Vi skriver år 1866 i Kolbäck socken

Den 32-årige Eric Ericsson hade under fem års tid slitit hund på Kyrkbyns Herrgård. Förutom det fysiska arbetet mellan klockan fem på morgonen och åtta på kvällen, något som gällde för honom likväl som för ett tjugotal statare och drängar, skulle han sköta de administrativa göromålen inom gården. Så hade det blivit bestämt inför giftet med dottern i huset, Margareta Charlotta Larsdotter. Och svärfadern, en stor sträng man, tänkte inte låta honom slippa undan.

Erik minns arbetet som yngling på åker och äng hemma i Forsta. Det var hårt kroppsarbete som gällde. Att skriva och räkna behövdes inte för att sätta ut rågångarna och det lilla han kunnat glömdes snart bort. När man var klar på gärdena för dagen gick man hem nöjd och glad, ofta under sång. I Forsta arbetade man likväl längre och hårdare än i Kyrkbyn.

Någon ordnad skolgång fanns inte i Forsta när Eric var barn. Det var först 1842 som skolreformen lagstadgades i Sverige. Inför konfirmationen var dock barnen tvungna att lära sig katekesen. När Erik vid 27 års ålder kom till Kyrkbyn måste han lära sig skriva och räkna på nytt för att kunna klara arbetet som rättare och de påtagna uppgifterna med räkenskaperna.

Att komma från små omständigheter och gifta sig med dottern på herrgården var naturligtvis stort. Erik fick dock ingenting gratis skulle det visa sig. Både han och hans fru fick tjäna som dräng och piga de första sju åren innan de fick köpa gården av svärföräldrarna. Trots ringa skolunderbyggnad blev Eric Ericsson på Kyrkbyn en tillgång för hela bygden. Därom vittnar hans CV.

Landstingsman flera år.
Ordförande i Kolbäck Gästgiveri Skjutsförenings styrelse.
Ordförande i Kolbäcks sockens kommunalstämma.
Ordförande i Kolbäcks Mejeriförening.
Huvudman i Västmanlands Läns Sparbank.
Ledamot av Snäfringe Härads Tingshus direktion.
Ordförande i Snäfringe Härads Allmännings styrelse.

Eric Ericsson var född i en brygghuskammare 100 år före min egen födelse 1934. Vid 79 års ålder 1913 satte han sig ner och skrev sina ”försent började memoarer”. Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om min barndom och mitt arbetsliv. Det är därför roligt att på mitt sätt här ovan få återge hans berättelse: ”Några ord till mina efterkommande”, och även göra den tillgänglig i sin helhet.

Kurt

Erik_Ericsson
Eric Ericsson, Kyrkbyn Kolbäck

Bosse Larsson

Det är alltid trist att bli påmind om sin dödlighet när någon gammal bekant och jämnårig har gått bort. Och man får nästan en känsla av nationalsorg när man följer medierna. Jag träffade Bosse Larsson och hans fru Lisbeth första gången i början av 1970-talet hos gemensamma vänner i Västerhaninge. Han var då i början av sin karriär som allsångsledare.

Nära 40 år senare träffade jag samma glada och trevliga Bosse Larsson då han efterträdde Thore Skogman som konferencier och allsångsledare vid det traditionella nationaldagsfirandet på Kolbäcks Gästgivargård. Han berättade då om en resa i Evert Taubes spår till Argentina, Pampas och Samborombon. Sjunga kunde han och försökte också lära sig dansa tango, det ingick i resan, det försöket gav han emellertid upp.

Sång, även om det bara blir en vers, är något som ofta tillhör svenskarnas umgängesliv. Så var det också i det seglargäng på Dalarö som jag och min familj tillhörde. Vid seglatser och i familjen Malmstens sommarhus träffades vi ofta och sång fanns alltid på menyn. Vid varje tillfälle Bosse Larsson deltog fick vi en försångare som kunde alla verserna på visorna, de flesta av Evert Taube. Dessa sångaftnar saknar jag numer.

