Det kalla 1950-talet

Jag kommer mycket väl ihåg att om man på den tiden talade om en person och fick veta att han var kommunist blev man genast misstänksam på ett odefinierat sätt. Att de sympatiserade med Sovjetsamhället och att en del kommunister i Sverige hade internerats under krigsåren på 1940-talet kände man förstås till. De troende kommunister jag mötte på min arbetsplats i tonåren var vanliga hyggliga människor men de var fast i uppfattningen att socialism skulle vinnas genom revolution och att det var vi, arbetare, som skulle äga fabriken. En del av dem fick kanske kommunismen med modersmjölken.

Jag fick en djupare inblick i hur det kunde vara att vara medlem i kommunistiska partiet på 1950-talet efter att ha läst ”Kodnamn: Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget” av Tomas Bresky. Han skriver om spionen Enbom som utan rimligt tvivel var skyldig till landsförräderi, men han berättar också utförligt om hur en del av Enboms arbetskamrater, också de kommunister, fick sina liv spolierade under och efter avslöjandet.

Frithiof Enbom, född 7 september 1918 i Överluleå, död 11 september 1974 i Stockholm, var huvudman i den så kallade Enbomaffären på 1950-talet rörande spionage i övre Norrland för sovjetisk räkning. Enbom dömdes för spioneri 1952 till livstids straffarbete. Rättegången, i vilken även flera av Enbom angivna ”kumpaner” dömdes, har i efterhand kommit att ses som en rättsskandal, och Enbom som en förmodad mytoman (Wikipedia).

Enbom beskrivs i boken som en skrävlare med livlig fantasi och att vilja framstå som mer märkvärdig än han var. Han påstod att han deltagit i Spanska inbördeskriget, vilket han troligtvis inte hade gjort. I den andan drog han in sina kamrater i spioneriet under förhören hos polisen. Dessa kom då i tidningarna att också klassas som landsförrädare. Polisen, åklagaren, tidningarna och samhället betraktade dem som skyldiga.

Jag har inget till övers för den kommunistiska läran om att vägen till socialism skall ske genom att de förtryckta klasserna tar makten genom en revolution. Däremot berörde det mig att man på de grunder som beskrivs i boken, förolämpade och fängslade arbetare vid järnvägen och bruken med ”fel” åsikter.

Ja, tänker någon, det kunde nog vara så förr, under kalla kriget. Då vill jag påminna om rättsväsendets hantering av Quickhärvan och rekommendera boken ”Domarens dårkista av Bo Severin”.

Kurt

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *