Annies Café


Annies Café – Tre bilder berättar

Den tredje damen jag vill presentera bland Kolbäcks företagsamma kvinnor är Annie Eriksson.

Annie började sin karriär som anställd på ett café och bageri på Åsvägen.  Omkring 1940 övertog hon själv verksamheten. Bilden ovan av café & bageriet är från sent 1800-tal.

Verksamheten bestod förutom av cafédelen en stor sal som hyrdes ut till föreningsmöten och fester. Där hade också Missionskyrkan söndagsskola för barnen.

Bageriet var inrymt i källarplanet och bestod av två rum och låg vägg i vägg med en tvättstuga som hela kvarteret hade tillgång till. I fastigheten fanns även Handelsbanken samt flera hyreslägenheter.

Caféet var inte bara en samlingspunkt för många i trakten utan även för resenärer på genomresa som tog sig en fika i väntan på nästa tåg.

Förutom att kunna läsa den dagliga tidningen kunde man lyssna på musik från en jukebox. Min kusin som hyrde en lägenhet och med sovrummet ovanför cafélokalen var inte glad åt ljudmaskinen. Hon tvingades försöka somna till bland annat Nidälven – stilla och vacker du är – som var den mest spelade skivan på caféet i början av 1940-talet.

Sommartid fanns det även utomhusservering. Där kunde man avnjuta en glass tillverkad i caféets egen glassmaskin, en lyx som inte alla kunde erbjuda sina kunder.

Det hände att företag ringde och ville ha kaffekorgar till sina arbetsplatser. De levererades oftast per cykel. Som exempel bjöd Plåtmanufaktur i Mölntorp och Kolbäcks Elektriska Verkstad varje år sina hundratal anställda på luciakaffe tidigt på luciadagens morgon. Allt skulle levereras av personalen på caféet till ort och ställe.

Utanför bageriet fanns en inhägnad fruktträdgård. Ingen fick ta av skörden för Selma Kivistik, ägaren till fastigheten, och som var en mycket bestämd dam. Varje år kom hon från Stockholm och gjorde inspektionsbesök och hyresuppgörelser.

Kurt


Annie Eriksson till höger som anställd på caféet.


1941 Annie Eriksson
Foto Gustaf Åhman

 

En nolla har betydelse

Jag jobbade i början på 1960-talet som tekniker på ett företag i Malmö. Det var på den tiden då transistorn och elektroniken började användas i kontorsmaskiner. Elektroniken var då mycket känslig för störningar från andra elektriska apparater som ibland gav oss tekniker stora bekymmer.

Vi hade sålt en utrustning till Trelleborgs Gummifabrik som kopplade samman två avancerade skrivmaskiner med varandra. Den ena stod på orderkontoret den andra på lagret.

Vid ett tillfälle hade förbindelsen mellan maskinerna lagt till en nolla vid utskriften på lagrets skrivare. En vanlig leveransorder blev en jättebeställning.

Långtradare kallades in och började rulla mot Göteborg för att effektuera uppdraget innan felet med den extra nollan upptäcktes.

Inte alltid tacksamt att  vara tekniker ibland fick man veta att man levde. Desto trevligare var det när jag 30 år senare kunde berätta episoden för Rune Andersson, Trelleborgs Gummifabriks framgångsrike VD på 80-talet.

Kurt

Ingen tack skyldig

I ett av de två forna fattighusen i Säby, Åhlundstugan vid Hörnet på två rum och köksvrå, bodde på 1920- talet en pensionerad ladugårdskarl, Otto från Hällby, samt en gammal gumma.

Otto var ett original. Bland hans egenheter var att aldrig säg tack till någon. Han var väl ingen tack skyldig tycktes han mena. En vana han hade var också att varje helg promenerade till kyrkan i nyputsade stövlar.

En filur, kallad Hällby Lasse, hade räknat ut ett sätt att få Otto att för en gång skull säga tack. Han ordnade därför en insamling till ett par nya stövlar. Dessa skulle högtidligen överräckas av prästen efter högmässan.

Prästen var med på noterna och prisade Ottos flitiga besök i kyrkan.
”Vägen från Hällby sliter på stövlarna kan man förstå och det är därför som församlingen vill skänka Otto dessa nya fina läderstövlar”.

Otto tog emot gåvan, lade stövlarna i armvecket, granskade sulorna noggrant och sa.

”Dä ha allt skulla vuri klackjärn å”.

Kurt

Räddade ansiktet

Jag jobbade på 1970/1980-talet mycket med mikrofilm. Volvo hade bl a sin reservdelskatalog på microfisch som jag var med om att producera.

Tekniken utvecklades och i mitten på 1980-talet kom ett alternativ till mikrofilmen, Toshiba Optical Disc. Den optiska disken i sig själv var stor och tjock som en tallrik och med skanner och minidator blev den en hel möbel. En utrustning i miljonklassen.

Vi skulle demonstrera den för första gången på den stora Älvsjömässan. Det var stor uppställning, med systemerare och tekniker från Japan likaså en av de våra tekniker och jag som ansvarig.

Såg att snusdosan kom fram hos vår tekniker och att en prilla matades på plats. Han bjöd också en av japanerna att ta för sig. Jag visste att japaner har svårt för att säga nej och skrek: stopp!

Han blev något förvånad men hade jag låtit honom hållas så hade han säkert svalt snuset. Nu räddades han från att spy som en räv och att tappa ansiktet på den väl besökta Älvsjömässan. Det hade heller inte varit roligt för honom att komma tillbaks till Japan efter sådan blamage.

Kurt

Räddad födelsedag

Jag var ofta borta på arbete under 1970/80-talet. Min son klagade då på att jag aldrig var hemma när han fyllde år.

Vid ett sådant tillfälle var jag på ostkusten i Amerika. Satt i lobbyn på ett hotell tillsammans med andra som var på samma utställning som jag. Förklarade mitt dilemma med sonens födelsedag för någon av dem.

”Ring” sa han ”så skall vi sjung för honom”.

En telefon trollades fram, jag ringde och hela lobbyn sjöng och hurrade ljudligt som bara amerikaner kan.

Kurt

PS
Så enkelt kunde man inte ringa från Sverige på den tiden. Då fick man beställa samtalen via telefonist.

Han som cyklar

Det är trist att inte längre kunna göra det man gjorde redan som liten parvel, nämligen cykla. Här en resumé över dess betydelse för mig.

Jag föddes redan som mycket ung på 1930-talet och boende på landet, som de flesta gjorde på den tiden, lärde jag mig tidigt konsten att cykla tvåhjuling.

Någon egen cykel hade jag inte förrän vid skolstarten. Därför var det att kava runt på föräldrarnas stora hojar. I dag har barnen egna cyklar och behöver inte lära sig trampa under ramen på en stor herrcykel.

När jag började jobba köpte jag dock en egen 3-växlad cykel. Sedan dess och fram till 20-års ålder var det cykeln som gällde som fortskaffningsmedel både till nytta och nöje, undantaget skidorna på vintern.

Hur många gånger har inte mamma och jag cyklat de två milen till torget i staden med fyllda korgar ägg som hon sålde på torget. Och hur många gånger har inte bror min och jag åkt långväga för att bada på somrarna när ån hemmavid blev förorenad.

Jag minns också gärna min ungdoms sena sommarnätter på 1940-talet. Efter att lyckligtvis ha följt någon flicka hem, och själv väl hemkommen, kunde jag möta pappa på väg att ta in korna för morgonmjölkningen. Allt medan storspoven med lång näbb och på långa ben promenerade nere vid bäcken.

På äldre dagar fick cyklandet en renässans för motion och för utflykter i bygden. Som bondson följde jag gärna hur skörden utvecklades på åkrarna.

Så kom el-assistanscykeln på marknaden. Jag köpte en redan 2013 före bidragstiden som Miljöpartiet utverkat 2017. Nu blev inga backar för höga och vägar för långa. I dag har var och varannan el-cykel.

Men säg den lycka som varar beständigt. Min hälsa gick i kras så jag var tvungen byta cykel mot rullator. I och för sig ett mycket bra hjälpmedel men man kommer inte långt.

Med en permobil skulle jag kunna ta mig ut på landet igen.
”Den gubben gick inte” skulle min pappa ha sagt. Permobil beviljas nämligen inte från kommunen så länge man tar sig fram med rullator. Det har jag full förståelse för.

Min värld har nu tagit ytterligare ett steg mot fysisk overksamhet. Det är bara att acceptera.

Han som cyklade

PS.
Läst om ”Cykeltjuven” av Peter Kadhammar. Man säger att Sverige är splittrat, men det finns en sak som förenar oss – cykeln. Den är en frihetsmaskin.

Om ål

Läser just nu Ålaevangeliet av Patrik Svensson, en mycket intressant och välskriven bok.

Den väcker minnen hos mig från 1950-talets Borstahusen i Landskrona. På den tiden fanns ännu yrkesfiskarna kvar som fiskade torsk, skrubba och ål när den gick till på hösten.

Bottengarnen (bonnagarnen) som fångade ålen lades ut mellan pålar ganska nära stranden. Den eventuella fångsten förvarades sedan som vanligt i sumpar i hamnen innan ålen röktes i små kurar.

Norr om Landskrona ligger en liten hamn, Ålabodarna. Man förstår att ålfisket hade haft stor betydelse som stapelföda för hushållet förr i tiden. Jämför med laxen i Norrland.

Kurt

Nationalencyklopedin obsolet

Datorn och Internet är två av vår tids viktigaste uppfinningar. Ändå vet få av oss vilka som skapade dem. Det var inget ensamt geni som fick en plötslig snilleblixt. Tvärtom är de flesta digitala innovationer resultatet av ett stimulerande samarbete mellan flera olika personer. Walter Isaacson berättar om dem i sin bok: Innovatörerna.

Som exempel är Wikipedia en produkt av fler datanördars experimenterande med de möjligheter som datorn, Internet och webben ger. Genom att lägga pussel med sina olika program skapade de ett gemensamt användarvänligt uppslagsverk Wikipedia.

Wikipedia kan vem som helst söka information om vad som helst, gratis. Det fina i kråksången med programmet är att vem som helst också kan tillföra information och därmed utöka/skapa innehållet. Wikipedia lanserades 2001 och år 2014 fanns Wikipedia på 287 språk (wiki är ett hawaiiskt ord för snabb).

I dag står mitt vackra uppslagsverk Nationalencyklopedin orörd i bokhyllan, allt finns på nätet. Så här står det på Wikipedia om Nationalencyklopedin:

I 1980-talets svenska kulturdebatt diskuterades bristen på ett modernt uppslagsverk, en ”stor encyklopedi” på svenska. En statlig utredning tillsattes, som resulterade i en upphandling med statligt garantilån. Upphandlingen vanns 19 juni 1985 av förlaget Bra Böcker AB, som fick ett lån beviljat på 17 miljoner kronor av Sveriges riksdag. Tack vare god försäljning lyckades förlaget återbetala lånet helt i december 1990.

Kurt

Den omtyckte brevbäraren

Jag tar mig nästan dagligen en cykeltur, mest för motionens skull men också för att rensa hjärnan. En som cyklade dagligen i ur och skur fast för brödfödans skull var lantbrevbäraren Ragnar Wallberg.

Så långt tillbaks jag kan minnas, till slutet av 1930-talet, cyklade Wallberg sin runda med post från Kolbäck till Säby, ja ända bort till Löpdal och Åskebro. Ragnar Wallberg var alltid välkommen inte bara för postens skull, inbjudan till en kopp kaffe och kanske något mer vid högtidliga tillfällen kom rätt ofta.

Vid ett tillfälle tröt emellertid Ragnars krafter även om han hade en bra dag i övrigt. När han på sin postrunda kom till järnvägsövergången vid Åskebro måste han vila lite hos banvaktaren. Det blev ingen vidare utdelning av posten den dagen.