Kurt

 

bosse_larssonBosse Larsson, vid nationaldagsfirandet 2008

Hembygdsdetektiverna

macken

Till hembygdsföreningen får vi ibland in gamla saker men oftast gamla bilder som folk vill ha identifierade och tolkade. Nyligen kom ovanstående bild från 1940-talet till oss för ett utlåtande.

Jag visade bilden för flera personer i åldersgruppen 70-80 år men fick inget entydigt svar om macken. Kerstin Hall kunde emellertid identifiera en man på bilden: Den reslige Fritiof Malmsten. Fritiof tillhörde Malmstenstruppen, ett artistsällskap som turnerade i folkparkerna på 1940-talet.

Sista chansen var nu att visa bilden för 96-årige kolbäckaren Artur Pettersson. Han kunde berätta för mig att det var Kolbäcks första bensinstation, en Esso mack. Den hörde till Emil Anderssons Speceri & Diversehandel på 1920-talet. Inför en tankning tillkallades expediternas uppmärksamhet med en klocka. Det var service på den tiden vid bensinmackarna.

Arthur berättade vidare att hans slöjdlärare tillika kyrkvaktmästare gjorde ritningarna till BP macken som uppfördes på 1930-talet. På 1940-talet hade Kolbäck fem bensinmackar och en taxistation.

Kurt

 

Sommarläsning

För den som i likhet med mig var lyckligt okunnig om EU:s och Eurons utveckling
kan jag rekommendera Björn Elmbrants bok: ”Det skulle bli så bra”. EU är ett politiskt projekt men som nu styrs av finansmän och EU-domstolen. Om nu bara hälften av situationen är så illa som han framställer den i boken så kan man tappa tron på EU. Vad som händer efter Greklands folkomröstning blir en rysare oavsett utgången av den.

En trevligare bok att läsa är Bertil Torekulls: ”Att dansa med vargar”. Den handlar om relationen mellan slaven och slavägaren ex IKEA:s Ingvar Kamprad. I boken ger Ingvar Kamprad som affärsman ett till synes märkligt råd: Undvik till varje pris ett handslag för att bekräfta en uppgörelse. ”Ett skrivet kontrakt kan alltid någon jurist slingra undertecknaren från. Ett handslag däremot är omöjligt att kringgå …” Ett handslag innefattar – menar han förstås enligt författaren – den sorts småländsk kärnek som stavas hederlighet och god vilja att göra rätt för sig. Det springer man inte ifrån ens om det brinner.

Kurt

 

Vägkyrka i Säby socken

I Säby har vi en underbar liten kyrka som många gärna vill besöka. För femte året i följd kommer även denna sommar Säby kyrka att vara öppen med hjälp av Säby Hembygdsförening. Mellan kl. 10 – 16 den 29 juni – 19 juli finns möjlighet att komma in i kyrkan, få veta lite om den och dricka en kopp kaffe. Under de förutvarande åren har det alltid dykt upp oväntade besökare. Från Holland kom en dam cyklade. Hon körde inte närmaste vägen utan tog en tur via Baltikum och Finland.

Säby kyrka byggdes mellan 1290 och 1310 vid stranden av Freden, en vik av Mälaren och ligger fridfullt mellan träden i den lilla kyrkbyn. Den har många små sevärdheter, t ex en fantastisk predikstol av Fläckebomästaren och både gamla och nya mässhakar. Där finns också Fortuna, lyckans gudinna på det bevingade klotet.

Här har tiden stått stilla. Bänkarna skulle i dag dömas ut av ergonomer då de är smärtsamt obekväma, man somnar inte i dem. För de bemedlade bland församlingsborna, de som skänkt något till kyrkan, fanns dock någon bänkrad som hade stoppning. Den kategorin av folk kunde också bli begravd under kyrkgolvet.

Kyrkan var fullsatt på gudstjänsterna förr i tiden då präster, påhejade av godsägare, höll folket i herrans tukt och förmaning. Även om ingen lagstadgad skolgång fanns så måste barnen lära sig katekesen för att bli konfirmerade, ett måste. På så sätt hade man koll på pigor och drängar.

Kurt

Jag orkar inte tiga längre

Två händelser gav underlag till detta inlägg.

Dels skrivs det på DN kultur att jobben blir färre då robotar och datorer tar över allt mer av det arbetare och tjänstemän gör i dag. Vi behöver mer av högutbildad arbetskraft för framtiden.

Dels träffade jag en gammal arbetskollega från 1970-talet och hans fru Agneta. Vi dryftade som vanligt både det inrikes- och utrikespolitiska läget från gräsrotsnivå. Agneta, som varit högstadielärare, berättade att hon hade skrivit till Gustav Fridolin och Jan Björklund om sina synpunkter av lärandet i klassrummet.

Här nedan är hennes berättelse.

Kurt

Jag orkar inte tiga längre

Jag är en nyligen pensionerad högstadielärare i samhällsorienterande ämnen, som varit med om hela nedgångsperioden i den svenska skolan. Jag blir enormt frustrerad när politiker och förståsigpåare kommer med i stort sett meningslösa förslag på hur man skall lösa krisen. Spaltmeter skrivs om kringåtgärder, när det i själva verket är undervisningssättet som förändrats radikalt.
De första 30 åren av min lärartid fungerade skolan. Varför?

Läraren styrde lektionen och hade kontroll på arbetet i klassrummet.

Eleverna satt i raka rader vända mot läraren och inte i mysgrupper.

Eleverna hade läroböcker anpassade till åldern. Läraren gick igenom läxan noga, läste, berättade och diskuterade texten och bilderna.

Eleverna kunde sedan läsa läxan utan hjälp av Rut eller föräldrar.

Läxan förhördes muntligt eller skriftligt. Läraren kunde se exakt vad eleverna kunde och ta tag i eventuella problem.

Resten av tiden ägnades åt träningsfrågor på texten på olika nivåer för ökad läsförståelse, diskussioner, filmer, fördjupningsuppgifter och spännande läsning ur fackböcker eller skönlitteratur.

Elevernas läsförståelse ökade hela tiden p.g.a. alla textsidor som lästes och bearbetades. Läraren hade fullständig kontroll och ytterst få elever underkändes, trots att det var 25-30 elever i varje klass.

Tack vare att eleverna visste vad som förväntades och tack vare att uppgifterna var anpassade och tydliga blev det lugnt i klassrummet.

I dag ser skolan helt annorlunda ut.

Eleverna arbetar enskilt eller i grupp med projekt, där man undersöker och analyserar. Arbetet skall lämnas in efter ett antal veckor.

Ofta är uppgiften svår och otydlig eftersom styrdokumenten är det. (se www.skolverket.se). Det blir då oro i klassen.

Datorer är ett utmärkt hjälpmedel i dagens skola men samtidigt en enorm tidstjuv, om de inte används rätt. Mycket av materialet på nätet är för svårt.

Det är också omöjligt för läraren att ha kontroll, när eleverna arbetar med olika uppgifter. Många lässvaga elever föredrar att ägna största delen av tiden åt att söka bilder och göra snygg lay out. Lästräningen blir förstås lidande.

Det är mänskligt att skjuta upp svåra uppgifter, och alltför ofta görs uppgifterna i sista stund. Då kopieras det från nätet och föräldrar får rycka in. Det är de lässvaga eleverna och elever med annan språkbakgrund än svenska, som är de största förlorarna i dagens skola. De tappar sugen när uppgifterna är otydliga och för svåra.

