Jag orkar inte tiga längre

Två händelser gav underlag till detta inlägg.

Dels skrivs det på DN kultur att jobben blir färre då robotar och datorer tar över allt mer av det arbetare och tjänstemän gör i dag. Vi behöver mer av högutbildad arbetskraft för framtiden.

Dels träffade jag en gammal arbetskollega från 1970-talet och hans fru Agneta. Vi dryftade som vanligt både det inrikes- och utrikespolitiska läget från gräsrotsnivå. Agneta, som varit högstadielärare, berättade att hon hade skrivit till Gustav Fridolin och Jan Björklund om sina synpunkter av lärandet i klassrummet.

Här nedan är hennes berättelse.

Kurt

Jag orkar inte tiga längre

Jag är en nyligen pensionerad högstadielärare i samhällsorienterande ämnen, som varit med om hela nedgångsperioden i den svenska skolan. Jag blir enormt frustrerad när politiker och förståsigpåare kommer med i stort sett meningslösa förslag på hur man skall lösa krisen. Spaltmeter skrivs om kringåtgärder, när det i själva verket är undervisningssättet som förändrats radikalt.
De första 30 åren av min lärartid fungerade skolan. Varför?

Läraren styrde lektionen och hade kontroll på arbetet i klassrummet.

Eleverna satt i raka rader vända mot läraren och inte i mysgrupper.

Eleverna hade läroböcker anpassade till åldern. Läraren gick igenom läxan noga, läste, berättade och diskuterade texten och bilderna.

Eleverna kunde sedan läsa läxan utan hjälp av Rut eller föräldrar.

Läxan förhördes muntligt eller skriftligt. Läraren kunde se exakt vad eleverna kunde och ta tag i eventuella problem.

Resten av tiden ägnades åt träningsfrågor på texten på olika nivåer för ökad läsförståelse, diskussioner, filmer, fördjupningsuppgifter och spännande läsning ur fackböcker eller skönlitteratur.

Elevernas läsförståelse ökade hela tiden p.g.a. alla textsidor som lästes och bearbetades. Läraren hade fullständig kontroll och ytterst få elever underkändes, trots att det var 25-30 elever i varje klass.

Tack vare att eleverna visste vad som förväntades och tack vare att uppgifterna var anpassade och tydliga blev det lugnt i klassrummet.

I dag ser skolan helt annorlunda ut.

Eleverna arbetar enskilt eller i grupp med projekt, där man undersöker och analyserar. Arbetet skall lämnas in efter ett antal veckor.

Ofta är uppgiften svår och otydlig eftersom styrdokumenten är det. (se www.skolverket.se). Det blir då oro i klassen.

Datorer är ett utmärkt hjälpmedel i dagens skola men samtidigt en enorm tidstjuv, om de inte används rätt. Mycket av materialet på nätet är för svårt.

Det är också omöjligt för läraren att ha kontroll, när eleverna arbetar med olika uppgifter. Många lässvaga elever föredrar att ägna största delen av tiden åt att söka bilder och göra snygg lay out. Lästräningen blir förstås lidande.

Det är mänskligt att skjuta upp svåra uppgifter, och alltför ofta görs uppgifterna i sista stund. Då kopieras det från nätet och föräldrar får rycka in. Det är de lässvaga eleverna och elever med annan språkbakgrund än svenska, som är de största förlorarna i dagens skola. De tappar sugen när uppgifterna är otydliga och för svåra.

Högstadielärare med 42 års erfarenhet

Midsommar 1940

När det i unga år begav sig, i början av 1940-talet, firade vi varje midsommarafton i Hällby, Säby socken. Min bror och jag blev tvagade och uppklädda. Sedan gick vi i det vackra vädret, det var alltid vackert väder på den tiden, genom skogen till Hällbyberget.

På Hällbyberget restes en himmelshög majstång. En kopia av stången finns på Vallby friluftsmuseum. När den var stagad ordentligt dansade och sprang vi ungar runt den allt vad vi orkade. Det var på ett berg så det var ingen jämn mark. Ett år snubblade en glad och dansande pojke så illa att han fick en stor reva i byxorna, stackars pojke. Han var finländskt krigsbarn som nu fick gå hem till fosterföräldrarna och visa vad som hänt.

Efter dansen kring majstången gick vi ner till en hästhage för att dansa ringlekar. Någon musik hade vi inte. Det var till att sjunga de gamla, på den tiden, välkända visorna och dansa med flickorna och följa vad texten föreskrev: ”Jag håller dig så kär. Jag stiger dig så när. Jag kan inte säga hur vacker du är men jag låter dig stå för en annan.”

Mot kvällningen när korna var mjölkade hemma i Vallby och allt annat var överstökat i ladugården kom mamma och pappa med en kaffekorg. Ett uppskattat tillfälle att få sätta sig tillsammans med dem i gräset och dricka saft och äta bullar. (Mindre uppskattade tillfällen var vid höbärgningen.) Pappa Erik stärkte sig också med något som han slog i kaffet.

Så tog midsommarfirandet vid för de vuxna. Man samlades på ett lövat magasin och till dragspel och fiol började så dansen. När det började skymma var det dags för bror min och mig att gå hem, mamma skyndade på oss. Hon vände alltid själv tillbaks till Hällby. Pappa var duktig att dansa och tänkte kanske inte så mycket på morgondagen. Mamma fick nog påminna honom med sitt standarduttryck: ”Det blir en dag i morgon också”

Vem ville inte ha stannat kvar? Vi hade ju sett hur glada alla var, även de som till vardags såg stränga ut. Ibland såg vi några karlar som gick till stallet för att se till hästarna, som de sa.

Traditionen med majstången på Hällbyberget hålls vid liv än i dag. Hur det är med dansen på magasinet vet jag ej.

Trevlig midsommar!

Kurt

Länk till blogginlägg före 15/2 2015

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv”  En biografi i 12 avsnitt.

“Så var det på stenåldern” En biografi i 11 avsnitt.

 

Eskadersegling i skärgården

Att bli ägare av en folkbåt var länge en dröm jag hade under min tid i Landskrona på 1950-talet. Men priset för en sådan var allt för högt för mig. Slumpen skulle hjälpa mig 20 år senare. I början på 1970-talet bodde jag med familj i Rönninge söder om Stockholm. Vi besökte ofta mitt föräldrahem i Säby och vid ett tillfälle också ett båtvaruhus i Kvicksund.

Sam Sundman, grundare av Båt-Sam AB invigde sitt varuhus 1969. Han satsade på båtar i glasfiberarmerad plast som då hade slagit igenom. I båthallen stod en segelbåt Maxi 77. Båten var ritad av Pelle Pettersson, som också designat Volvo P1800. Det var hans kompanjon Stellan Westerdahl som var i Kvicksund vid tillfället för vårt besök för att introducera den nya båten. Både Pelle Pettersson och Stellan Westerdahl är kända kappseglare.

Det är en viss risk att köpa en ny båttyp som man inte kunde provsegla. Det tog emellertid inte lång tid att övertyga familjen om att det var just en sådan här båttyp som skulle passa oss. Att priset sedan var överkomligt avgjorde saken. Vår båt blev den 94:e från varvets tillverkningsserie 1972. Maxi 77 blev en succé bland båtfolk. Fler än 3 900 båtar levererades fram till 1983. Vi hade gjort ett klipp men det blev jag medveten om först senare. Vår nya Maxi 77 tilldrog sig många seglares intresse var helst vi lade till.

En loge hemma i Vallby iordningställdes inför vinterförvaringen. Min bror Sören byggde en trailer och med traktorns hjälp kunde vi sjösätta och även dra upp båten vid Ridskolans hästbad i Borgåsund. Att snabbt finna en sommarplats i närheten av Rönninge visade sig omöjligt. Det var långa köer till båtplatserna.

Min seglarkompis Bosse Malmsten från Borstahusen i Landskrona, nu boende på Dalarö, gav mig ett tips om att söka båtplats på OK:s nybyggda marina i Karlslund. Där hade jag också turen att få en sommarförtöjning. Det tog oss en timme att komma från hemmet i Rönninge till Karlslund med bil, men då var vi å andra sidan snabbt ute i Dalarö skärgård.

Från Karlslund till upptagningsplatsen i Borgåsund var det två dagars segling, både vår och höst. Det blev en bra inledning och avslutning på seglingssäsongen. Då var min bror Sören ofta med som gast. Han hjälpte mig med upptagningen och att körde ekipaget till logen i Vallby. Snart hade han själv skaffat sig en segelbåt.

Under fyra somrar tillbringade vi fritiden i skärgården, från Västervik till Mariehamn. Vi kom ofta att eskadersegla med tre andra familjer. På den tiden kunde man finna en naturhamn och förtöja vid någon klippa utan att bli störd av andra seglare. Så är det inte i dag har jag hört. I motsats till segling i Öresund måste man i skärgården ständigt hålla ett öga på sjökortet. I annat fall kunde man gå på grund, viket hände.

Det blev en tid inte bara med segling utan även med god social samvaro för både barn och vuxna. Ofta hördes Evert Taubes visor sjungas, i alla röstlägen, i sommarnatten

Kurt

 

1974_DegebyDegerby i åländska skärgården 1974

 

Snedseglare i Öresund

Det var inte bara i arbetslivet jag fick vara med om en otrolig utveckling. Inom båtsporten har jag också erfarit stora förändringar. Hur det sedan kom sig att jag som bondpojke blev intresserad av båtar och sjöliv får jag nog tillskriva slumpen och äventyrslustan. Båten jag spikade ihop av masonit och två bräder före tonåren kunde rimligtvis inte lämna stort avtryck, den läckte som ett såll vid seglatser på Kolbäcksån.

Min första kontakt med riktiga båtar fick jag på 1940-talet som pråmslussare. På den tiden gick långa pråmsläp på Strömsholms kanal. Slussvaktaren vid Västerkvarnslussen, han var för övrigt också skomakare, fick hjälp av oss grabbar att öppna och stänga slussportarna. Hade vi riktig tur kunde vi få mönstra på en pråm och följa med en sträcka på några hundra meter till närliggande bro.

Det var inte förrän jag flyttat till Landskrona som sjön lockade på allvar. Landskrona var en livlig hamnstad på 1950-talet. Där fanns fler dagliga båtförbindelser med Danmark och Ven. Det gamla fiskeläget Borstahusen med sin småbåtshamn var en obekant miljö som jag drogs till. Då fanns där flera aktiva yrkesfiskare som bland annat fiskade torsk och ål.

Tillsammans med en arbetskollega köpte jag en mindre oruffad segelbåt av trä. Alla fritidsbåtar var på den tiden byggda av trä, oftast lärk eller ek. Seglen var gjorda av naturmaterial och måste hängas på tork efter varje segling för att inte skadas av jordslag/mögel. Med den gick vi under en semester till Ven, Helsingör och andra hamnar efter danska kusten. Jag gjorde också många turer med den lilla segelbåten för att pilka torsk och dörja makrill mellan Ven och Ålabodana.

Bröderna Malmsten som hade en stor skärgårdskryssare i Borstahusen hade lärt mig seglingens konst. En sommar gick vi med ”Örn” till Kiel i Tyskland. Det var en spännande resa med fler svåra passager i Storströmmen. En skärgårdskryssare är inte den ideala båten i krabb sjö på öppet vatten och med endast segel att förlita sig på. Segelbåtar hade i bästa fall en liten aktersnurra undanstoppad men i vårt fall fungerade den inte. Man fick segla in till förtöjningsplatsen i alla vindar och hur trångt det än var. Den konsten är i dag eftersatt.

Torsdagsseglingen var en återkommande segeltävling i Borstahusen, en prestigefylld kvällssegling. Där sattes sjömanskapet på prov.

”Navigare necesse est” – Att segla är nödvändigt, instämmer jag i. Däremot är jag inte överens med dem som begagnar uttrycket åker/åkte båt. Jag håller fast vid att man går/gick med en båt som i Evert Taube vistext: ”Vi går till Utö för natten”.

Kurt

fiskelyckaFiskelycka i Sundet

Landskrona – en krona bland städer (1947)

 

Krim tillhör oss

Krim tillhörde ryska sovjetrepubliken fram till 1954 då den av Nikita Chrusjtjov överläts till den ukrainska sovjetrepubliken. Då Sovjetunionen upplöstes 1991 blev Krim en del av den fria republiken Ukraina. Krim påstås ha tre officiella språk, ryska, ukrainska och krimtatariska. I praktiken har det ryska språket varit helt dominerande på Krim i minst ett par hundra år.

Efter omfattande konfrontationer mellan folkgrupper utanför Krims lokala parlament intar soldater i omärkta gröna uniformer regeringsbyggnaden den 27 februari 2014. En folkomröstning som utlysts av de nya makthavarna till den 16 mars gav till resultat att 97 % av de röstande ville ansluta sig till Ryssland. Den 18 mars slog också Vladimir Putin fast att Krim återigen skulle erkännas som en del av Ryssland.

I boken ”Krim tillhör oss, imperiets återkomst” av Kall Kniivilä får vi veta en del om de cirka 2,3 miljoner invånarna på Krim-halvön. Kall Kniivilä är journalist på Sydsvenskan och tidigare Moskva-korrespondent för en finsk tidning. Med titelns ”oss” menas Ryssland och ryssarna på Krim, med ”imperiet” avses det sovjetryska välde som många längtar till och vill ska återuppstå.

Kall Kniivilä reste i slutet av september 2014 på Krim och träffade människor vars åsikter är splittrade och skiljer sig starkt från varandra efter Rysslands annektering av Krim.

Anna i Sevastopol har fått sin statliga lön fördubblad. Hon har kunnat köpa den vita skänk hon så länge drömt om, men i övrigt är det mesta sig likt. I hennes grannskap välkomnar man president Putin och Stalin hyllas som hjälte då han räddade världen från nazisterna.

För Eskender som är krimtatar är det annorlunda. Han fick möta de nya makthavarna när tungt beväpnade poliser knackade på hans dörr en tidig morgon och vände upp och ner på lägenheten. För honom är Ryssland arvtagare till det Sovjet som en gång förvisade hela hans folk.

Den krimtatariske läkaren Esma Aciyeva citerar sin tioåriga dotter: ”Mamma, jag förstår inte. När skolan började den 1 september talade klassföreståndaren om att Ukraina är vårt fosterland, hon sade att hon älskar Ukraina, Ukraina är vår stolthet. Och nu säger hon att hon är ryska, att hon älskar Ryssland, att Putin är snäll men ukrainarna är fascister. Vad ska jag tro? Du har ju sagt att jag ska lyssna på lärarna.” Familjen flyttade efter en tid till Kiev i Ukraina.

Kurt

Bostadsbristen på 1960-talet

Bostadsbristen i storstadsområdena är inget nutida påfund. 1960 stod 106 910 personer i kö för en bostad i Stockholm. 1965 gick startskottet för Miljonprogrammet. Regeringens (S) mål var att inom tio år bygga en miljon bostäder och förbättra bostadsstandarden.

Året 1965 bytte jag och familjen bostadsort från Malmö till Stockholm. Företaget hade lyckats ordna en lägenhet som jag fick överta. Flyttlasset gick från Limhamn till Bollmora vars centrum invigdes samma år. Kontrasten mellan det gamla fiskeläget Limhamn och den nya förorten Bollmora kunde inte vara större. Vi flyttade därför snart till ett radhus vid en liten sjö i det gamla Rönninge.

Småstugebyrån, som låg under Stockholms stads fastighetskontor, började 1968 bygga utanför Stockholm och först ut var Salemstaden. Jag ställde mig i bostadskön och fick av en tillfällighet erbjudande om att bygga ett eget hus, ett s.k. självbyggeri, med låg penninginsats. En byggfirma, Hultsfreds Hus, gjorde grunden, reste ytterväggarna och lade taket. Därefter fick husägaren själv fullfölja resten av bygget med material som rekvirerades från Hultsfreds Hus. Inte helt enkelt för en nybörjare.

Vi fick överta ett hus på Traststigen i Salem där den första ägaren inte kunnat fullfölja bygget. Småstugebyrån besiktigade fortlöpande bygget så det gick inte att ta några genvägar. Det visade sig att det var just det som den första byggaren gjort. Vi fick därför börja med att bryta upp golvet som var fel lagt.

Vi hade på den tiden bara primitiva handverktyg som jag fått av pappa, inte ens ett vattenpass. Vi lodade upp väggarna med snöre. Vi var fyra i familjen vid den tiden som levde på en lön så ont om pengar var det gott om och kreditkortet var inte uppfunnet. 1970 flyttade vi emellertid in i det färdigställda huset och jag lovade mig själv att aldrig mer ge mig på att bygga ett hus. Ett löfte jag höll i tio år.

Kurt

Vardagen enklare i Kolbäck

En artikel i torsdagens VLT om ”parkeringseländet” i Hallstahammar, där P-skiva nu måste användas, fick mig att tänka på parkeringseländet i storstaden.

Besökte i helgen Kista, där jag tidigare bott. Där var första problemet att finna en P-plats. Andra problemet var att betala för platsen, på rätt sätt. Svenska mynt fungerade inte längre, endast kort. Hur man betalar med kort fanns ingen information om. Trots att jag bott i Stockholm i 27 år och lärt mig rutinerna kände jag mig nu helt ställd.

Generellt kan konstateras att vid samhällsändringar och moderniseringar ingen hänsyn tas till äldre människor, som ser sämre, hör sämre och rör sig sämre. Och som dessutom har tappat minnet.

Allt skall idag anpassas och certifieras för att möta olika krav, till exempel miljöanpassas och svanenmärkas. Det är hög tid vi får en anpassning till de svaga i samhället, en pensionärsanpassning.

Kurt

Den Stora Försvarsstriden

Den Stora Försvarsstriden för 100 år sedan skildras i Axel Odelbergs bok ”Med kungen som verktyg”. En intressant skildring om den tidens försvarspolitiska diskussioner, då man gick från ord till handling, turligt nog.

Under Arvid Lindmans högerregering, Allmänna valmansförbundet, 1906-1911 tillsattes en utredning som kom fram till att värnplikten skulle förlängas och flottan skulle få en pansarbåt. Den blev också klubbad i ett riksdagsbeslut.

I september 1911 förlorade högern regeringsmakten till Liberala samlingspartiet med Karl Staaff som statsminister. Den nya regeringen ville riva upp försvarsbeslutet vid vårriksdagen 1912.

Nu skrider försvarsvännerna till verket. Den kände upptäcktsresanden Sven Hedin skriver en vädjan ”Ett varningsord” för att mobilisera svenska folket, rysskräcken fanns redan då. Skriften trycktes i en miljon exemplar och fick både ris och ros. Den häcklades också av August Strindberg.

Två insamlingar startades: ”Nationalinsamlingen till förmån för sjöförsvaret” på högerns initiativ och ”Svenska Pansarbåtsföreningen” som sades var opolitisk. Femton miljoner överlämnades av den sistnämnda föreningen till kungen den 7 maj 1912 och flottan fick sin första pansarbåt, Sverige.

Trettio tusen bönder, Bondetåget, samlades vid Stockholms slott den 6 februari 1914 för att uppvakta kungen i försvarsfrågan. Sven Hedin hade skrivit Gustaf V:s borggårdstal till de församlade. Talets innehåll fick regeringen att avgå och demokratin att gå i stå. Sverige fick en ministär ledd av Hjalmar Hammarsköld.

Den 28 juli hovrade världskriget vid horisonten skriver Axel Odelberg i sin spännande bok.

Kurt

En artificiell söndagsutflykt

I avsaknad av en bok eller för att pejla läget i världen brukar jag ibland köpa Dagens Nyheters söndagstidning. Det blir inte sällan en omvälvande upplevelse, som söndagen den 26/4.

Krönikan av Peter Wolodarski hade rubriken: ”Billigare flyga än åka med dödens båtar.” Flyktingarnas väg över Medelhavet kostar dem i pengar betydligt mer än en flygbiljett till ett av Europas länder. Varför reser inte båtflyktingar istället säkert och bekvämt med flyg? Svaret är att EU:s medlemsstater inte ger dem något val, skriver Peter Wolodarski.

En helsida har rubriken: Jag skäms för att tigga. ”Jag skulle hellre gå i skolan än att tigga på gatan i Skellefteå” säger Ilias Ciurar, en 15-årig rumänsk pojke. Enligt artikeln återvänder han efter tiotimmarspassen till husvagnen, lyssnar lite på musik innan han somnar och vaknar sedan upp till en ny dag som han också tillbringar vid köpcentrumet.

På en annan helsida berättar ett Barn- och elevombud vid Skolinspektionen om sin kamp för barnen under rubriken: ”Domstolarna accepterar mer våld från vuxna i skolan.” Hon ger två exempel på nutidens problem i skolan.

En 13-årig elev hade fört oväsen. Då läraren inte fick tyst på honom måste han släpa ut den motstridige eleven från klassrummet. Eleven hade blivit utsatt för kränkande behandling enligt Barn- och elevombudet. Det tyckte inte domstolen.

En annan elev hade vid en konflikt med en lärare spottat honom i ansiktet varför läraren gav honom en örfil. Skolinspektionens ombud krävde skadestånd av läraren. Både tingsrätten och hovrätten avslog yrkandet.

Ovanstående klipp belyser dessvärre tydliga skillnader i levnadsförhållanden, från tragiska till välfärdsbetingade.

Kurt

NATO och försvaret

Apropå försvarsdebatten.

”Bevara alliansfriheten, nej till NATO-medlemskap” är en lättläst bok skriven av 16 namnkunniga författare, däribland Hans Blixt, Rolf Ekéus och Pierre Schori. Samtliga motiverar i ett enkelt språk sitt entydiga nej till NATO.

I VLT:s ledare den 18 april presenterades några sifferuppgifter för försvarets kostnad: ”1998 uppgick försvarets andel av BNP till 2,6 procent. 2006, när regeringen Reinfeldt tillträdde, var den 1,5 procent. Nu är den runt 1,1 procent.”

Kurt

Ett inlägg på bloggen som detta förväntas vara längre än 140 tecken, som i Twitter. Nu tänkte jag kompromissa på bloggen. Ibland blir texten kort ibland längre, detta för att jag förhoppningsvis skall kunna hålla kontinuiteten av skrivandet, ett inlägg var vecka.

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” En biografi i 12 avsnitt.

”Så var det på stenåldern” En biografi om ungdomstiden i 11 avsnitt.