Vid häradstinget


Förr såg man skillnad på bovar och poliser

Hembygdsföreningen har många berättelser om socknarna Kolbäck och Säby. Den senaste handlar om Tingshuset i Kolbäck och om en domare tillika häradshövding Oscar Montelius.

Montelius hade sin egen tågordning när rättvisa skulle skipas inför skranket. Det sågs dock inte med blida ögon av notarier och jurister som samfällt tillskrev justitieombudsmannen JO om sakläge.

De påtalade missförhållandena i Västmanlands västra domsaga gällde (enligt JO:s rapport 1946) framför allt det sätt på vilket Montelius handlade brottmålen. Här nedan några exempel.

Då målet ropats och svaranden intagit sin plats, redogjorde Montelius icke på något sätt för vad målet rörde sig om och tillfrågade icke heller svaranden, om han erkände brottet eller förseelsen, utan yttrade i stället utan någon inledning i sträng ton exempelvis:
– Det var dumt gjort det här
– Att du inte skäms
– Här vet nog vi att lära dig

Svaranden bleve som regel förbluffad över detta bemötande och yttrade ibland ingenting, men ibland mumlade han ett ”ja”. Montelius meddelade, att utslag komme att avkunnas senare, varpå han ropade nästa mål. Om svaranden däremot på någon grund bestrede åtalet, yttrade Montelius vredgat:
– Krånglar du, så blir det värre för dig
– Jag hade tänkt ge dej villkorlig dom, men om du nekar, kan det bli straffarbete. Jag förstår nog, att du gjort det här, och jag råder dej att erkänna, annars blir vi inte milda mot dej.

Skulle svaranden göra något försök att förklara sig, hände det ofta, att han omedelbart
avbrötes av Montelius med exempelvis följande yttrande:
– Det där intresserar oss inte, vill du erkänna eller inte?

Ett typiskt exempel på Montelius’ handläggning utgjorde målet mot Arne Jansson. Både vittnen, parter och ombud riskerade ofta att vid avgivande av förklaringar och yttranden
bliva bryskt tillrättavisade, exempelvis med orden:
– Krångla inte nu. Försök inte att svänga på det.

Det här var några ur de 895 sammanhang som O Montelius nämndes i JO:s rapport. Han fick två månaders avstängning från tjänsten.

På bilden ovan stoltserar landsfiskal Ossian Gråberg. Han förekom också i JO:s rapport, vid 37 tillfällen, men då bara i bevisföringen.

Kurt

Kolbäcksberättelse del 44 Tingshuset

Pelle på ängen

Ur en torpares liv av Stig Pettersson

ABF Kolbäcksdalen gav 1979 ut en bok med samlade skrifter. Temat var Hallstahammar under 1900-talet. En av berättelserna i den är denna.

Jag skall här försöka återge något om hur livet kunde gestalta sig för en torparfamilj för ungefär 50-60 år sedan.

Jag blev hjälpt till världen, i en liten torparstuga, av en barnmorska. Hon hette fru Åhman och var hustru till fotografen i Kolbäck. Det var en tidig marsdag 1915.

Den lilla stugan, knappt 40 kvadratmeter, var fördelad på två rum och ett kök. Rummen, som vi kallade lilla och stora kammaren, och köket saknade både elektricitet, vatten och avlopp. Värmekällan bestod av en järnspis i köket och en kakelugn i stora kammaren. Lilla kammaren låg så till att den värmdes från köket.

Lilla kammaren var mitt och mina två äldre systrars tillhåll. Där låg vi som små tillsammans i en bred säng. Mycket därför att vi vintertid bättre kunde hålla värmen. Mina föräldrar låg i köket. Jag har i gott minne att de vintertid var uppe och eldade i spisen på nätterna för att vi inte skulle frysa.

Stora kammaren hade vi som s.k. finrum. Vatten fick vi hämta i en stensatt brunn på tomten. Problemet med den var att den vintertiden frös till så att vi måste spetta hål på isen innan vi fick tag i något vatten. På tomten, som var på ett tunnland, fanns en ladugård, hölada och ett vagnslider samt, naturligtvis, det lilla huset med hjärta på dörren. Tomten tillhörde domänstyrelsen. Husen, som var våra egna, köptes 1898 av mina föräldrar för 600 kronor. De köpte dem av jungfrun Anna Lindström, Strömsholm. Då mina föräldrar hade kor så avbetalades köpesumman med mjölk. Detta framgår av ett gammalt kontrakt som jag har i min ägo.

Tomtarrendet däremot skulle betalas till huvudgården Strömsvik varje år den 14 mars och dessutom skulle man göra vissa dagsverksarbeten.

I denna boendemiljö växte vi upp. År 1918 köptes den första kon och hästen efter det att mina föräldrar inköpt husen av sterbhuset. Starten på ”eget” kunde börja. Det kom att visa sig vara ett mycket hårt och strävsamt liv för att få det hela att gå ihop. Då det på den tiden ej fanns så gott om bilar så började pappa utföra tjänster som häståkare.

Mamma kärnade smör. Några höns hade skaffats. Vi kunde då sälja smör och ägg till ”Simons affär” och på så vis kom det in kontanter. Vi hade även en hushållsgris. Det blev ju inte så mycket pengar som kom in men mig veterligt var vi aldrig utan mat på bordet.

Som jag förut nämnt var tomten på endast ett tunnland. Räknar man sedan med att husen och fruktträd, som vi också hade, tog sin del av jorden så fanns ej så mycket kvar till mat åt djuren. Det var här den tyngsta och arbetssammaste delen kom in. Det var ej att tänka på att ha ansade och fina gräsmattor som nu. Nej, gräset fick växa fram till midsommar. Då fick det slås med lie bland hus och fruktträd. Men det räckte ej så långt, så allt som gick att handslå tog vi tillvara, dikesrenar etc. Vid stuteriet, där det fanns trädgårdar och parker, fick vi ta rätt på allt gräs. Det skulle slås tidigare och ofta. Det skulle ju vara snyggt och ansat på sådana ställen.

När det var så mycket att göra fick vi hjälp av den hingstdepåpersonal som kunde hantera en lie. Gräset fick ej ligga kvar och torka utan det fick vi köra hem och hässja på torpet. Vi slog även gräset vid järnvägsbankarna från Borgåsund till stuteriet. Naturligtvis även detta med liar. På kvällarna, när sista tåget gått, fick vi låna en tralla med vilken vi fraktade fram gräset till landsvägsövergången. Där vidarebefordrades det med häst till torpet för hässjning. Vidare fick vi slå sjögräs (fräken) som växte i sjön Freden vid kanalmynningen. Det var ett tungt och slitsamt jobb. Det gick till så att pappa fick gå ut i vattnet upp till midjan och slå. Gräset lades sedan på en släpa som var fäst i en lång lina. Den fick jag eller mina systrar sköta om och köra upp med häst på torra land. Det var ett kinkigt jobb. Gräset fick ej torka för mycket för då rasade det sönder som tändstickor, fräken är så beskaffat.

Åren gick. Vi växte upp och så fort vi kunde fick vi hjälpa till med större uppgifter som vi kunde klara av. Flera kor kom till och när det var som mest hade vi 8-10. Alla var ju inte betalda. En del köptes av kreaturshandlare, några födde vi upp själva.

Förutom amorteringar varje månad skulle vi ju också leva, så inkomsterna kom nu in på annat vis. Vi lämnade inte mjölken till Strömsholms mejeri (som låg där Strömsholmstvätten nu är) utan vi började i stället med pytsåkeri, d v s vi sålde i mindre flaskor. Det var 1-, 2- och 3-litersflaskor som såldes direkt till kunden. Vi sålde vid stuteriet och Borgåsund. Det var ju mer arbetskrävande men det blev några ören mer. Mamma mätte upp mjölken och vi barn fick gå omkring med den morgon och kväll. Vi fick i början 15 öre litern. Jag kommer ihåg vilket liv det blev när småbrukarna i trakten kom överens om att höja till 17 öre litern. Hur det var så gick det igenom. En del kunder slutade men kom åter efter ett tag när de såg skillnaden på mejerimjölk och mjölk direkt från leverantören.

Vi hade ingen betesmark utan vi fick, mot en viss ersättning, ha korna på Jordmarken (en kronoskog).

Korna släpptes ut i slutet av maj och togs hem i slutet av september. Då var det för oss att åka morgon och kväll med häst och mjölka. Då var vi barn glada för då slapp vi gå ut med mjölken. Den levererades direkt på hemvägen.

Vi hade nu skaffat en häst till. Det var många som ville ha tjänster utförda. Pappa var ute och körde ständigt. Det kunde ta en vecka som vi inte såg honom. När vi barn vaknade hade han redan åkt ut och när han kom hem sov vi.

När jag blev äldre var jag med ute och körde bl a när en ny väg och bro anlades vid Borgåsund. Jag var då 15 år. Vi fick handlassa i tippkärror. Jag fick ha vår första häst (Putte). Vi var ju års kamrater. Det var ett tungt jobb för en 15-åring. Varje lass från borgåsundsgropen betalades med 75 öre. 1:50 när vi hämtade grus från något längre avstånd.

Jag var envis och försökte hänga med de äldre så gott jag kunde. Tipparbas var en strömsholmsbo (Herrskogen) vid namn Söderlund. Han tyckte väl synd om mig så han smög till mig någon extra kupong ibland. Vi fick sådana av honom för varje tippad kärra. Kupongerna var till för redovisningen när lönen skulle utbetalas.

I hingstdepåpersonalens anställning ingick även naturaförmåner. Bl a en jordbit för potatisodling. Pappa körde åt dem, så när en del inte använde hela jordbiten kom de överens om, att om han hjälpte till att sätta potatisen, skulle han i stället få bruka den andra delen för eget bruk. Där sådde han havre, vete och råg (hältabruk). På så sätt fick vi säd som vi sedan åkte till Västerkvarn och malde. Havren gick till kraftfoder till grisar och kor. Vete och råg maldes och användes till hushållet. Mamma bakade vete- och rågbröd. Men vi använde inte allt. En del såldes, så vi fick hushålla med råg- och vetebrödet.

I skolan hade vi med oss smörgåsar av hårt hembakade rågbröd. I stället för smör hade vi ofta istersmör. Det är kanske ett okänt smör för många. Det var en blandning av ister och rödlök. Det var ej så omtyckt av oss barn, men det drygade ut hushållskassan.

Föreningslivet i Strömsholm bestod av NTO, en föreläsningsförening, SSU samt en missionsförening i Borgåsund. Dessutom fanns det en biograf som vi ungar, när kassan tillät, för en 25-öring kunde få se stumfilmer till tonerna av ett piano.

Genom att vi fick hjälpa till så mycket i hemmet blev deltagandet i föreningslivet sporadiskt.

Min hustru Inga-Greta och jag har nu tagit över föräldrahemmet. Ladugården och höladan är nu rivna och ännu ett boningshus är uppfört.

Vi sitter ofta och talar om gamla tiden, om hur arbetsamt och slitigt det var här förr. Hur mina föräldrar stretade för att familjen skulle få en dräglig tillvaro.

Där gräset förr växte upp för att bli till nytta för djuren, där tumlar nu våra barnbarn omkring i yster lek på nyklippt gräsmatta. Men trots att det förr var arbetsamt och slitigt för alla familjemedlemmarna ser jag ändå med tacksamhet tillbaka på, vad jag tycker, en lycklig och harmonisk barndoms- och uppväxttid.


Inga-Greta och Stig Pettersson 1984

På Karl XI:s tid


Rättsprocess från 1680-talet

Av en tillfällighet fick jag i min hand en bok med titeln Horet i Hälsta av historierna Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström.

Ingen kioskvältare kanske men jag började läsa den av två skäl. Dels för att den beskrev några händelser som utspelades i grannsocknen Berg. Dels för att händelserna eskalerade till ett drama som skildras i ett rättsfall som skulle avgöras i en annan grannsocken Munktorp.

Bokens baksidestext

”ÅR 1685 STÄLLDES ANNA PERS DOTTER från den lilla byn
Hälsta i Västmanland inför rätta, anklagad för att ha försökt ta livet
av sin man. Under den rättsprocess som följde uppkom också
beskyllningar om stöld, misshandel och otrohet. Vem hade lagt
vita smulor i husbondens ölstop: Varför: Vem var det egentligen
som bestämde i hushållet: Och vem hade haft sex med vem:

Horet i Hälsta skildrar ett mer än 300 år gammalt autentiskt
rättsfall. Med stort kunnande levandegör författarna sina huvud-
personer och sätter in händelserna i ett historiskt sammanhang.
Det blir en berättelse om människorna och livet i Hälsta men
också om ett stormaktstida Sverige då ordningen i hushållet
vilade på Guds bud, där sex och samlevnad inte var privatsaker
och där äktenskaplig otrohet – hor – var belagt med dödsstraff.

Med en gedigen analys av historiska källor som grund berättas
här 1600-talshistoria på ett sätt vi inte mött förut. Historien är
inte bara sann. Den är även spännande.”

Man skall normalt inte berätta ”hur det slutar” men jag är tvungen att här göra ett undantag för att leda min text vidare till en annan berättelse. – Anna befanns skyldig till hor.

Hon fick tillbringa 317 dagar i fängsligt förvar på Strömsholms slott varunder hon födde ett barn. Därefter fördes hon till Snefringe Härads avrättningsplats i Svinskogen mellan Munktorp och Kolbäck.

I sin ungdom, Anna var mellan 25-30 år, fick hon den 28 april 1686 lägga huvudet på stupstocken i Galgbacken.

Om andra händelser finns att läsa i hembygdsföreningens skildring Rapport från Galgbacken.

Kurt

Den nya ekonomin


Hemsida i HTML kod 

Läste nyligen en bok med titeln Generation.com av Johan Eckerstein. Den gav en beskrivning av ett Internetföretags start, kapitalanskaffning, nedgång och fall.

Vi kommer väl alla ihåg Jonas Birgersson en svensk IT-entreprenör som var mycket omskriven under den så kallade IT-bubblan i slutet av 1990-talet. Nystartade företag kunde bli värderade till skyhöga belopp och äga en hel industri inom loppet av sex månader. Det var – Den nya ekonomin.

I backspegeln kan vi konstatera att Jonas Birgersson var många år för sin tid när han iklädd fleecetröja missionerande om bland annat hemsidor (webbsidor) som var ett måste för företagen. Det är klart att även jag drogs till fenomenet, då som tekniker.

I januari 1997 köpte jag min första moderna PC en IBM, en riktig höjdare med den tidens mått mätt. Samma år började jag studera HyperText Markup Language i akt och mening att snickra ihop just några hemsidor. (Dagens webbsidor skrivs med olika kodsystem och scripts.)

Efter ett år och med stort mått av envishet blev jag klar och kunde publicera den första sidan. Den uppmärksammades och det blev en intervju i VLT den 22 december 1997 med rubriken – Nu finns Säby på nätet.

Efter en tid tog jag mig för att ragga potentiella kunder för att prata hemsida och dess fördelar. Lyckades också övertala en handfull att vara med på nymodigheten. På så sätt var jag tillbaks till business efter några odramatiska år som pensionär.

Kurt

Eriksgatans Vilda västern


Förspänt skjutsekipage med provryttare 1920

Eriksgata kallades den resa som nyvalda medeltida svenska kungar måste fullfölja genom olika landskap för att bekräftas av landskapens lagmän. Färdvägen gick bland andra landskap också genom Västmanland och samhällena som Köping, Kolbäck och Västerås.

Kolbäcks Gästgivaregård med Kolbäcks skjutsbolag var en anhalt efter Eriksgatan.

Gästgivaregården erbjöd resenärer mat och logi och möjlighet att byta trötta och hungriga hästar mot utvilade. Traktens bönder var tvungna att låna ut sina hästar för detta behov. 12-15 hästar skulle finnas redo per dygn vilket var mycket betungande för dem.

Den tidens försäljare behövd också skjuts på sina affärsresor. Därom kunde min pappa berätta då han en tid var skjutskarl åt provryttare på Gästis.

Provryttaren var namnet på Föreningen Sveriges Aktiva Handelsresandes pressorgan som gavs ut ända in på 1940-talet. Det är så nära en provryttare jag kommit.

I Eric Ericssons memoarer kan vi läsa om böndernas syn på uppgiften.

”Vi hörde till reserven vid Kolbäcks skjutsstation och då ett visst antal hästar utgått där kom hållkarlen och tog hästar och skjutskarl. Trots att det var aldrig så brått för oss, spändes hästarna från plogen och skjutspojken måste följa med nästan som han befann sig. Resande for i två- och trespända åkdon.

Diligenser som gick med fyra hästar i bredd från Stockholm till Malmö och Göteborg fram och åter två gånger i veckan. De var svåra att möta på de smala vägarna, det var bäst att köra ur vägen långt före, köra in i skog eller ut på gärdena eller i värsta fall i diket. Det skedde många olyckor men det fäste sig ingen vid.”

Kurt

 

Brist på halvledare

I dag har vi halvledare i snart sagt alla tekniska prylar. Transistorn, en typ av halvledare, kom i bruk på kontorsmaskiner på 1960-talet. Dessförinnan användes elektronrör i radioapparater och IBM:s hålkortsmaskiner. Jag arbetade på den tiden från Malmö som servicetekniker.

Med en nyinköpt Saab 92, även kallad Trollhättemoped, för 9 700 kronor besökte jag kunder runtom i Skåne, Halland och Blekinge. Saabens motor var bara på 23 hästkrafter. Dagens bilar är mycket kraftfullare. Någon air kondition fanns heller inte i bilen.

Det tog sin tid innan jag var hos kunden. Motorvägarna var inte utbyggda, förutom den mellan Malmö och Lund. För besök hos en kund i Halmstad fick jag färdas genom många, i dag pittoreska, samhällen efter skånekusten som Lomma, Bjärred och Löddeköpinge. Sedan vidtog den långa klättringen uppför Hallandsåsen med gasen i botten.

Det var också före mobiltelefonernas tid. Fick jag ett så kallat backskubb, problem med kundens utrustning igen, fick jag först reda på det vid återkomsten till kontoret på Kaptensgatan i Malmö.

Uppslaget till det här tillbakablickande inlägget fick jag efter att nyligen ha bytt hårddisken i min gamla dator till en halvledardisk utan rörliga delar. Och fick en mycket snabbare dator.

Detta på  tala om teknisk utveckling!

Kurt

Från ånga till elektricitet


Jubileumståget vid elektrifieringen av sträckan Stockholm – Örebro 1945

Klockan 7:21 gick mitt pendeltåg från Kolbäck till Västerås där jag hade mitt arbete på Addo. Det var på 1950-talet så elektrifieringen av järnvägen var ännu en nyhet. Man åkte nu både snabbt, bekvämt och punktligt. Ångloken fanns ändock kvar en längre tid.

Det fanns fyra typer av kupéer att välja på: 1-2 & 3 klass, rökare och icke rökare, om jag minns rätt. Hund var tillåtet i 3:e klass rökar och man fick betala halva biljettpriset, om man inte gömde hunden under sätet.

Apropå hundar kommer jag osökt in på min hund, en schäfer som lystrade till namnet Ulven. Han gillade att arbeta så vi deltog i brukshundstävlingar i Västerås. Under de fyra milen till och från tävlingarna satt han på en av mig konstruerad sittplats monterad på cykelramen. Det slet för mycket på tassarna att springa hela vägen.

Vi nådde aldrig de högre placeringarna i skyddsdressyr men jag var heller inte så erfaren vid 17-18 års ålder. Däremot gjorde han succé som filmstjärna i Barnen från Frostmofjället där han spelade varg och som avelshund vi Arméns hundskola i Sollefteå. Jag skulle in i det militära och kunde inte behålla honom.

Det här inlägget skull egentligen handla om lokens utvecklig, som rubriken anger, men kommen till Ulven spårade jag ur. Vi får ta tåget en annan gång.

Kurt


Mitt föräldrahem och Ulven av Tågabo 1952

Syns du inte finns du inte


Kolbäcksberättelse del 43 

En uppgift som stadgas i hembygdsföreningars ändamål brukar vara att dokumentera bygdens utveckling och historia. Det som är väl så viktigt är att också sprida vittnesbörden. Ett föredöme i det avseende är Kolbäcks hembygdsförening.

