Enhetsprisaktiebolaget


En företagsdoktor av gammalt stuk

När jag som yngling fick följa med föräldrarna till stan, Västerås, missade jag inte att besöka EPA. Deras utbud av leksaker och tekniska attiraljer var lockande. Där köpte jag som exempel en byggsats till en liten elektrisk motor och lärde mig hur elektrisk ström från ett batteri omvandlas till rörelseenergi.

Nu har jag också läst och lärt om EPA-koncernen i Josef Anérs biografi ”Magistern blev affärsman” som han skrev 1961.

Josef Anér föddes 1889 och började sitt yrkesliv som lärare i svenska, latin och grekiska. Han blev sedermera en av Sveriges mera betydande företagsledare. I boken berättar han om möte med häradshövding Markus Wallenberg som gav honom uppdraget att bli chef för Upplandsbanken.

Josef fick senare ett annat uppdrag, då från Nordiska Kompaniets ägare, att bli chef för Enhetsprisaktiebolaget EPA en varuhuskedja som hade inlett sin etablering i början på 1930-talet. EPA stod för låga priser, ofta lite enklare utförande men aldrig sämre kvalité hävdade Josef Anér. Han blev EPA trogen  mellan åren 1941-56.

I boken berättas en anekdot om en kvinnlig (?) aktiehandlare hos Stockholms Enskilda Banken som gjorde ett klipp vid avyttrande av SKF-aktien.

Under andra världskriget tillverkades 80 % av världens stålkullager av SKF och aktien var högt noterade. Efter kriget föll den som en sten och många förlorade sina pengar, dock inte banken. Där hade aktiehandlaren sålt av SKF-aktierna.

Ledningen var imponerad av den förutseende handlaren och frågade henne vari insikten om utvecklingen låg. Det var inte så svårt att räkna ut fick de till svar. ”När kriget är slut behövs inga kulor”.

Kurt

 

Handelsbodar i Mölntorp


Handelns uppgång och fall – Två bilder berättar

Den mindre orten Mölntorp efter Kolbäcksån var ren landsbygd fram till slutet av 1800-talet. Vid ett vattenfall på platsen byggdes dock 1871 en smidesfabrik och ett samhälle började ta form.

Den första handelsboden i Mölntorp, en timrad sådan på bilden ovan, öppnades 1917 och var strategiskt belägen vid spången över Mölntorpsfallet. Spången var en genväg som arbetarna tog från boendet till fabriken.

Nedanför spången var jag ofta för att fånga fisk som blivit ”strandsatta” i någon vattenpöl efter det senaste utsläppet då dammluckorna varit öppna. Innan smidesfabrikens tillkomst fanns här även lax att fånga.

Med början på 1930-talet byggdes egna hem allt eftersom fabriken expanderade. Affärerna i den lilla boden gick bra och 1928 bildades en handelsförening och en ny affär byggdes. Omkring 1938 blev handelsföreningen medlem i Kooperativa Förbundet. Och 1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Som synes på bilden nedan har affären två ingångar. Den vänstra för mjölk och mejerivaror. Av hygieniska skäl fick man inte ha mjölk och mejerivaror i samma lokal. Dessförinnan fick mölntorpsborna gå till ladugården vid Mölntorps Gård för att hämta sin mjölk.

Med ett stigande välstånd och med bilismens framväxt nöjde sig inte befolkningen med det begränsade urval av dagligvaror som en handelsbod kunde erbjuda. Handelsboden fick läggas ner.

Otal är de gången vi barn sprang från den närbelägna badplatsen för att handla en läskedryck eller en 5-öres kola i affären.

Kurt


1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Mans kvinna

Två intryck av samma bok

Vad göra i dessa tider när biblioteket är stängt? Man kan söka möjligheten att få ladda hem talböcker från Legimus. Biblioteken kan ge sådant medgivande. Där finns ett rikt utbud av böcker att välja bland.

Vilhelm Mobergs bok Mans Kvinna hade jag tidigare läst utan större behållning vad jag minns. När jag nu ”läst” om den blir omdömet: En bokupplevelse.

Bokens innehåll som talboksförlaget beskriver den:
Den unga bondhustrun Märit är inte tillfreds i sitt äktenskap med den betydligt äldre Påvel. När så Märit träffar den ogifte grannen Håkan flammar hennes frusna känsloliv häftigt upp. Håkan, som förpantat sin gård, vill inte leva som skuldsatt bonde utan försöker övertala Märit att rymma med honom och leva som skogsgångare.

Miljön är ett bondesamhälle, Värend söder om Växjö, på 1790-talet.

Titeln och ingressen kan vara avhållande för läsning enligt mitt tyck men boken är dock mycket mer än en kärlekshistoria. Vilhelm Moberg har en otrolig förmåga att med inlevelse och spänning skildra bondesamhället ur historiskt perspektiv.

