Kittelbacken

När jag kommit hem till Vallby – Säby i slutet av 1990-talet och skaffat min första PC, en IBM Aptiva, började jag skriva om socknen och människorna där. I brist på nyskrivna artiklar för bloggen återberättar jag en del av mitt tidigare skriveri. Först ut är Kittelbacken, en berättelse från Håskesta.

Håskesta i Säby socken är gammal kulturmark med fornlämningar. Dessutom går gamla Eriksgatan, den fornsvenska kungaleden, genom byn. Jag var där på besök hos en gammal skolkamrat, nu pensionerad bonde. Till det obligatoriska kaffet försökte jag få honom att berätta om en skatt som skulle ligga nedgrävd i en backe strax intill. Att det fanns en skatt fick jag bekräftat av en annan gammal man från grannbyn, Nisse i Brunna, salig i åminnelse.

När jag nu förde skatten på tal mörknade min väns anletsdrag och hustrun föll mig genast i talet och meddelade att det inte alls var något att tala om, känsligt ämne uppenbart. Vad jag till slut lyckades lirka ur honom var följande:

För länge sedan hade någon herreman, som förmodligen tillhörde det kungliga ressällskapet som for på Eriksgatan, konstaterat att här i Håskesta var rätta platsen att gömma de tillgångar han hade. Den tidens skatteplanerare hade inte dagens lättillgängliga skatteparadis att vända sig till.

Han grävde i alla fall ner en kittel full med guld och ädla stenar. Till sin hjälp hade han en kyrkans man. Detta för att platsen skulle skyddas genom besvärjelse och därför inte behövde bevakas. Ingen tordes heller försöka gräva upp och tillskansa sig rikedomarna. Platsen fick av byborna benämningen Kittelbacken.

Ett seriöst försök gjordes dock av några drängar som först hade informerat sig om hur besvärjelsen kunde upphävas. De fick reda på att största chansen att lyckas var om man försökte gräva vid midnatt, en skärtorsdag, i fullmånens sken och under total tystnad.

Man förberedde sig väl och vid den rätta tidpunkten skred man till verket. Efter hårt arbete med spade och spett träffade man mycket riktigt på kitteln. Och man började baxa den upp ur gropen.

På vägen intill backen hörde en av drängarna en kärra komma farande. Han tittade upp och såg att kärran drogs av en höna. Han lät undslippa sig ett förvånat tillrop, oklart vad. Tystnaden bröts och kitteln föll tillbaks i gropen som rasade in och skatten blev på nytt oåtkomlig.

Tiden gick och tron på mystiska krafter avtog. Vissa försök har gjorts på senare tid att komma åt skatten, dock utan framgång. Man måste emellertid ändå ha förargat det väsen som bevakade skatten, Kittelgubben som han kallades. Oförklarliga händelser inträffade. Som exempel hände det vid ett tillfälle, berättar min vän, då man avverkade skog i backen, att verktyg försvann från dag till annan.

Min sagesman har än i dag respekt för platsen. Ytterligare försök att få upp skatten är inte tillrådligt enligt hans bestämda mening. Som barn var det otänkbart att ens leka där, berättar han. ”Kittelgubben kommer och tar er” var mer än tillräckligt som förmaning för att få de mest bångstyriga ungarna att ta reson.

Vallby Säby i december 2000

Kurt

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *