje år. Att hålla tungan rätt på vågen är för många en uppgift som är livslång och ständigt närvarande. Det tynger den enskilde och omgivningen och de fysiska problemen blir lätt även psykiska.
Googla viktminskning och du blir närmast förskräckt över alla dieter och metoder som erbjuds. Det kan förefalla idealistiskt att hjälpa de behövande, men sanningen är ju att det här är också en rätt penningstinn industri.
Det vore förmätet av en som av naturen är mager om bena, tillika om armar och hals att ge ett råd.
Men jag tar alltid trappan…

Är jag framtiden?

Jag vet inte riktigt om Per Bowallius känner till Jon Landau, kanske är det inte ens relevant, möjligen ett sjujäkla stickspår, men jag gör ett försök.
En kväll 1974 klev skribenten Jon Landau in på Harvard Square Theatre i Cambridge, Massachusetts, för att bevaka ännu en i raden av konserter som han var satt att recensera. Men den här kvällen var annorlunda, den förändrade hans liv och efteråt skrev han:
– Jag har sett rockens framtid och dess namn är Bruce Springsteen.
Det där stämde ju – rätt länge också. Vi gled ner i sätet bredvid Springsteen och lät oss ryckas med och förtjusas av de iakttagelser av den amerikanska tillvaron som han satte musik till. Men till slut blev det lite för mycket bensinångor för att helt passa min smak.
För någon vecka sedan mötte jag på gatan en jäktad man i överrock och med en väska över axeln. Men det är ju nya chefen, utbrast jag. Glada leenden och prat om gemensamma vänner.
Några dagar senare bröt helvetet ut.
Den stora draken innanför tullarna basunerade ut nyheten om Mittmedias nedtecknade skräckscenario som på något märkligt sätt letat sig ut genom styrelserummets hårt omslutna dörrar. ”Nästa år ska alla tidningar göras om till gratistidningar, tre av fyra journalister får gå.”. Det var en bra grej, som vi säger i branschen, men det stämde förstås inte.
Inte än, i alla fall.
Så vem har egentligen sett medias framtid och vilket är dess namn?
Två frågor som söker svaren som ingen har i dag.
Det enda jag vet är att när Mitt Gävle inleder sin femte höstutgivning ökar vi upplagan och spridningsområdet för att fler ska få tillgång till tidningen.