Dramatik och spänning saknas inte heller.

Kurt

Annies Café


Annies Café – Tre bilder berättar

Den tredje damen jag vill presentera bland Kolbäcks företagsamma kvinnor är Annie Eriksson.

Annie började sin karriär som anställd på ett café och bageri på Åsvägen.  Omkring 1940 övertog hon själv verksamheten. Bilden ovan av café & bageriet är från sent 1800-tal.

Verksamheten bestod förutom av cafédelen en stor sal som hyrdes ut till föreningsmöten och fester. Där hade också Missionskyrkan söndagsskola för barnen.

Bageriet var inrymt i källarplanet och bestod av två rum och låg vägg i vägg med en tvättstuga som hela kvarteret hade tillgång till. I fastigheten fanns även Handelsbanken samt flera hyreslägenheter.

Caféet var inte bara en samlingspunkt för många i trakten utan även för resenärer på genomresa som tog sig en fika i väntan på nästa tåg.

Förutom att kunna läsa den dagliga tidningen kunde man lyssna på musik från en jukebox. Min kusin som hyrde en lägenhet och med sovrummet ovanför cafélokalen var inte glad åt ljudmaskinen. Hon tvingades försöka somna till bland annat Nidälven – stilla och vacker du är – som var den mest spelade skivan på caféet i början av 1940-talet.

Sommartid fanns det även utomhusservering. Där kunde man avnjuta en glass tillverkad i caféets egen glassmaskin, en lyx som inte alla kunde erbjuda sina kunder.

Det hände att företag ringde och ville ha kaffekorgar till sina arbetsplatser. De levererades oftast per cykel. Som exempel bjöd Plåtmanufaktur i Mölntorp och Kolbäcks Elektriska Verkstad varje år sina hundratal anställda på luciakaffe tidigt på luciadagens morgon. Allt skulle levereras av personalen på caféet till ort och ställe.

Utanför bageriet fanns en inhägnad fruktträdgård. Ingen fick ta av skörden för Selma Kivistik, ägaren till fastigheten, och som var en mycket bestämd dam. Varje år kom hon från Stockholm och gjorde inspektionsbesök och hyresuppgörelser.

Kurt


Annie Eriksson till höger som anställd på caféet.


1941 Annie Eriksson
Foto Gustaf Åhman

 

En nolla har betydelse

Jag jobbade i början på 1960-talet som tekniker på ett företag i Malmö. Det var på den tiden då transistorn och elektroniken började användas i kontorsmaskiner. Elektroniken var då mycket känslig för störningar från andra elektriska apparater som ibland gav oss tekniker stora bekymmer.

Vi hade sålt en utrustning till Trelleborgs Gummifabrik som kopplade samman två avancerade skrivmaskiner med varandra. Den ena stod på orderkontoret den andra på lagret.

Vid ett tillfälle hade förbindelsen mellan maskinerna lagt till en nolla vid utskriften på lagrets skrivare. En vanlig leveransorder blev en jättebeställning.

Långtradare kallades in och började rulla mot Göteborg för att effektuera uppdraget innan felet med den extra nollan upptäcktes.

Inte alltid tacksamt att  vara tekniker ibland fick man veta att man levde. Desto trevligare var det när jag 30 år senare kunde berätta episoden för Rune Andersson, Trelleborgs Gummifabriks framgångsrike VD på 80-talet.

Kurt

Ingen tack skyldig

I ett av de två forna fattighusen i Säby, Åhlundstugan vid Hörnet på två rum och köksvrå, bodde på 1920- talet en pensionerad ladugårdskarl, Otto från Hällby, samt en gammal gumma.

Otto var ett original. Bland hans egenheter var att aldrig säg tack till någon. Han var väl ingen tack skyldig tycktes han mena. En vana han hade var också att varje helg promenerade till kyrkan i nyputsade stövlar.

En filur, kallad Hällby Lasse, hade räknat ut ett sätt att få Otto att för en gång skull säga tack. Han ordnade därför en insamling till ett par nya stövlar. Dessa skulle högtidligen överräckas av prästen efter högmässan.

Prästen var med på noterna och prisade Ottos flitiga besök i kyrkan.
”Vägen från Hällby sliter på stövlarna kan man förstå och det är därför som församlingen vill skänka Otto dessa nya fina läderstövlar”.

Otto tog emot gåvan, lade stövlarna i armvecket, granskade sulorna noggrant och sa.

”Dä ha allt skulla vuri klackjärn å”.

Kurt

Räddade ansiktet

Jag jobbade på 1970/1980-talet mycket med mikrofilm. Volvo hade bl a sin reservdelskatalog på microfisch som jag var med om att producera.

Tekniken utvecklades och i mitten på 1980-talet kom ett alternativ till mikrofilmen, Toshiba Optical Disc. Den optiska disken i sig själv var stor och tjock som en tallrik och med skanner och minidator blev den en hel möbel. En utrustning i miljonklassen.

Vi skulle demonstrera den för första gången på den stora Älvsjömässan. Det var stor uppställning, med systemerare och tekniker från Japan likaså en av de våra tekniker och jag som ansvarig.

Såg att snusdosan kom fram hos vår tekniker och att en prilla matades på plats. Han bjöd också en av japanerna att ta för sig. Jag visste att japaner har svårt för att säga nej och skrek: stopp!

Han blev något förvånad men hade jag låtit honom hållas så hade han säkert svalt snuset. Nu räddades han från att spy som en räv och att tappa ansiktet på den väl besökta Älvsjömässan. Det hade heller inte varit roligt för honom att komma tillbaks till Japan efter sådan blamage.

Kurt

Räddad födelsedag

Jag var ofta borta på arbete under 1970/80-talet. Min son klagade då på att jag aldrig var hemma när han fyllde år.

Vid ett sådant tillfälle var jag på ostkusten i Amerika. Satt i lobbyn på ett hotell tillsammans med andra som var på samma utställning som jag. Förklarade mitt dilemma med sonens födelsedag för någon av dem.

”Ring” sa han ”så skall vi sjung för honom”.

En telefon trollades fram, jag ringde och hela lobbyn sjöng och hurrade ljudligt som bara amerikaner kan.

Kurt

PS
Så enkelt kunde man inte ringa från Sverige på den tiden. Då fick man beställa samtalen via telefonist.

Han som cyklar

Det är trist att inte längre kunna göra det man gjorde redan som liten parvel, nämligen cykla. Här en resumé över dess betydelse för mig.

Jag föddes redan som mycket ung på 1930-talet och boende på landet, som de flesta gjorde på den tiden, lärde jag mig tidigt konsten att cykla tvåhjuling.

Någon egen cykel hade jag inte förrän vid skolstarten. Därför var det att kava runt på föräldrarnas stora hojar. I dag har barnen egna cyklar och behöver inte lära sig trampa under ramen på en stor herrcykel.

När jag började jobba köpte jag dock en egen 3-växlad cykel. Sedan dess och fram till 20-års ålder var det cykeln som gällde som fortskaffningsmedel både till nytta och nöje, undantaget skidorna på vintern.

Hur många gånger har inte mamma och jag cyklat de två milen till torget i staden med fyllda korgar ägg som hon sålde på torget. Och hur många gånger har inte bror min och jag åkt långväga för att bada på somrarna när ån hemmavid blev förorenad.

Jag minns också gärna min ungdoms sena sommarnätter på 1940-talet. Efter att lyckligtvis ha följt någon flicka hem, och själv väl hemkommen, kunde jag möta pappa på väg att ta in korna för morgonmjölkningen. Allt medan storspoven med lång näbb och på långa ben promenerade nere vid bäcken.

På äldre dagar fick cyklandet en renässans för motion och för utflykter i bygden. Som bondson följde jag gärna hur skörden utvecklades på åkrarna.

Så kom el-assistanscykeln på marknaden. Jag köpte en redan 2013 före bidragstiden som Miljöpartiet utverkat 2017. Nu blev inga backar för höga och vägar för långa. I dag har var och varannan el-cykel.

Men säg den lycka som varar beständigt. Min hälsa gick i kras så jag var tvungen byta cykel mot rullator. I och för sig ett mycket bra hjälpmedel men man kommer inte långt.

Med en permobil skulle jag kunna ta mig ut på landet igen.
”Den gubben gick inte” skulle min pappa ha sagt. Permobil beviljas nämligen inte från kommunen så länge man tar sig fram med rullator. Det har jag full förståelse för.

Min värld har nu tagit ytterligare ett steg mot fysisk overksamhet. Det är bara att acceptera.

Han som cyklade

PS.
Läst om ”Cykeltjuven” av Peter Kadhammar. Man säger att Sverige är splittrat, men det finns en sak som förenar oss – cykeln. Den är en frihetsmaskin.

Om ål

Läser just nu Ålaevangeliet av Patrik Svensson, en mycket intressant och välskriven bok.

Den väcker minnen hos mig från 1950-talets Borstahusen i Landskrona. På den tiden fanns ännu yrkesfiskarna kvar som fiskade torsk, skrubba och ål när den gick till på hösten.

Bottengarnen (bonnagarnen) som fångade ålen lades ut mellan pålar ganska nära stranden. Den eventuella fångsten förvarades sedan som vanligt i sumpar i hamnen innan ålen röktes i små kurar.

Norr om Landskrona ligger en liten hamn, Ålabodarna. Man förstår att ålfisket hade haft stor betydelse som stapelföda för hushållet förr i tiden. Jämför med laxen i Norrland.

Kurt