Rapport från gräddhyllan

Kolbäcksådalens samhälleliga miljö är väsensskild från Dalarö och Dalarö skärgård där etablerade författare och rikemansfamiljer byggde sina sommarstugor på 1800-talet. Jag har därför bett Bo Malmsten, en vän från min tid i Skåne, att återge sitt anförande om familjen Bonnier på Dalarö som han höll vid ett möte inom Dalarö hembygdsförening. Tackar för att vi fick delta, Bosse.
Kurt

Konstnärer och författare på Dalarö

Genom åren har Kurt Larsson via sin blogg i VLT på ett intressant sätt speglat olika händelser och förhållanden i sin hembygd, ofta med koppling till hembygdsföreningen.

I likhet med Kolbäck har vi på Dalarö, sedan cirka 15 år tillbaka, en livaktig hembygdsförening. I denna har medlemmarna i studiecirklar behandlat olika företeelser såsom bebyggelseutvecklingen och skilda konstnärers verksamhet på orten.  En studiecirkel arbetar för närvarande med att kartlägga olika författares öden och äventyr på bygden.

Dalarö är ett skärgårdssamhälle i Haninge kommun på Södertörn.  Orten har låtit tala om sig i historien, bl.a. som flottbas under 1500-talet. Dess egentliga födelse dateras till 1636, då en tullkammare inrättades på platsen. Dalarö fick även stor betydelse som lotsstation. När ångbåtstrafiken slog igenom från mitten av 1800-talet blev skärgården intressant och tillgänglig för en bredare medelklass. Havsbandet erbjöd nya vyer, hälsosam luft och möjligheter till salta bad.

Till en början hyrde turisterna in sig hos den bofasta befolkningen, men började så småningom bygga egna sommarhus, ofta i tidstypisk schweizerstil.
Societetslivet blomstrade, konstnärer och författare sökte sig hit för att arbeta och koppla av.

Bland författare som vistades på Dalarö fanns August Strindberg. En av hans mest berömda böcker, ”Hemsöborna”, handlar om folket på Kymmendö, belägen i närheten av Dalarö. Smått klassisk har Strindbergs beskrivning blivit av drängen, värmlänningen Karlssons första avfärd till ön: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. Clara och Lotten vore inne med sköt-ekan att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter innan de kommo i båt.”

Från slutet av 1800-talet kom flera andra författare som Hjalmar Bergman och konstnärerna Anders Zorn, Ernst Josephson, Robert Thegerström, Rickard Bergh m.fl. att dras till Dalarö.

Även bokförläggarfamiljen Bonniers har trivts här. Sex generationer har vistats på Dalarö sedan 1870- talet, då Albert Bonnier hyrde sommarbostad första gången. Dottern Eva Bonnier kom att tillhöra den s.k. Dalarökolonin bland konstnärerna. Hon lät uppföra sin ”Villa Valhall” ritad av Ragnar Österberg, mest känd som arkitekt för Stockholms stadshus, högt uppe på ett berg. Hennes bror Karl-Otto blev Strindbergs förläggare och den som räddade hans ekonomi.

I äldre skildringar indelades invånarna i ”flyttfåglar”´ och ”rödskinn”. Rödskinnen, urinnevånarna, beskrevs som tröga, sturska och snikna. Flyttfåglarna bestod mest av Stockholmare. Anders Zorn skildrade i sina akvareller hur flyttfåglarna och urbefolkningen möttes vid bryggorna.

I början av 1900-talet köpte grosshandlare Wolgers upp stora delar av Dalarö och byggde en villa till sig längst ut på Dalaröudd. Sonen Beppe Wolgers har i boken ”Månsken över Dalarö” beskrivit upplevelser från sin ungdom med segling och svärmerier.

Förhållandena är givetvis annorlunda idag, men fortfarande har Dalarö en dragningskraft på ”kulturarbetare” av olika slag, vilket vi ortsbor givetvis uppskattar, De kan bidra på olika sätt med att vitalisera ortens kulturliv genom sitt engagemang och stimulera till olika aktiviteter.

Bo Malmsten

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *