Disaster på nära håll

Jag har en kusin som bor i Galveston, Texas. Var och hälsade på för ett antal år sedan och fick uppleva deras subtropiska klimat.

Jag följer nu vad TV rapporterar om naturkatastrofen i Texas. Har även kontaktat min kusin för att höra hur de upplever situationen på nära håll. Här nedan hennes svar.

Kurt

Galveston den 20 februari 2021

Hej, förhoppningsvis är vi över det värsta.

Men det har varit kallt, minus 8 C låter inte kallt för en svensk, men som du vet är våra hus inte byggda för den temperaturen.

Vi var utan elektricitet i 64 timmar.

I måndags vaknade vi med snö, is och +15 C inomhus sedan sjönk det stadigt. I tisdags hade vi +3 C. Telefonerna fungerade inte så jag åkte till stan och letade hotellrum, det var en del som fortfarande hade el hela tiden, som tur var. Mest fullbelagt men efter en timmes letande hittade jag ett rum.

Sedan på onsdagen sprack vatten ledningen till ön så inget vatten på ett dygn.

I går kunde vi åka hem, har nu el men inget vatten för en ledning mellan huset och båthuset är sprucken. Så vi väntar nu på rörmokaren kanske han kommer idag. Minst sagt disaster.

Knappt mat i affärerna och ingen bensin i mackarna. Så länge vi har electricity kan vi hålla oss hemma.

Kram

Jungfrun på krogen


Klarakvarter på bohemernas tid

Att läsa en bok och nicka igenkännande till passusar i innehållet gör att man bör känna sig lite ålderstigen, varit med om mycket. Icke förty ger boken då ett högre läsvärde. Det fick jag igen uppleva i Nils Ferlins bok Barfotabarn.

Min första och hittills enda beröring med Nils Ferlin fick jag hos en lekkamrat på 1940-talet. I hans hem fanns en grammofon med vev och ett antal 78-varvs stenkakor. Jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals spelade vi ett otal gånger för att lära oss refrängen.

Barfotabarn inleds med ett intressant vänporträtt av Vilhelm Moberg. I hans berättelse får man följa deras bekantskap både som författare, diktare och som privatpersoner. Ofta i Vilhelm Mobergs hem men också på krogen, den som även jag besökte.

Jag åsyftar tredjeklassrestaurangen Pilen i Klarakvarteret. Den besökte jag och en arbetskollega ibland efter arbetet. Det var på 1970-talet då allt hände både privat och på jobbet. Elektroniken gjorde sitt segertåg, vi fick den första telefonsvararen och elektroniska räknaren.

Restaurang Pilen behöll en gammal konvention att servera sprit enligt måttstorheten Jungfru (7,5 cl) i ett glas med midja. På ”den gamla goda tiden”, från 1922 till 1955, fick man bara servera en begränsad mängd alkohol, två Jungfrur. En restriktion som togs bort när motboken avskaffades.

Nils Ferlin var också en kraftkarl som kunde gå på händerna berättar Moberg, till hans flickors stora förtjusning.

En annan konstutövare Jussi Björling var en överdängare i armbrytning som han slog mynt av vid vadslagning.

Kurt

Enhetsprisaktiebolaget


En företagsdoktor av gammalt stuk

När jag som yngling fick följa med föräldrarna till stan, Västerås, missade jag inte att besöka EPA. Deras utbud av leksaker och tekniska attiraljer var lockande. Där köpte jag som exempel en byggsats till en liten elektrisk motor och lärde mig hur elektrisk ström från ett batteri omvandlas till rörelseenergi.

Nu har jag också läst och lärt om EPA-koncernen i Josef Anérs biografi ”Magistern blev affärsman” som han skrev 1961.

Josef Anér föddes 1889 och började sitt yrkesliv som lärare i svenska, latin och grekiska. Han blev sedermera en av Sveriges mera betydande företagsledare. I boken berättar han om möte med häradshövding Markus Wallenberg som gav honom uppdraget att bli chef för Upplandsbanken.

Josef fick senare ett annat uppdrag, då från Nordiska Kompaniets ägare, att bli chef för Enhetsprisaktiebolaget EPA en varuhuskedja som hade inlett sin etablering i början på 1930-talet. EPA stod för låga priser, ofta lite enklare utförande men aldrig sämre kvalité hävdade Josef Anér. Han blev EPA trogen  mellan åren 1941-56.

I boken berättas en anekdot om en kvinnlig (?) aktiehandlare hos Stockholms Enskilda Banken som gjorde ett klipp vid avyttrande av SKF-aktien.

Under andra världskriget tillverkades 80 % av världens stålkullager av SKF och aktien var högt noterade. Efter kriget föll den som en sten och många förlorade sina pengar, dock inte banken. Där hade aktiehandlaren sålt av SKF-aktierna.

Ledningen var imponerad av den förutseende handlaren och frågade henne vari insikten om utvecklingen låg. Det var inte så svårt att räkna ut fick de till svar. ”När kriget är slut behövs inga kulor”.

Kurt