Mans kvinna

Två intryck av samma bok

Vad göra i dessa tider när biblioteket är stängt? Man kan söka möjligheten att få ladda hem talböcker från Legimus. Biblioteken kan ge sådant medgivande. Där finns ett rikt utbud av böcker att välja bland.

Vilhelm Mobergs bok Mans Kvinna hade jag tidigare läst utan större behållning vad jag minns. När jag nu ”läst” om den blir omdömet: En bokupplevelse.

Bokens innehåll som talboksförlaget beskriver den:
Den unga bondhustrun Märit är inte tillfreds i sitt äktenskap med den betydligt äldre Påvel. När så Märit träffar den ogifte grannen Håkan flammar hennes frusna känsloliv häftigt upp. Håkan, som förpantat sin gård, vill inte leva som skuldsatt bonde utan försöker övertala Märit att rymma med honom och leva som skogsgångare.

Miljön är ett bondesamhälle, Värend söder om Växjö, på 1790-talet.

Titeln och ingressen kan vara avhållande för läsning enligt mitt tyck men boken är dock mycket mer än en kärlekshistoria. Vilhelm Moberg har en otrolig förmåga att med inlevelse och spänning skildra bondesamhället ur historiskt perspektiv.

Dramatik och spänning saknas inte heller.

Kurt

Sveriges beredskap är god

Det var höst i luften dagen min mamma sände ut mig för att tala om för pappa  att kriget hade börjat.

Det var den första september 1939. Pappa gick på gärdet och plöjde med sina parhästar. Jaha, de har börjat nu, var hans kommentar minns jag. Mer dramatiskt än så var det inte som jag minns det.

Det första svenska fallet av Coronaviruset bekräftades 31 januari 2020 i Jönköping, inget särskilt upphetsande det heller. Dramatiken kom i de båda fallen några månader senare.

Vintrarna som kom efter krigsutbrottet blev mycket kalla i så gott som hela Sverige. Mamma pälsade på min bror och mig med vad som fanns i klädväg. Vi fick också förmaningen att kolla på varandras kinder så de inte blev vita, blev förfrusna. Då skulle vi gnugga dem med snö.

Så kom beredskapen under kriget. Pappa blev inkallad i omgångar för militärtjänstgöring på hemlig ort (Oxelösund). Där stod nu mamma ensam med skötseln av djur och barn. Det var först vid slutet av kriget då jag som tioåring var till någorlunda hjälp i ladugården och att bära in vatten och ved.

Vi fick förlita oss på att Per Albin Hansson klarade oss undan kriget.

I dag har vi också ett alvarligt läge och en beredskap, mot smitta. Dessutom tusentals experter som uttalar sig i medierna om Coronapandemin.

Man kan ställa sig frågande som Harry Martinsson:
”Vi veta att ni vilja mycket och att ni tror mycket.
Men vad veta ni? Vad kunna ni?”

Gott Nytt År

Kurt

 

Tankar vid Juletid


Julfirande hos Albina i Michigan – En bild berättar

För 100 år sedan flyttade två av min farfars systrar, Semla och Albina, till Amerika. Albina som var född 1882 i Vallby återsåg aldrig hembygden ändock hennes längtan var stor.

I bilden närmast kameran: Albina med ett barnbarn i knä och tre av hennes barn. Albina dog 1959 vid 77 års ålder.

Jag besökte University Microfilms i Ann Arbor Michigan vid några tillfällen på 1970-talet. Hade jag haft intresse för släktforskning redan då hade jag säker sökt upp familjen.

Däremot har jag ett brev bevarat från Albina – Tankar vid Juletid – som hon skrev 1929.

Albinas bror min farfar Ernst, född 1874 och näst äldst i en barnaskara på sju, stannade i Sverige och övertog familjehemmanet i Vallby efter sin far. Han förblev bonde i 42 år. Därefter var det min pappas tur att ta över. Dock blev jag ingen bonde.

Här nedan en bild där farfar får hjälp med höbärgningen av sonen Olle född 1904. På ladugårdsbacken har fler generationer av Larssons barn lekt och hjälpt sina föräldrar med sysslorna.

Det är märkligt att tänka sig att Albina, bara 50 år före mig, sannolikt har hoppat i halmen på samma loge som jag, dock ej i samma halm.

God Jul

Kurt

Tankar vid Juletid

När Julhelgd klappar på min dörr
Påminnes jag som aldrig förr
Af långt förflutna dagar
Ty minnet af mitt fosterland
Utplånas ej af tidens tand
Varthelst mig ödet drager

Mitt barndomshem, den lilla byn
Den mörka skog, den mörkblå skyn
Der tusen stjärnor tindra
Du kära, kära, fosterbyggd
Jag stolt ditt namn vill bära

Jag längtar se dig än en gång
Min röst få blanda i er sång
Till fosterlandets ära
När Juldagsmorgon glimmar skön
Att samlas få med er i bön
Ett tack till Gud hembära

Var helsad sköna morgonstund
Jag hör er sjunga med en mun
I båd palats och hydda
Hör kyrkoklockors sköna ljud
Kom, dyrken edra fäders Gud
Hans hand må Eder skydda

Albina
USA in Dec 1929

Intra i Mölntorp


Från fabriksarbetare 1950 – till kulturarbetare år 2000

Jag började som transportör/springpojke vid 16-års ålder på Mölntorps Verkstäder. Snart nog kom jag till avdelningen för diskbänkstillverkning. Där fick jag bland annat lära mig att svetsa diskbänkshörn. Jobbade kvar på fabriken i tre år då jag tjänade bra på ackordet. Min pappa som upplevt depressionen på 1930-talet övertalade mig emellertid att skaffa mig ett riktigt yrke.

När jag efter mer än 40 års förvärvsarbete och bortavaro kom tillbaks till hembygden besökte jag fabriken vid fler tillfällen och blev mer och mer förtrogen med utvecklingen.

Företaget hade bytt ägare och namn till Intra. Svetsning av diskbänkshörn höll på att robotiseras. Jag följde den processen med stort intresse då robotar var något nytt vid slutet av 1990-talet.

Jag fick också bra kontakt med platschefen en mycket driftig man med hårda nypor vilket behövdes då konkurrensen i branschen var hård. Han var som jag också intresserad av fabrikens historia.

Jag tog därför på mig uppgiften att samla ihop allt gammalt administrativt material. Som transportör hade jag lärt känna fabrikens alla vinklar och vrår där det gamla fanns undanstoppat. Det hopsamlade skulle sedan överlämnas till Västmanlands Museum vilket jag också ordnade.

I samband med den uppgiften fick jag också stoff till att skriva om fabrikens förflutna. Det blev en lång berättelse som jag publicerade på Säby hembygdsförenings hemsida där jag då var webbmaster. (Tyvärr finns den och andra berättelser jag skrev om gamla Säby nu inte längre kvar på hemsidan?) Från länken här nedan kan du emellertid läsa företagets presentation av min research.

Följ också med på en åktur genom Mölntorp samhälle och förbi Intra. Ett samhälle som delvis byggdes upp med hjälp från Mölntorps Verkstäder.

Under större delen av 1800-talet, innan någon fabrik kom på platsen där Intra i dag ligger, låg en kvarn, se bilden ovan. Fotot är taget någon gång efter 1890.

Kurt

INTRA_2002

En tur genom Mölntorps samhälle

Säby hembygdsförening

 

 

En postföreståndare


Posten i Kolbäck – Två bilder berättar

En fjärde dam, i min serie om bemärkta kvinnor i Kolbäck, som säkert de flesta kom i kontakt med är postexpeditionsföreståndare Signe Sundqvist.

Som tjänsteförrättare var hon säkert en plikttrogen och effektiv myndighetsperson. Man kunde dock inte kalla henne tillmötesgående gentemot kunderna.

Som blyg 13-årig springpojke var postärendena inget jag såg fram emot. Signe hade alltid något att anmärka på. Om det inte var annat så satt frimärket snett vilket omedelbart gav upphov till en hög och ljudlig reprimand. Det var inte bara jag som fick mina fiskar varma men det kanske bara var jag som tog åt mig.

Som chef var Signe säkert inte god att tas med. Här en liten episod som belyser arbetsmiljön.

Lantbrevbärare Ragnar Wallberg blev en dag på sin runda inbjuden till banvaktaren, vid järnvägsövergången i Åskebro, på kaffe och något stärkande. Banvaktaren behövde prata lite och en brevbärare på den tiden kunde berätta mycket om vad som tilldrog sig på bygden.

Hur det än var så slutade Ragnars runda den dagen hos banvaktaren med resultat att en del postlådor efter rutten förblev tomma.

Signe fick reda på händelsen och tog honom i upptuktelse. Wallberg ursäktade sig och förklarade händelse:

”Det var så att när jag kom till järnvägen så kom tåget och cykeln blev så rädd så jag var tvungen att gå hem mä han”

På bilden ovan postpersonalen år 1929: Ruth Ahlström, Ragnar Wallberg, Signe Sundquist och Gustav Andersson.

Vid ett inbrott i början av 1940 – talet sprängde tjuvar kassaskåpet i postkontoret, men kammade noll. Personalen hade av misstag glömt ställa in kassaskrinet i skåpet. Skrinet innehöll vid tillfället 78 000:- i folkpensionspengar.

Kurt


Post-Gustav 1925

Annies Café


Annies Café – Tre bilder berättar

Den tredje damen jag vill presentera bland Kolbäcks företagsamma kvinnor är Annie Eriksson.

Annie började sin karriär som anställd på ett café och bageri på Åsvägen.  Omkring 1940 övertog hon själv verksamheten. Bilden ovan av café & bageriet är från sent 1800-tal.

Verksamheten bestod förutom av cafédelen en stor sal som hyrdes ut till föreningsmöten och fester. Där hade också Missionskyrkan söndagsskola för barnen.

Bageriet var inrymt i källarplanet och bestod av två rum och låg vägg i vägg med en tvättstuga som hela kvarteret hade tillgång till. I fastigheten fanns även Handelsbanken samt flera hyreslägenheter.

Caféet var inte bara en samlingspunkt för många i trakten utan även för resenärer på genomresa som tog sig en fika i väntan på nästa tåg.

Förutom att kunna läsa den dagliga tidningen kunde man lyssna på musik från en jukebox. Min kusin som hyrde en lägenhet och med sovrummet ovanför cafélokalen var inte glad åt ljudmaskinen. Hon tvingades försöka somna till bland annat Nidälven – stilla och vacker du är – som var den mest spelade skivan på caféet i början av 1940-talet.

Sommartid fanns det även utomhusservering. Där kunde man avnjuta en glass tillverkad i caféets egen glassmaskin, en lyx som inte alla kunde erbjuda sina kunder.

Det hände att företag ringde och ville ha kaffekorgar till sina arbetsplatser. De levererades oftast per cykel. Som exempel bjöd Plåtmanufaktur i Mölntorp och Kolbäcks Elektriska Verkstad varje år sina hundratal anställda på luciakaffe tidigt på luciadagens morgon. Allt skulle levereras av personalen på caféet till ort och ställe.

Utanför bageriet fanns en inhägnad fruktträdgård. Ingen fick ta av skörden för Selma Kivistik, ägaren till fastigheten, och som var en mycket bestämd dam. Varje år kom hon från Stockholm och gjorde inspektionsbesök och hyresuppgörelser.

Kurt


Annie Eriksson till höger som anställd på caféet.


1941 Annie Eriksson
Foto Gustaf Åhman

 

Gartz Pensionat


Villa Gullbacken – Två bilder berättar

Vid sidan av Ella Andersson och hennes kiosk hade vi fler kvinnliga företagare i Kolbäck under mitten av 1900-talet. Jag vill här presentera den kanske driftigaste av dem all nämligen Olga Gartz. Hon var inte bara egen företagare utan även en kvinna som deltog i samhällsaktiviteterna. Vi tar det från början.

I Ervalla socken i Örebro län föddes Olga Nyström 1897. Som många andra flickor på den tiden började hon sin karriär som piga. Fröken Nyström kom till familjen Allan Gartz på Herrevads Gård i Kolbäck. Där gift hon sig med sonen i huset, Harald, och fick en dotter Vilma.

Hela familjen Gartz flyttade från Herrevads Gård i början på 1930-talet till närbelägna Hantverkargatan och deras nybyggda Villa Gullbacken.

Efter några år som hemmafru etablerade sig Olga 1941 som företagare och arrenderade Kolbäcks Gästgivargård. Gästgiveriet ägdes av bönderna i trakten genom deras företag Kolbäcks Skjutsbolag.

Kolbäcks kommun köpte dock Gästis 1950. Olga hade nu varit Gästgivare i nära 10 år och var för de flesta en välbekant person. Förmodligen kom parterna inte överens om en fortsättning av arrendet och Olga hade dessutom andra planer.

Hon öppnade nu ett pensionat på Villa Gullbacken och blev på så sätt en konkurrent till gästgiveriet och hade som de järnvägsarbetare och resande som inneboende. I matsalen fick anställda vid järnvägen, mölntorpsfabriken och andra verkstäder inta sina luncher.

Olga Gartz blev känd för sin goda mat som hon lagade själv. Unga flickor och även sonen Erik hjälpte till vid servering och dukning. Dottern Vilma berättade om hur hon och flickorna arbetade hårt men också hade väldigt roligt och blev bra och rättvist behandlade av sin chef, Olga. De åkte även ut till närbelägna orter och till olika ställen i Västerås för att laga och servera mat på fester och andra tillställningar.

Många bröllop, födelsedagskalas, begravningskaffe, föreningssammankomster anordnade Olga under sina 26 år som egen företagare.

Olga avled 1982, 85 år gammal.

Kurt


Olga Gartz som medlem i Kolbäcks Folkets Parks styrelse 1940

En olycksdrabbad vägkorsning


Från fotograf  Gustaf Åhmans verksamhet – Två bilder berättar

Året år 1950 och månaden september. Koreakriget hade pågått ett par tre månader och var troligen det stora samtalsämnet i slott och koja. Tisdagen den 12:e bjöd på en torr och fin höstmorgon med 15 plusgrader.

Familjen Gabrielsson var på väg till släkten och hade för dagen lånat en Ford Tudor Special Sedan, årsmodell 1936. Familjen som startat tidigt den morgonen kom på Hallstahammarsvägen motsvarande dagens länsväg 252 och närmade sig Riksväg 11 vid Nybro i Kolbäcks socken.

Västerifrån på rikshuvudvägen från Köpingshållet kom en Volvo LV151 Rundnos. Denna 47:a var en dragbil med tillkopplad påhängsvagn. Tolvmetersekipaget kördes denna dag av chauffören Hedberg. Trailern var lastad i Göteborg med åtta ton styckegods som skulle till Gävle.

Kvart över åtta denna morgon möts de i korsningen alldeles utanför BP-bensinstation.

Gabrielsson kör ut på rikshuvudvägen där Hedberg med lastbilsekipaget kommer åkande. Hedberg bromsar för fullt och försöker att väja åt höger men kollisionen är oundviklig. Lastbilens framhjul kilas fast i personbilen som släpas med på lastbilens vänstersida tio meter över vägen och över ett 40 centimeter djupt dike mellan vägen och en gångväg vid banvallen innan allt tar stopp.

Hedberg i lastbilen kliver ur hytten oskadda men de fem i familjen Gabrielsson skadades av smällen och får hjälp av tillskyndande.

Provinsialläkaren Josef Ernerot som haft vägarna förbi behandlade de fem skadade personerna direkt på gräsmattan innan de fördes till Centralsjukhuset i Västerås för vidare vård.

Det ska direkt nämnas att alla inblandade blev återställda efter den otäcka händelsen.

Saxat ur
SVENSK ÅKERITIDNING NR 10 • 2015
Text Bosse Norvinge

Kurt


Nybro vid BP-macken 1937

 

Nationaltemplarorden


Herrskogen Strömsholm – En bild berättar

Vad jag vill säga med den här bilden från Herrskogen i Strömsholm år 1945 är kanske långsökt. Men jag finner tre skäl.

Bilens registreringsnummer som börjar på W säger oss som är äldre att den kommer från Dalarna. Den tillhörde Smedjebackens taxi. Chauffören Birger Andersson hälsar på hos föräldrarna som bodde på Herrskogen i U län, Västmanland.

Huset längst upp i backen är den gamla NTO-lokalen som inrymde en möteslokal och en biograf men som nu fungerar som förråd. Otal är de gånger jag som tonåring bevistade den för samkväm inom NTO-rörelsen eller för en bioföreställning.

Den tredje orsaken är ett speciellt minne från en NTO-fest. Där skulle några av oss medlemmar, trots våra livliga protester, underhålla från scenen. Holger en spjuver räddade dock föreställningen då han, utklädd till troll, suveränt deklamerade  ”Ett gammalt bergtroll” av Gustaf Fröding.

Kurt

Ett gammalt bergtroll

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trivsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss,
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp’na och kyss’na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg’na och vyss’na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp’na
och ta’na med hem till julmat,
och sen så äter jag opp’na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp’na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum!