Järnvägen


Järnvägsanställda i Kolbäck 1961 – Två bild berättar

Första jernbanetåget direkt från Köping till Westerås öfer den nu
färdiga Kolbäcksbron ankom hit sistlidne onsdag eftermiddag och
bestod af det nya lokomotivet ”No. 3 ” samt 41 fullastade vagnar.

Så löd texten i VLT den 29 augusti 1874.

Att just Kolbäck fick sin järnväg, det fanns konkurrerande förslag, kan till stod del tillskrivas framgångsrika förhandlingar på 1870-talet mellan Kolbäcks Skjutsbolag som ägde marken och SWBJ, (Stockholm Westerås Bergslagens Nya Jernvägsaktiebolag). Skjutsbolaget, som ägde gästgiveriet efter Eriksgatan, sålde mark och material från grusåsen.

Kolbäck har under större delen av 1900-talet varit en betydande järnvägsknutpunkt, med spår i de fyra väderstrecken.

Stationshuset byggdes 1875. Huset fick då två väntsalar en för resande i andra klass vagn och en för resande i tredje klass. Stationsföreståndaren hade lägenhet på övervåningen. År 1935 moderniseras stationshuset och fick centralvärme installerad.

 


Järnvägsanställd i Kolbäck 1979

Kurt

Läs mer

Kolbäcksbygden


Kolbäcksbygden ser dagens ljus – En bild berättar

Vid den äldre stenåldern, för cirka tio tusen år sedan, låg halva Västmanland under vatten. Landhöjningen gjorde emellertid att strandlinjen successivt flyttades söderut. För sex tusen år sedan hade vattnet sjunkit ner till en kustlinje från Kolsva i väster till Tillberga och Sevalla i öster.

Omkring Kristus födelse började människor i Kolbäcksbygden kunna gå torrskodda. Något som belägger detta är Borgby Skans samt fyndigheter vid utgrävningar i Amsta, daterade till bronsåldern cirka 500 år f. Kr.

I Kolbäck finns två geologiskt viktiga lämningar efter inlandsisen, en grusås och en vattenled. Dessa följs åt på långa sträckor. Vid Herrevadsbro i Kolbäck bryter sig emellertid ån igenom åsen och växlar sida.

Vattenvägarna var de forna människornas enda kommunikationsmöjlighet.

Bilden visar Borgby Skans uppförda någon gång under järnåldern. Intill fornborgen går den gamla Eriksgatan.

Samhället Kolbäck började bebyggas först när järnvägen anlades på 1870-talet Dessförinnan fanns bara ett gästgiveri och några bondgårdar.

Kombinationen grusåsen, Eriksgatan och att det fanns ett gästgiveri med skjutsstation var till Kolbäcks favör när det beslutades var järnvägen skulle dras fram.

Kurt

Kolbäcks sockengränser före år 1943

 

Ellas kiosk


Ellas kiosk – En bild berättar

Ella Anderssons kiosk var belägen mitt emot Kolbäcks järnvägsstation och norr om stora landsvägen som skär genom åsen och givit samhället dess karaktär. Byggnaden i Kioskbacken innehöll ett litet pentry, kioskrum och serveringslokal.

Adressen Kioskbacken är i dag en förlängning av Grusåsvägen. Jag har tidigare bloggat om vad jag tycker om adressändringar.

Min kusin, född 1929, berättade för mig att hon som 14-åring jobbade där och minns en gammal farbror. – Han hämtade tidningar var dag vid 6-tåget och för det fick han kaffe och bulle för 10 öre. Kvart i sju då han kom skulle kaffet vara färdigt.
På den tiden var det ransoneringskort på bl.a. tobak

Ellas kiosk fyllde senare en funktion som sommarstuga invid Kolbäcksån. Och Kolbäck fick Pressbyråns kiosk på andra sidan landsvägen.

På bilden ser vi också två bilar av förkrigsmodell parkerade på fel sida av vägen.

Minns att vi grabbar satt en bit upp på åsen och studerade trafiken. En höjdare var det förstås när vi fick se de första Volvo 444 komma rullande.

Kurt

Gustaf Åhman


Gustaf Åhman – En bild berättar

Få är de ortsbor, gammal som ung, som inte blivit avporträtterade av fotograf Gustaf Åhman, om inte i hans ateljé så på skol- och konfirmationsfoton.

Åhman var verksam i Kolbäck mellan åren 1917 till sin död 1969. På bilden hans hem och ateljé.

Jag har själv botaniserat bland hans ca 18 000 glasplåtar som lyckligtvis räddats från att hamna på soptippen men som nu förvaras på Västmanlands Museum. Där finns förutom ateljémotiv även foton som beställts av företag och på bebyggelse.

Gustafs register över plåtarna bestod av ett nummer samt beställarens namn. Det fordras därför kännedom om innevånarna i Kolbäck med omnejd om man letade efter ett speciellt foto. Var beställaren Gråberg så var motivet oftast en olycka, då Gråberg var landsfiskalen.

Jag har för avsikt att framdeles presentera några av dessa här på bloggen.

Kurt

Läs mer om Gustaf Åhman

 

Hembygdsdagen

Coronaepidemin slår hårt mot traditionsburna föreningar och festligheter. Om långvarig kan den bli ett hot mot deras existens. Säbydagen som snart ha firats i 100 år kunde i år 2020 inte celebreras.

På 1920-talet gick Säbys innevånare man ur huset för att delta i vad man då kallade Sommarfesten. Bygden hade både egen sångkör och egen musikkår som stod för underhållningen. Det som lockade mest var dock sång och spel av den unge nytillsatte kantorn, Set Svanholm. Senare stor stjärna på operascenerna.

Där fanns också celebriteter från Svenska Akademin, Gunnar Mascoll Silfverstolpe från Stora Åsby i Rytterne. Och att festligheterna blev omskrivna i VLT svarade Anders Yngve Pers själv för.

Jag hade nöjet att vara styrelsemedlem i Säby Hembygdsförening under några år. Till föreningens 75-årsjubileum 1999 hade jag lockat Set Svanholms dotterdotter Ingela Bohlin att gästa oss. Ingela gick i sin morfars fotspår och studerade till sångerska på Operahögskolan.

Året efter fick vi besök av Set Svanholm dotterson Ragnar Bohlin med frun Tamara Bohlin. Båda gjorde ett uppskattat framträdande i kyrkan. Ragnar satt då på samma plats och vid samma orgel som hans morfar Set spelat på som kantor på 1920-talet.

Kyrkan och hembygdslokalen var fylld till sista plats vid båda tillfällen.

Vad pandemier kan ställa till med i framtiden är höljt i dunkel och högst oroande. Hoppas emellertid att folk inte glömmer sin kulturella bakgrund, den blir mer intressant ju äldre man blir, och stöttar sina hembygdsföreningar.

Styrelserna i dessa har därför, med pandemin och konkurrerande sociala medier, ett speciellt ansvar för en strategi som leder till överlevnad på lång sikt.

Kurt

Nyårsaftonen 1923 glömmer jag aldrig
en berättelse av prosten Axel Ericsson (ljudfil)

Stenarna kunde jag peka ut.
Björkarna kände jag alla
och bortom dem fädernas jord
där jag hör hemma
till dess min dag är slut.

Hemland av
Gunnar Mascoll Silfverstolpe

Från ax till havregrynsgröt

Från min balkong har jag god utsikt över trafiken i samhället. Den senaste veckan har jag kunnat glädjas åt de många skördetröskor och sädeslass som passerat. Bönderna, de få som finns kvar, kör mellan sina åkrar spridda runt om i geografin. Marken hemmavid räcker inte till för att få lönsamhet i verksamheten som den gjorde förr i tiden.

I år fick man den största skörden i mannaminne. Med dagens utrustning skördades 10 hektar på 5 timmar som gav ca 70 ton säd.

Om jag som bondson blickar tillbaks på 1930-40 talet tror jag inte att vi fick mer än en tiondel av dagens skördeutfall. Vi hade heller inte dagens maskinpark. Då var det med hjälp av muskelkraft och enklare maskiner jobbet skulle göras. Svinnet i form av spillsäd blev också större vid den hanteringen.

Säden skars med hästdragen självbindare. Buntarna snesades eller skylades runt en stör på gärdet. Väl torrt kördes de in på logen i väntan på tröskning som utfördes på hösten av ett trösklag på fem man. Slutprodukten bars på ryggen upp på magasinet i 100-kilos säckar för fortsatt torkning och lagring.

Det var fler än vi människor som tullade på lagrat spannmål. Råttor, fåglar och ekorrar för att nu gå med skvaller.

Under kriget malde vi havre till havregryn för egen försörjning. Det var vithavre då resterna från kornens skal syntes mindre än de från svarthavren. Men de stack likafullt i munnen.

Kurt

Inte olagligt att fatta felaktigt beslut

Gator i Hallsta och Kolbäck får nya namn löd rubriken i VLT den 17 nov. Principen är att gatorna och vägarna i Hallstahammar får tillägget Norra före nuvarande gatunamn, exempelvis Norra Prästgårdsgatan, och i Kolbäck kommer motsvarande gata att heta Södra Prästgårdsgatan, beskrevs det i artikeln.

Det var ett beslut som fattades av kommunstyrelsen i juni 2016. Jag har tidigare reagerat på och även överklagat beslutet om namnändringen. Förutom att över 300 måste byta adress är det också ett onödigt ingrepp i ett kulturarv, hävdade jag i min överklagan:

Genom att, de facto, ge gatorna nya namn åsidosätts ortnamnens kulturhistoriska och sociala värde. Som exempel ger ”Hantverkaregatan” vid en slagning på nätet 557 000 träffar. Vid namnändringen berövas Hallstahammar och Kolbäck sina gamla gators ursprungsnamn.

Kommunens starkaste argument för namnändringen var en säkerhetsrisk, 112-personalen riskerade att köra fel. Jag har varit i kontakt med SOS Alarm beträffande förväxlingsrisken, här är deras svar: Vi har rutiner om att säkerställa adress och om dessa följdes till 100% så borde det inte vara något problem.

Min överklagan till Förvaltningsrätten i Uppsala avslogs med motivationen att jag inte anfört någon omständighet som medfört att beslutet var olagligt enligt kommunallagen. Skälet till min överklagan vill de inte kommentera. Sensmoral; det är inte olagligt att fatta felaktiga beslut.

Kurt

 

Kittelbacken

När jag kommit hem till Vallby – Säby i slutet av 1990-talet och skaffat min första PC, en IBM Aptiva, började jag skriva om socknen och människorna där. I brist på nyskrivna artiklar för bloggen återberättar jag en del av mitt tidigare skriveri. Först ut är Kittelbacken, en berättelse från Håskesta.

Håskesta i Säby socken är gammal kulturmark med fornlämningar. Dessutom går gamla Eriksgatan, den fornsvenska kungaleden, genom byn. Jag var där på besök hos en gammal skolkamrat, nu pensionerad bonde. Till det obligatoriska kaffet försökte jag få honom att berätta om en skatt som skulle ligga nedgrävd i en backe strax intill. Att det fanns en skatt fick jag bekräftat av en annan gammal man från grannbyn, Nisse i Brunna, salig i åminnelse.

När jag nu förde skatten på tal mörknade min väns anletsdrag och hustrun föll mig genast i talet och meddelade att det inte alls var något att tala om, känsligt ämne uppenbart. Vad jag till slut lyckades lirka ur honom var följande:

För länge sedan hade någon herreman, som förmodligen tillhörde det kungliga ressällskapet som for på Eriksgatan, konstaterat att här i Håskesta var rätta platsen att gömma de tillgångar han hade. Den tidens skatteplanerare hade inte dagens lättillgängliga skatteparadis att vända sig till.

Han grävde i alla fall ner en kittel full med guld och ädla stenar. Till sin hjälp hade han en kyrkans man. Detta för att platsen skulle skyddas genom besvärjelse och därför inte behövde bevakas. Ingen tordes heller försöka gräva upp och tillskansa sig rikedomarna. Platsen fick av byborna benämningen Kittelbacken.

Ett seriöst försök gjordes dock av några drängar som först hade informerat sig om hur besvärjelsen kunde upphävas. De fick reda på att största chansen att lyckas var om man försökte gräva vid midnatt, en skärtorsdag, i fullmånens sken och under total tystnad.

Man förberedde sig väl och vid den rätta tidpunkten skred man till verket. Efter hårt arbete med spade och spett träffade man mycket riktigt på kitteln. Och man började baxa den upp ur gropen.

På vägen intill backen hörde en av drängarna en kärra komma farande. Han tittade upp och såg att kärran drogs av en höna. Han lät undslippa sig ett förvånat tillrop, oklart vad. Tystnaden bröts och kitteln föll tillbaks i gropen som rasade in och skatten blev på nytt oåtkomlig.

Tiden gick och tron på mystiska krafter avtog. Vissa försök har gjorts på senare tid att komma åt skatten, dock utan framgång. Man måste emellertid ändå ha förargat det väsen som bevakade skatten, Kittelgubben som han kallades. Oförklarliga händelser inträffade. Som exempel hände det vid ett tillfälle, berättar min vän, då man avverkade skog i backen, att verktyg försvann från dag till annan.

Min sagesman har än i dag respekt för platsen. Ytterligare försök att få upp skatten är inte tillrådligt enligt hans bestämda mening. Som barn var det otänkbart att ens leka där, berättar han. ”Kittelgubben kommer och tar er” var mer än tillräckligt som förmaning för att få de mest bångstyriga ungarna att ta reson.

Vallby Säby i december 2000

Kurt

Hjärtinfarktens förhistoria

Låt mig börja från slutet genom att här nedan återge sista stycket i min berättelse: ”Utmaningar i arbetslivet”.

”Mikrofilmbranschen, som var mitt gebit, ersattes så småningom av dataterminaler och mina kunder behövde mig inte längre. Jag hade rått mig själv så länge jag visade resultat men nu måste jag sadla om. Att vila på gamla lagrar går inte som säljare. Dessutom ville jag flytta från Kista till min fädernegård i Säby. Av en händelse fick jag 1990 ett jobb inom Scribona i Eskilstuna”.

Jag hade då arbetat inom Esselte/Scribona i Stockholm i över 20 år men hade nu inga egna arbetsuppgifter. Jag var visserligen fackligt aktiv och satt med i koncernens styrelse men det tog bara halva min arbetstid. Jag kände egentligen ingen otrygghet men visste att utan en riktig uppgift som drog in pengar var jag rökt.

Många av mina kolleger och chefer som kände mig hade gått vidare i karriären och andra okända kommit in. Så här analyserade jag själv det problemet: Vilken avdelningschef vill ha en envis gubbe på 56 år med en lön som byggts upp under åren och som därför blir för dyr för en eventuell arbetsuppgift?

Som tur var fanns en chef, som hade arbetat på Esselte nästan lika länge som jag själv. Han erbjöd mig ett jobb på filialen i Eskilstuna som chef för sex anställda. Vi skulle sälja och serva kopiatorer och annan maskinell utrustning för kontoret.

Jag hade ingen erfarenhet av att driva en sådan säljorganisation eftersom jag tidigare arbetat med kapitalvaror och kontraktsbundna avtal. Trots att jag därför inte hade mycket att ge i form av säljstöd, vilket var frustrerande ibland, jobbade vi ändå bra tillsammans och jag trivdes.

Efter någon tid köpte Esselte en företagskedja som sålde datasystem. Vi skulle nu integreras med deras personal. Jag vill påstå att det blev en kulturkrock när datakonsulter mötte försäljare av enkel kontorsutrustning. Vi blev tråkigt nog betraktade som något katten släpat in. I vart fall kände jag det så, och arbetsglädjen försvann.

Under hela mitt arbetsliv hade jag aldrig tidigare våndats över att gå till jobbet på måndagsmorgnarna, men nu började jag göra det. Jag förlorade tron på mig själv och en känsla att förlora respekten hos arbetskamraterna. Det kändes konstigt i bröstet varje morgon när jag for till jobbet.

Paradoxalt nog accepterade jag inte erbjudandet om den ekonomiska kompensation som jag skulle få om jag gick i förtida pension. Att bli avskedad på grund av arbetsbrist, som det heter, kunde jag bara inte ta in och sa blankt nej. Dessutom var uppgiften som facklig representant i koncernstyrelsen med många namnkunniga företagsledare mycket intressant. Jag kände, med min erfarenhet från golvet, att jag kunde göra skillnad, som det heter idag.

Vid vargtimmen en augustinatt 1994 slog hjärtinfarkten till. Om dess orsaker kan jag bara spekulera. Kan det ha varit min envishet att fortsätta arbeta trots avsaknaden av arbetsglädje? Signaler fanns ju, där i bröstet, på väg till jobbet.

Jag har nu bett en erfaren personalchef som jag känner att ge sina kommentarer till min och liknande situationer. Eller var mitt fall unikt?

Kurt

Nej Kurt! Ditt fall var inte alls unikt. Jag känner så väl igen det. Själv behövde jag aldrig besluta om eller genomföra uppsägningar men jag träffade många drabbade under de här åren i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet som fick gå p g a ”arbetsbrist”. Ofta drabbades de äldsta värst. Ålder gick före all kompetens och erfarenhet.

Att känna sig som något som katten släpat in och att förlora tron på sig själv efter att ha varit en uppskattad medarbetare i många år är förödande för hälsan. Kroppen reagerar på olika sätt och jag känner personer som inte överlevde sin hjärtinfarkt eller begick självmord. Andra som överlevde blev bittra eller deprimerade. Ett problem var ju att äldre som fick lämna sin arbetsplats med en påse pengar ofta inte hade någon chans att få ett nytt jobb och därmed få uppskattning för sina insatser igen. För andra som kanske inte trivdes så bra kunde uppsägningen bli en befrielse och de kunde gå vidare med sina liv. Men dem som jag minns mest från den där tiden är dem som på olika sätt drabbades negativt precis som du Kurt och de var många.

Ingrid

Rapport från gräddhyllan

Kolbäcksådalens samhälleliga miljö är väsensskild från Dalarö och Dalarö skärgård där etablerade författare och rikemansfamiljer byggde sina sommarstugor på 1800-talet. Jag har därför bett Bo Malmsten, en vän från min tid i Skåne, att återge sitt anförande om familjen Bonnier på Dalarö som han höll vid ett möte inom Dalarö hembygdsförening. Tackar för att vi fick delta, Bosse.
Kurt

Konstnärer och författare på Dalarö

Genom åren har Kurt Larsson via sin blogg i VLT på ett intressant sätt speglat olika händelser och förhållanden i sin hembygd, ofta med koppling till hembygdsföreningen.

I likhet med Kolbäck har vi på Dalarö, sedan cirka 15 år tillbaka, en livaktig hembygdsförening. I denna har medlemmarna i studiecirklar behandlat olika företeelser såsom bebyggelseutvecklingen och skilda konstnärers verksamhet på orten.  En studiecirkel arbetar för närvarande med att kartlägga olika författares öden och äventyr på bygden.

Dalarö är ett skärgårdssamhälle i Haninge kommun på Södertörn.  Orten har låtit tala om sig i historien, bl.a. som flottbas under 1500-talet. Dess egentliga födelse dateras till 1636, då en tullkammare inrättades på platsen. Dalarö fick även stor betydelse som lotsstation. När ångbåtstrafiken slog igenom från mitten av 1800-talet blev skärgården intressant och tillgänglig för en bredare medelklass. Havsbandet erbjöd nya vyer, hälsosam luft och möjligheter till salta bad.

Till en början hyrde turisterna in sig hos den bofasta befolkningen, men började så småningom bygga egna sommarhus, ofta i tidstypisk schweizerstil.
Societetslivet blomstrade, konstnärer och författare sökte sig hit för att arbeta och koppla av.

Bland författare som vistades på Dalarö fanns August Strindberg. En av hans mest berömda böcker, ”Hemsöborna”, handlar om folket på Kymmendö, belägen i närheten av Dalarö. Smått klassisk har Strindbergs beskrivning blivit av drängen, värmlänningen Karlssons första avfärd till ön: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. Clara och Lotten vore inne med sköt-ekan att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter innan de kommo i båt.”

Från slutet av 1800-talet kom flera andra författare som Hjalmar Bergman och konstnärerna Anders Zorn, Ernst Josephson, Robert Thegerström, Rickard Bergh m.fl. att dras till Dalarö.

Även bokförläggarfamiljen Bonniers har trivts här. Sex generationer har vistats på Dalarö sedan 1870- talet, då Albert Bonnier hyrde sommarbostad första gången. Dottern Eva Bonnier kom att tillhöra den s.k. Dalarökolonin bland konstnärerna. Hon lät uppföra sin ”Villa Valhall” ritad av Ragnar Österberg, mest känd som arkitekt för Stockholms stadshus, högt uppe på ett berg. Hennes bror Karl-Otto blev Strindbergs förläggare och den som räddade hans ekonomi.

I äldre skildringar indelades invånarna i ”flyttfåglar”´ och ”rödskinn”. Rödskinnen, urinnevånarna, beskrevs som tröga, sturska och snikna. Flyttfåglarna bestod mest av Stockholmare. Anders Zorn skildrade i sina akvareller hur flyttfåglarna och urbefolkningen möttes vid bryggorna.

I början av 1900-talet köpte grosshandlare Wolgers upp stora delar av Dalarö och byggde en villa till sig längst ut på Dalaröudd. Sonen Beppe Wolgers har i boken ”Månsken över Dalarö” beskrivit upplevelser från sin ungdom med segling och svärmerier.

Förhållandena är givetvis annorlunda idag, men fortfarande har Dalarö en dragningskraft på ”kulturarbetare” av olika slag, vilket vi ortsbor givetvis uppskattar, De kan bidra på olika sätt med att vitalisera ortens kulturliv genom sitt engagemang och stimulera till olika aktiviteter.

Bo Malmsten