Hjärtinfarktens förhistoria

Låt mig börja från slutet genom att här nedan återge sista stycket i min berättelse: ”Utmaningar i arbetslivet”.

”Mikrofilmbranschen, som var mitt gebit, ersattes så småningom av dataterminaler och mina kunder behövde mig inte längre. Jag hade rått mig själv så länge jag visade resultat men nu måste jag sadla om. Att vila på gamla lagrar går inte som säljare. Dessutom ville jag flytta från Kista till min fädernegård i Säby. Av en händelse fick jag 1990 ett jobb inom Scribona i Eskilstuna”.

Jag hade då arbetat inom Esselte/Scribona i Stockholm i över 20 år men hade nu inga egna arbetsuppgifter. Jag var visserligen fackligt aktiv och satt med i koncernens styrelse men det tog bara halva min arbetstid. Jag kände egentligen ingen otrygghet men visste att utan en riktig uppgift som drog in pengar var jag rökt.

Många av mina kolleger och chefer som kände mig hade gått vidare i karriären och andra okända kommit in. Så här analyserade jag själv det problemet: Vilken avdelningschef vill ha en envis gubbe på 56 år med en lön som byggts upp under åren och som därför blir för dyr för en eventuell arbetsuppgift?

Som tur var fanns en chef, som hade arbetat på Esselte nästan lika länge som jag själv. Han erbjöd mig ett jobb på filialen i Eskilstuna som chef för sex anställda. Vi skulle sälja och serva kopiatorer och annan maskinell utrustning för kontoret.

Jag hade ingen erfarenhet av att driva en sådan säljorganisation eftersom jag tidigare arbetat med kapitalvaror och kontraktsbundna avtal. Trots att jag därför inte hade mycket att ge i form av säljstöd, vilket var frustrerande ibland, jobbade vi ändå bra tillsammans och jag trivdes.

Efter någon tid köpte Esselte en företagskedja som sålde datasystem. Vi skulle nu integreras med deras personal. Jag vill påstå att det blev en kulturkrock när datakonsulter mötte försäljare av enkel kontorsutrustning. Vi blev tråkigt nog betraktade som något katten släpat in. I vart fall kände jag det så, och arbetsglädjen försvann.

Under hela mitt arbetsliv hade jag aldrig tidigare våndats över att gå till jobbet på måndagsmorgnarna, men nu började jag göra det. Jag förlorade tron på mig själv och en känsla att förlora respekten hos arbetskamraterna. Det kändes konstigt i bröstet varje morgon när jag for till jobbet.

Paradoxalt nog accepterade jag inte erbjudandet om den ekonomiska kompensation som jag skulle få om jag gick i förtida pension. Att bli avskedad på grund av arbetsbrist, som det heter, kunde jag bara inte ta in och sa blankt nej. Dessutom var uppgiften som facklig representant i koncernstyrelsen med många namnkunniga företagsledare mycket intressant. Jag kände, med min erfarenhet från golvet, att jag kunde göra skillnad, som det heter idag.

Vid vargtimmen en augustinatt 1994 slog hjärtinfarkten till. Om dess orsaker kan jag bara spekulera. Kan det ha varit min envishet att fortsätta arbeta trots avsaknaden av arbetsglädje? Signaler fanns ju, där i bröstet, på väg till jobbet.

Jag har nu bett en erfaren personalchef som jag känner att ge sina kommentarer till min och liknande situationer. Eller var mitt fall unikt?

Kurt

Nej Kurt! Ditt fall var inte alls unikt. Jag känner så väl igen det. Själv behövde jag aldrig besluta om eller genomföra uppsägningar men jag träffade många drabbade under de här åren i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet som fick gå p g a ”arbetsbrist”. Ofta drabbades de äldsta värst. Ålder gick före all kompetens och erfarenhet.

Att känna sig som något som katten släpat in och att förlora tron på sig själv efter att ha varit en uppskattad medarbetare i många år är förödande för hälsan. Kroppen reagerar på olika sätt och jag känner personer som inte överlevde sin hjärtinfarkt eller begick självmord. Andra som överlevde blev bittra eller deprimerade. Ett problem var ju att äldre som fick lämna sin arbetsplats med en påse pengar ofta inte hade någon chans att få ett nytt jobb och därmed få uppskattning för sina insatser igen. För andra som kanske inte trivdes så bra kunde uppsägningen bli en befrielse och de kunde gå vidare med sina liv. Men dem som jag minns mest från den där tiden är dem som på olika sätt drabbades negativt precis som du Kurt och de var många.

Ingrid

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *