Från ånga till elektricitet


Jubileumståget vid elektrifieringen av sträckan Stockholm – Örebro 1945

Klockan 7:21 gick mitt pendeltåg från Kolbäck till Västerås där jag hade mitt arbete på Addo. Det var på 1950-talet så elektrifieringen av järnvägen var ännu en nyhet. Man åkte nu både snabbt, bekvämt och punktligt. Ångloken fanns ändock kvar en längre tid.

Det fanns fyra typer av kupéer att välja på: 1-2 & 3 klass, rökare och icke rökare, om jag minns rätt. Hund var tillåtet i 3:e klass rökar och man fick betala halva biljettpriset, om man inte gömde hunden under sätet.

Apropå hundar kommer jag osökt in på min hund, en schäfer som lystrade till namnet Ulven. Han gillade att arbeta så vi deltog i brukshundstävlingar i Västerås. Under de fyra milen till och från tävlingarna satt han på en av mig konstruerad sittplats monterad på cykelramen. Det slet för mycket på tassarna att springa hela vägen.

Vi nådde aldrig de högre placeringarna i skyddsdressyr men jag var heller inte så erfaren vid 17-18 års ålder. Däremot gjorde han succé som filmstjärna i Barnen från Frostmofjället där han spelade varg och som avelshund vi Arméns hundskola i Sollefteå. Jag skulle in i det militära och kunde inte behålla honom.

Det här inlägget skull egentligen handla om lokens utvecklig, som rubriken anger, men kommen till Ulven spårade jag ur. Vi får ta tåget en annan gång.

Kurt


Mitt föräldrahem och Ulven av Tågabo 1952

Syns du inte finns du inte


Kolbäcksberättelse del 43 

En uppgift som stadgas i hembygdsföreningars ändamål brukar vara att dokumentera bygdens utveckling och historia. Det som är väl så viktigt är att också sprida vittnesbörden. Ett föredöme i det avseende är Kolbäcks hembygdsförening.

Häromdagen ramlade Kolbäcksberättelse del 43 ner i brevlådan hos mig och förhoppningsvis hos ca 200 andra medlemmar. I över 20 år har dylika häften skrivits och postats. Speciellt som nu i dessa pandemintider är det viktigt att medlemmarna får veta att föreningen fortfarande är vid liv.

Hembygdsföreningens hemsida gjorde sitt språng ut i cyberrymden 2004. Bildbanken, nu med över 2000 bilder, blev snart välbesökta sidor. Naturligtvis finns också Kolbäcksberättelserna där presenterade.

Kurt

Foto: Kent Sjöström och Mats Källstig

 

Kvarnlivet


En kvarn från Robert Nilssons tid

I boken Utvandrarna beskriver Vilhelm Moberg Roberts ungdomsår ganska uttömmande. Som den gången han vid 15 års ålder flyr på väg till en tjänst som dräng och i stället kommer till en kvarn. Robert var Karl-Oskars bror.

Jag har nära nog samma upplevelse som Robert från kvarnbesök fast tidsmässigt 100 år senare.

En tredje person som kände kvarnlivet till yttermera visso var Fritiof Johansson. Hans morfar och morfars far hade varit mjölnare. Själv har han varit mjölnare i kvarnen väster om Mölntorp, Westerqvarn.

Så här beskrev Fritiof böndernas kvarnbesök.

”När säckarna är avlastade och hästarna inställda i kvarnstallet och man har antecknat sig på en svart tavla som hängde på väggen, är det dags att med den försvarliga matsäcken ta plats i kvarnkammaren och invänta turen att få mala. Det kunde ibland dröja både ett, två och tre dygn.

Med tanke på denna långa väntetid måste matsäcken vara beräknad. För oss barn var det högsta måttet av glädje och nyfikenhet att få slinka med in i kvarnkammaren och se på när ett sådant där matskrin öppnades och få beskåda vad innehållet bestod av.

En och annan kunde också ha en flaska av de starka dryckerna med sig. Att vi ej gladde oss åt detta på samma sätt som innehavaren berodde nog på att det därigenom blev extra arbete för oss. Vi fick ibland ta hand om både kvarnlass, hästar och karl.

Jag har många gånger i senare tid tänkt på att vi tog så lätt på ansvaret. Var det någon som fått för mycket under västen så malde vi hans säckar, lastade på både dem och körsvennen, fick för hästarna och sedan fick han klara sig bäst han kunde och alltid gick det bra. Hästarna hade stått i Kvarnstallet länge och ute var det kolsvart mörker.”

Kurt

Kvarnen på bilden byggdes 1796 och var belägen strax söder om Mölntorps Gård där Intras fabrik nu är belägen. Den byggdes av timmer och fick fem stenar och drevs av ett vattenhjul.

Disaster på nära håll

Jag har en kusin som bor i Galveston, Texas. Var och hälsade på för ett antal år sedan och fick uppleva deras subtropiska klimat.

Jag följer nu vad TV rapporterar om naturkatastrofen i Texas. Har även kontaktat min kusin för att höra hur de upplever situationen på nära håll. Här nedan hennes svar.

Kurt

Galveston den 20 februari 2021

Hej, förhoppningsvis är vi över det värsta.

Men det har varit kallt, minus 8 C låter inte kallt för en svensk, men som du vet är våra hus inte byggda för den temperaturen.

Vi var utan elektricitet i 64 timmar.

I måndags vaknade vi med snö, is och +15 C inomhus sedan sjönk det stadigt. I tisdags hade vi +3 C. Telefonerna fungerade inte så jag åkte till stan och letade hotellrum, det var en del som fortfarande hade el hela tiden, som tur var. Mest fullbelagt men efter en timmes letande hittade jag ett rum.

Sedan på onsdagen sprack vatten ledningen till ön så inget vatten på ett dygn.

I går kunde vi åka hem, har nu el men inget vatten för en ledning mellan huset och båthuset är sprucken. Så vi väntar nu på rörmokaren kanske han kommer idag. Minst sagt disaster.

Knappt mat i affärerna och ingen bensin i mackarna. Så länge vi har electricity kan vi hålla oss hemma.

Kram

Jungfrun på krogen


Klarakvarter på bohemernas tid

Att läsa en bok och nicka igenkännande till passusar i innehållet gör att man bör känna sig lite ålderstigen, varit med om mycket. Icke förty ger boken då ett högre läsvärde. Det fick jag igen uppleva i Nils Ferlins bok Barfotabarn.

Min första och hittills enda beröring med Nils Ferlin fick jag hos en lekkamrat på 1940-talet. I hans hem fanns en grammofon med vev och ett antal 78-varvs stenkakor. Jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals spelade vi ett otal gånger för att lära oss refrängen.

Barfotabarn inleds med ett intressant vänporträtt av Vilhelm Moberg. I hans berättelse får man följa deras bekantskap både som författare, diktare och som privatpersoner. Ofta i Vilhelm Mobergs hem men också på krogen, den som även jag besökte.

Jag åsyftar tredjeklassrestaurangen Pilen i Klarakvarteret. Den besökte jag och en arbetskollega ibland efter arbetet. Det var på 1970-talet då allt hände både privat och på jobbet. Elektroniken gjorde sitt segertåg, vi fick den första telefonsvararen och elektroniska räknaren.

Restaurang Pilen behöll en gammal konvention att servera sprit enligt måttstorheten Jungfru (7,5 cl) i ett glas med midja. På ”den gamla goda tiden”, från 1922 till 1955, fick man bara servera en begränsad mängd alkohol, två Jungfrur. En restriktion som togs bort när motboken avskaffades.

Nils Ferlin var också en kraftkarl som kunde gå på händerna berättar Moberg, till hans flickors stora förtjusning.

En annan konstutövare Jussi Björling var en överdängare i armbrytning som han slog mynt av vid vadslagning.

Kurt

Enhetsprisaktiebolaget


En företagsdoktor av gammalt stuk

När jag som yngling fick följa med föräldrarna till stan, Västerås, missade jag inte att besöka EPA. Deras utbud av leksaker och tekniska attiraljer var lockande. Där köpte jag som exempel en byggsats till en liten elektrisk motor och lärde mig hur elektrisk ström från ett batteri omvandlas till rörelseenergi.

Nu har jag också läst och lärt om EPA-koncernen i Josef Anérs biografi ”Magistern blev affärsman” som han skrev 1961.

Josef Anér föddes 1889 och började sitt yrkesliv som lärare i svenska, latin och grekiska. Han blev sedermera en av Sveriges mera betydande företagsledare. I boken berättar han om möte med häradshövding Markus Wallenberg som gav honom uppdraget att bli chef för Upplandsbanken.

Josef fick senare ett annat uppdrag, då från Nordiska Kompaniets ägare, att bli chef för Enhetsprisaktiebolaget EPA en varuhuskedja som hade inlett sin etablering i början på 1930-talet. EPA stod för låga priser, ofta lite enklare utförande men aldrig sämre kvalité hävdade Josef Anér. Han blev EPA trogen  mellan åren 1941-56.

I boken berättas en anekdot om en kvinnlig (?) aktiehandlare hos Stockholms Enskilda Banken som gjorde ett klipp vid avyttrande av SKF-aktien.

Under andra världskriget tillverkades 80 % av världens stålkullager av SKF och aktien var högt noterade. Efter kriget föll den som en sten och många förlorade sina pengar, dock inte banken. Där hade aktiehandlaren sålt av SKF-aktierna.

Ledningen var imponerad av den förutseende handlaren och frågade henne vari insikten om utvecklingen låg. Det var inte så svårt att räkna ut fick de till svar. ”När kriget är slut behövs inga kulor”.

Kurt

 

Återknuten bekantskap


Möte med en gammal bekant – Kenne Fant

Biobesöken i tonåren på 1950-talet var ofta förekommande. Då fick man bland andra stifta bekantskap med Kenne Fant, den tidens kvinnotjusare. Han medverkade i ett 20-tal filmer. Kenne var, eller snarare blev, långt mer än kvinnornas gunstling. På äldre dagar blev han en framgångsrik författare.

Jag har nu mött Kenne Fant på nytt i böckernas värld. Och har haft stor behållning av att läst Nära bilder från 1997. Där skriver han om sitt liv som skådespelare, regissör och författare, samt om tiden som chef för Svensk Filmindustri (SF) 1963-80. Bilden är från 1963 då han är 40 år gammal.

En uppmärksammad bok och film från 1975 var Monismanien 1995. Handlingen utspelar sig i ett fiktivt framtida totalitärt samhälle styrt på enpartibasis. Etablissemanget uppfattade boken som en nidbild av samhället vilket inte var hans intention. Han fick lida mycken spott och spe för filmen men fick senare upprättelse.

Astrid Lindgren fick låna namnet på den fiktiva nationen av honom när hon skrev sin Pomperipossa i Monismanien (som fick 102 % marginalskatt) och som publicerad i Expressen den 10 mars 1976.

Här berör mig fler upplevelser från svunnen tid, som om det vore i går.

Kurt

 

Handelsbodar i Mölntorp


Handelns uppgång och fall – Två bilder berättar

Den mindre orten Mölntorp efter Kolbäcksån var ren landsbygd fram till slutet av 1800-talet. Vid ett vattenfall på platsen byggdes dock 1871 en smidesfabrik och ett samhälle började ta form.

Den första handelsboden i Mölntorp, en timrad sådan på bilden ovan, öppnades 1917 och var strategiskt belägen vid spången över Mölntorpsfallet. Spången var en genväg som arbetarna tog från boendet till fabriken.

Nedanför spången var jag ofta för att fånga fisk som blivit ”strandsatta” i någon vattenpöl efter det senaste utsläppet då dammluckorna varit öppna. Innan smidesfabrikens tillkomst fanns här även lax att fånga.

Med början på 1930-talet byggdes egna hem allt eftersom fabriken expanderade. Affärerna i den lilla boden gick bra och 1928 bildades en handelsförening och en ny affär byggdes. Omkring 1938 blev handelsföreningen medlem i Kooperativa Förbundet. Och 1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Som synes på bilden nedan har affären två ingångar. Den vänstra för mjölk och mejerivaror. Av hygieniska skäl fick man inte ha mjölk och mejerivaror i samma lokal. Dessförinnan fick mölntorpsborna gå till ladugården vid Mölntorps Gård för att hämta sin mjölk.

Med ett stigande välstånd och med bilismens framväxt nöjde sig inte befolkningen med det begränsade urval av dagligvaror som en handelsbod kunde erbjuda. Handelsboden fick läggas ner.

Otal är de gången vi barn sprang från den närbelägna badplatsen för att handla en läskedryck eller en 5-öres kola i affären.

Kurt


1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Mans kvinna

Två intryck av samma bok

Vad göra i dessa tider när biblioteket är stängt? Man kan söka möjligheten att få ladda hem talböcker från Legimus. Biblioteken kan ge sådant medgivande. Där finns ett rikt utbud av böcker att välja bland.

Vilhelm Mobergs bok Mans Kvinna hade jag tidigare läst utan större behållning vad jag minns. När jag nu ”läst” om den blir omdömet: En bokupplevelse.

Bokens innehåll som talboksförlaget beskriver den:
Den unga bondhustrun Märit är inte tillfreds i sitt äktenskap med den betydligt äldre Påvel. När så Märit träffar den ogifte grannen Håkan flammar hennes frusna känsloliv häftigt upp. Håkan, som förpantat sin gård, vill inte leva som skuldsatt bonde utan försöker övertala Märit att rymma med honom och leva som skogsgångare.

Miljön är ett bondesamhälle, Värend söder om Växjö, på 1790-talet.

Titeln och ingressen kan vara avhållande för läsning enligt mitt tyck men boken är dock mycket mer än en kärlekshistoria. Vilhelm Moberg har en otrolig förmåga att med inlevelse och spänning skildra bondesamhället ur historiskt perspektiv.

Dramatik och spänning saknas inte heller.

Kurt

Sveriges beredskap är god

Det var höst i luften dagen min mamma sände ut mig för att tala om för pappa  att kriget hade börjat.

Det var den första september 1939. Pappa gick på gärdet och plöjde med sina parhästar. Jaha, de har börjat nu, var hans kommentar minns jag. Mer dramatiskt än så var det inte som jag minns det.

Det första svenska fallet av Coronaviruset bekräftades 31 januari 2020 i Jönköping, inget särskilt upphetsande det heller. Dramatiken kom i de båda fallen några månader senare.

Vintrarna som kom efter krigsutbrottet blev mycket kalla i så gott som hela Sverige. Mamma pälsade på min bror och mig med vad som fanns i klädväg. Vi fick också förmaningen att kolla på varandras kinder så de inte blev vita, blev förfrusna. Då skulle vi gnugga dem med snö.

Så kom beredskapen under kriget. Pappa blev inkallad i omgångar för militärtjänstgöring på hemlig ort (Oxelösund). Där stod nu mamma ensam med skötseln av djur och barn. Det var först vid slutet av kriget då jag som tioåring var till någorlunda hjälp i ladugården och att bära in vatten och ved.

Vi fick förlita oss på att Per Albin Hansson klarade oss undan kriget.

I dag har vi också ett alvarligt läge och en beredskap, mot smitta. Dessutom tusentals experter som uttalar sig i medierna om Coronapandemin.

Man kan ställa sig frågande som Harry Martinsson:
”Vi veta att ni vilja mycket och att ni tror mycket.
Men vad veta ni? Vad kunna ni?”

Gott Nytt År

Kurt