Häromdagen ramlade Kolbäcksberättelse del 43 ner i brevlådan hos mig och förhoppningsvis hos ca 200 andra medlemmar. I över 20 år har dylika häften skrivits och postats. Speciellt som nu i dessa pandemintider är det viktigt att medlemmarna får veta att föreningen fortfarande är vid liv.

Hembygdsföreningens hemsida gjorde sitt språng ut i cyberrymden 2004. Bildbanken, nu med över 2000 bilder, blev snart välbesökta sidor. Naturligtvis finns också Kolbäcksberättelserna där presenterade.

Kurt

Foto: Kent Sjöström och Mats Källstig

 

Kvarnlivet


En kvarn från Robert Nilssons tid

I boken Utvandrarna beskriver Vilhelm Moberg Roberts ungdomsår ganska uttömmande. Som den gången han vid 15 års ålder flyr på väg till en tjänst som dräng och i stället kommer till en kvarn. Robert var Karl-Oskars bror.

Jag har nära nog samma upplevelse som Robert från kvarnbesök fast tidsmässigt 100 år senare.

En tredje person som kände kvarnlivet till yttermera visso var Fritiof Johansson. Hans morfar och morfars far hade varit mjölnare. Själv har han varit mjölnare i kvarnen väster om Mölntorp, Westerqvarn.

Så här beskrev Fritiof böndernas kvarnbesök.

”När säckarna är avlastade och hästarna inställda i kvarnstallet och man har antecknat sig på en svart tavla som hängde på väggen, är det dags att med den försvarliga matsäcken ta plats i kvarnkammaren och invänta turen att få mala. Det kunde ibland dröja både ett, två och tre dygn.

Med tanke på denna långa väntetid måste matsäcken vara beräknad. För oss barn var det högsta måttet av glädje och nyfikenhet att få slinka med in i kvarnkammaren och se på när ett sådant där matskrin öppnades och få beskåda vad innehållet bestod av.

En och annan kunde också ha en flaska av de starka dryckerna med sig. Att vi ej gladde oss åt detta på samma sätt som innehavaren berodde nog på att det därigenom blev extra arbete för oss. Vi fick ibland ta hand om både kvarnlass, hästar och karl.

Jag har många gånger i senare tid tänkt på att vi tog så lätt på ansvaret. Var det någon som fått för mycket under västen så malde vi hans säckar, lastade på både dem och körsvennen, fick för hästarna och sedan fick han klara sig bäst han kunde och alltid gick det bra. Hästarna hade stått i Kvarnstallet länge och ute var det kolsvart mörker.”

Kurt

Kvarnen på bilden byggdes 1796 och var belägen strax söder om Mölntorps Gård där Intras fabrik nu är belägen. Den byggdes av timmer och fick fem stenar och drevs av ett vattenhjul.

Disaster på nära håll

Jag har en kusin som bor i Galveston, Texas. Var och hälsade på för ett antal år sedan och fick uppleva deras subtropiska klimat.

Jag följer nu vad TV rapporterar om naturkatastrofen i Texas. Har även kontaktat min kusin för att höra hur de upplever situationen på nära håll. Här nedan hennes svar.

Kurt

Galveston den 20 februari 2021

Hej, förhoppningsvis är vi över det värsta.

Men det har varit kallt, minus 8 C låter inte kallt för en svensk, men som du vet är våra hus inte byggda för den temperaturen.

Vi var utan elektricitet i 64 timmar.

I måndags vaknade vi med snö, is och +15 C inomhus sedan sjönk det stadigt. I tisdags hade vi +3 C. Telefonerna fungerade inte så jag åkte till stan och letade hotellrum, det var en del som fortfarande hade el hela tiden, som tur var. Mest fullbelagt men efter en timmes letande hittade jag ett rum.

Sedan på onsdagen sprack vatten ledningen till ön så inget vatten på ett dygn.

I går kunde vi åka hem, har nu el men inget vatten för en ledning mellan huset och båthuset är sprucken. Så vi väntar nu på rörmokaren kanske han kommer idag. Minst sagt disaster.

Knappt mat i affärerna och ingen bensin i mackarna. Så länge vi har electricity kan vi hålla oss hemma.

Kram