Han som cyklar

Det är trist att inte längre kunna göra det man gjorde redan som liten parvel, nämligen cykla. Här en resumé över dess betydelse för mig.

Jag föddes redan som mycket ung på 1930-talet och boende på landet, som de flesta gjorde på den tiden, lärde jag mig tidigt konsten att cykla tvåhjuling.

Någon egen cykel hade jag inte förrän vid skolstarten. Därför var det att kava runt på föräldrarnas stora hojar. I dag har barnen egna cyklar och behöver inte lära sig trampa under ramen på en stor herrcykel.

När jag började jobba köpte jag dock en egen 3-växlad cykel. Sedan dess och fram till 20-års ålder var det cykeln som gällde som fortskaffningsmedel både till nytta och nöje, undantaget skidorna på vintern.

Hur många gånger har inte mamma och jag cyklat de två milen till torget i staden med fyllda korgar ägg som hon sålde på torget. Och hur många gånger har inte bror min och jag åkt långväga för att bada på somrarna när ån hemmavid blev förorenad.

Jag minns också gärna min ungdoms sena sommarnätter på 1940-talet. Efter att lyckligtvis ha följt någon flicka hem, och själv väl hemkommen, kunde jag möta pappa på väg att ta in korna för morgonmjölkningen. Allt medan storspoven med lång näbb och på långa ben promenerade nere vid bäcken.

På äldre dagar fick cyklandet en renässans för motion och för utflykter i bygden. Som bondson följde jag gärna hur skörden utvecklades på åkrarna.

Så kom el-assistanscykeln på marknaden. Jag köpte en redan 2013 före bidragstiden som Miljöpartiet utverkat 2017. Nu blev inga backar för höga och vägar för långa. I dag har var och varannan el-cykel.

Men säg den lycka som varar beständigt. Min hälsa gick i kras så jag var tvungen byta cykel mot rullator. I och för sig ett mycket bra hjälpmedel men man kommer inte långt.

Med en permobil skulle jag kunna ta mig ut på landet igen.
”Den gubben gick inte” skulle min pappa ha sagt. Permobil beviljas nämligen inte från kommunen så länge man tar sig fram med rullator. Det har jag full förståelse för.

Min värld har nu tagit ytterligare ett steg mot fysisk overksamhet. Det är bara att acceptera.

Han som cyklade

PS.
Läst om ”Cykeltjuven” av Peter Kadhammar. Man säger att Sverige är splittrat, men det finns en sak som förenar oss – cykeln. Den är en frihetsmaskin.

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *