Hembygdsdagen

Coronaepidemin slår hårt mot traditionsburna föreningar och festligheter. Om långvarig kan den bli ett hot mot deras existens. Säbydagen som snart ha firats i 100 år kunde i år 2020 inte celebreras.

På 1920-talet gick Säbys innevånare man ur huset för att delta i vad man då kallade Sommarfesten. Bygden hade både egen sångkör och egen musikkår som stod för underhållningen. Det som lockade mest var dock sång och spel av den unge nytillsatte kantorn, Set Svanholm. Senare stor stjärna på operascenerna.

Där fanns också celebriteter från Svenska Akademin, Gunnar Mascoll Silfverstolpe från Stora Åsby i Rytterne. Och att festligheterna blev omskrivna i VLT svarade Anders Yngve Pers själv för.

Jag hade nöjet att vara styrelsemedlem i Säby Hembygdsförening under några år. Till föreningens 75-årsjubileum 1999 hade jag lockat Set Svanholms dotterdotter Ingela Bohlin att gästa oss. Ingela gick i sin morfars fotspår och studerade till sångerska på Operahögskolan.

Året efter fick vi besök av Set Svanholm dotterson Ragnar Bohlin med frun Tamara Bohlin. Båda gjorde ett uppskattat framträdande i kyrkan. Ragnar satt då på samma plats och vid samma orgel som hans morfar Set spelat på som kantor på 1920-talet.

Kyrkan och hembygdslokalen var fylld till sista plats vid båda tillfällen.

Vad pandemier kan ställa till med i framtiden är höljt i dunkel och högst oroande. Hoppas emellertid att folk inte glömmer sin kulturella bakgrund, den blir mer intressant ju äldre man blir, och stöttar sina hembygdsföreningar.

Styrelserna i dessa har därför, med pandemin och konkurrerande sociala medier, ett speciellt ansvar för en strategi som leder till överlevnad på lång sikt.

Kurt

Nyårsaftonen 1923 glömmer jag aldrig
en berättelse av prosten Axel Ericsson (ljudfil)

Stenarna kunde jag peka ut.
Björkarna kände jag alla
och bortom dem fädernas jord
där jag hör hemma
till dess min dag är slut.

Hemland av
Gunnar Mascoll Silfverstolpe

Från ax till havregrynsgröt

Från min balkong har jag god utsikt över trafiken i samhället. Den senaste veckan har jag kunnat glädjas åt de många skördetröskor och sädeslass som passerat. Bönderna, de få som finns kvar, kör mellan sina åkrar spridda runt om i geografin. Marken hemmavid räcker inte till för att få lönsamhet i verksamheten som den gjorde förr i tiden.

I år fick man den största skörden i mannaminne. Med dagens utrustning skördades 10 hektar på 5 timmar som gav ca 70 ton säd.

Om jag som bondson blickar tillbaks på 1930-40 talet tror jag inte att vi fick mer än en tiondel av dagens skördeutfall. Vi hade heller inte dagens maskinpark. Då var det med hjälp av muskelkraft och enklare maskiner jobbet skulle göras. Svinnet i form av spillsäd blev också större vid den hanteringen.

Säden skars med hästdragen självbindare. Buntarna snesades eller skylades runt en stör på gärdet. Väl torrt kördes de in på logen i väntan på tröskning som utfördes på hösten av ett trösklag på fem man. Slutprodukten bars på ryggen upp på magasinet i 100-kilos säckar för fortsatt torkning och lagring.

Det var fler än vi människor som tullade på lagrat spannmål. Råttor, fåglar och ekorrar för att nu gå med skvaller.

Under kriget malde vi havre till havregryn för egen försörjning. Det var vithavre då resterna från kornens skal syntes mindre än de från svarthavren. Men de stack likafullt i munnen.

Kurt

En nolla har betydelse

Jag jobbade i början på 1960-talet som tekniker på ett företag i Malmö. Det var på den tiden då transistorn och elektroniken började användas i kontorsmaskiner. Elektroniken var då mycket känslig för störningar från andra elektriska apparater som ibland gav oss tekniker stora bekymmer.

Vi hade sålt en utrustning till Trelleborgs Gummifabrik som kopplade samman två avancerade skrivmaskiner med varandra. Den ena stod på orderkontoret den andra på lagret.

Vid ett tillfälle hade förbindelsen mellan maskinerna lagt till en nolla vid utskriften på lagrets skrivare. En vanlig leveransorder blev en jättebeställning.

Långtradare kallades in och började rulla mot Göteborg för att effektuera uppdraget innan felet med den extra nollan upptäcktes.

Inte alltid tacksamt att  vara tekniker ibland fick man veta att man levde. Desto trevligare var det när jag 30 år senare kunde berätta episoden för Rune Andersson, Trelleborgs Gummifabriks framgångsrike VD på 80-talet.

Kurt

Ingen tack skyldig

I ett av de två forna fattighusen i Säby, Åhlundstugan vid Hörnet på två rum och köksvrå, bodde på 1920- talet en pensionerad ladugårdskarl, Otto från Hällby, samt en gammal gumma.

Otto var ett original. Bland hans egenheter var att aldrig säg tack till någon. Han var väl ingen tack skyldig tycktes han mena. En vana han hade var också att varje helg promenerade till kyrkan i nyputsade stövlar.

En filur, kallad Hällby Lasse, hade räknat ut ett sätt att få Otto att för en gång skull säga tack. Han ordnade därför en insamling till ett par nya stövlar. Dessa skulle högtidligen överräckas av prästen efter högmässan.

Prästen var med på noterna och prisade Ottos flitiga besök i kyrkan.
”Vägen från Hällby sliter på stövlarna kan man förstå och det är därför som församlingen vill skänka Otto dessa nya fina läderstövlar”.

Otto tog emot gåvan, lade stövlarna i armvecket, granskade sulorna noggrant och sa.

”Dä ha allt skulla vuri klackjärn å”.

Kurt

Räddade ansiktet

Jag jobbade på 1970/1980-talet mycket med mikrofilm. Volvo hade bl a sin reservdelskatalog på microfisch som jag var med om att producera.

Tekniken utvecklades och i mitten på 1980-talet kom ett alternativ till mikrofilmen, Toshiba Optical Disc. Den optiska disken i sig själv var stor och tjock som en tallrik och med skanner och minidator blev den en hel möbel. En utrustning i miljonklassen.

Vi skulle demonstrera den för första gången på den stora Älvsjömässan. Det var stor uppställning, med systemerare och tekniker från Japan likaså en av de våra tekniker och jag som ansvarig.

Såg att snusdosan kom fram hos vår tekniker och att en prilla matades på plats. Han bjöd också en av japanerna att ta för sig. Jag visste att japaner har svårt för att säga nej och skrek: stopp!

Han blev något förvånad men hade jag låtit honom hållas så hade han säkert svalt snuset. Nu räddades han från att spy som en räv och att tappa ansiktet på den väl besökta Älvsjömässan. Det hade heller inte varit roligt för honom att komma tillbaks till Japan efter sådan blamage.

Kurt