Signe Sundqvist, som var Ragnars chef, fick reda på den uteblivna postgången och tog Ragnar i upptuktelse med orden:
”Wallberg sköter inte sitt arbete, man fick ingen post i Brunna igår”
”Nja” sa Wallberg ”det var så att när jag kom till järnvägen så kom tåget och cykeln blev så rädd så jag var tvungen att gå hem mä han”.

Signe var en nitisk posttjänsteman och reglementet skulle följas till punkt och pricka. Det var hårda bud för en 13-årig springpojke att göra ärenden till posten och någon blankett inte var rätt ifylld.

Kurt

Bild: Posten i Kolbäck 1928: Ruth Ahlström, Ragnar Wallberg,
Signe Sundquist, och Post-Gustav.

Läs mer om postgången!

Fri broavgift

När jag i slutet av 1990-talet återkom till mitt barndomshem efter 40 års bortavaro kom jag att se på hembygden med andra ögon. Jag blev aktiv i Säby hembygdsförening och började dokumentera den gamla kulturbygden.  På den tiden var Internet inte utbyggt som idag utan man måste mer handgripligen finna underlag till berättelserna. Här nedan är en, något förkortad, berättelse som jag skrev 2001.

Kurt

Vid Säby hembygdsförenings årsmöte på våren 2001 kom jag som vanligt i samspråk med sockenbor som gärna berättade om gamla tider. Sven Nordström från Kolbäcks hembygdsförening hade just talat om slaget vid Herrevad år 1251 då Ragnar Eriksson från Åskebro berättade om en gammal pollett (pollett = tecken, uppvisande innehavarens rättigheter till vissa förmåner eller nyttigheter). Polletten, som var gjord av papper 110 x 85 mm, hade han funnit undanstoppad på vinden i sitt gamla bondehem. Det där lät intressant tyckte jag, det måste följas upp.

Ragnar visade mig polletten vid ett senare besök i Åskebro. På den kan man läsa: Mats Persson i Åskebro äger, att wid uppwifandet af denna pollet fritt öfwerfara Herrewads bro. D. Iwerus.

Här fanns några frågeställningar som pockade på en förklaring.
– Vem var Mats Persson?
– Vem var D. Iwerus?
– Var fanns Herrevads bro?
– Vilket år skrevs polletten ut?

Jan Mats Persson föddes 1826 i Svedvi församling. Vid 20 års ålder tog Mats tjänst som dräng i Åskebro, där biljetten senare återfanns. Husbonden själv, Gustaf Olsson, hade lämnat det jordiska livet fyra år tidigare och hans yngre hustru behövde en hjälpande hand på gården.

Efter bara ett år flyttade Mats ett par kilometer söder ut till Hällby, till fjärdingsmannen Erik Olsson. Mats Persson hade fått plats som kusk. Som sådan behövde han en fribiljett över ån för körslor på den gamla Eriksgatan som går genom Kolbäck. Biljetten torde vara utskriven år 1846.

Det var länsmannen i Strömsholms fögderi/län Johan Daniel Iwérus som hade utfärdat tillståndet. Iwérus bedrev sina tjänsteförrättningar från sin gård i Yllesta, Kolbäcks församling, dit han flyttade 1832. Där kunde han också hålla buset i fängsligt förvar. Iwérus tjänade Strömsholms fögderi till 1849 då Strömsholm miste sin status som eget fögderi. (Strömsholms slott hade motiverat det tidigare).

Från 1850 titulerades Daniel Iwérus kronofogde, med tillägget disponent. Han hade nämligen år 1849 låtit bygga upp tegelbruk, sågverk och benmjölsstamp vid Prästforsen i Sörstafors. Iwérus hade varit en betydande person för bygden. Han ärades och dubbades till riddare av Kungliga Wasa Orden.

Vallby-Säby i maj 2001.

Iwérus gård i Yllesta
Foto: Rune Larsson