Högstadielärare med 42 års erfarenhet

Midsommar 1940

När det i unga år begav sig, i början av 1940-talet, firade vi varje midsommarafton i Hällby, Säby socken. Min bror och jag blev tvagade och uppklädda. Sedan gick vi i det vackra vädret, det var alltid vackert väder på den tiden, genom skogen till Hällbyberget.

På Hällbyberget restes en himmelshög majstång. En kopia av stången finns på Vallby friluftsmuseum. När den var stagad ordentligt dansade och sprang vi ungar runt den allt vad vi orkade. Det var på ett berg så det var ingen jämn mark. Ett år snubblade en glad och dansande pojke så illa att han fick en stor reva i byxorna, stackars pojke. Han var finländskt krigsbarn som nu fick gå hem till fosterföräldrarna och visa vad som hänt.

Efter dansen kring majstången gick vi ner till en hästhage för att dansa ringlekar. Någon musik hade vi inte. Det var till att sjunga de gamla, på den tiden, välkända visorna och dansa med flickorna och följa vad texten föreskrev: ”Jag håller dig så kär. Jag stiger dig så när. Jag kan inte säga hur vacker du är men jag låter dig stå för en annan.”

Mot kvällningen när korna var mjölkade hemma i Vallby och allt annat var överstökat i ladugården kom mamma och pappa med en kaffekorg. Ett uppskattat tillfälle att få sätta sig tillsammans med dem i gräset och dricka saft och äta bullar. (Mindre uppskattade tillfällen var vid höbärgningen.) Pappa Erik stärkte sig också med något som han slog i kaffet.

Så tog midsommarfirandet vid för de vuxna. Man samlades på ett lövat magasin och till dragspel och fiol började så dansen. När det började skymma var det dags för bror min och mig att gå hem, mamma skyndade på oss. Hon vände alltid själv tillbaks till Hällby. Pappa var duktig att dansa och tänkte kanske inte så mycket på morgondagen. Mamma fick nog påminna honom med sitt standarduttryck: ”Det blir en dag i morgon också”

Vem ville inte ha stannat kvar? Vi hade ju sett hur glada alla var, även de som till vardags såg stränga ut. Ibland såg vi några karlar som gick till stallet för att se till hästarna, som de sa.

Traditionen med majstången på Hällbyberget hålls vid liv än i dag. Hur det är med dansen på magasinet vet jag ej.

Trevlig midsommar!

Kurt

Länk till blogginlägg före 15/2 2015

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv”  En biografi i 12 avsnitt.

“Så var det på stenåldern” En biografi i 11 avsnitt.

 

Eskadersegling i skärgården

Att bli ägare av en folkbåt var länge en dröm jag hade under min tid i Landskrona på 1950-talet. Men priset för en sådan var allt för högt för mig. Slumpen skulle hjälpa mig 20 år senare. I början på 1970-talet bodde jag med familj i Rönninge söder om Stockholm. Vi besökte ofta mitt föräldrahem i Säby och vid ett tillfälle också ett båtvaruhus i Kvicksund.

Sam Sundman, grundare av Båt-Sam AB invigde sitt varuhus 1969. Han satsade på båtar i glasfiberarmerad plast som då hade slagit igenom. I båthallen stod en segelbåt Maxi 77. Båten var ritad av Pelle Pettersson, som också designat Volvo P1800. Det var hans kompanjon Stellan Westerdahl som var i Kvicksund vid tillfället för vårt besök för att introducera den nya båten. Både Pelle Pettersson och Stellan Westerdahl är kända kappseglare.

Det är en viss risk att köpa en ny båttyp som man inte kunde provsegla. Det tog emellertid inte lång tid att övertyga familjen om att det var just en sådan här båttyp som skulle passa oss. Att priset sedan var överkomligt avgjorde saken. Vår båt blev den 94:e från varvets tillverkningsserie 1972. Maxi 77 blev en succé bland båtfolk. Fler än 3 900 båtar levererades fram till 1983. Vi hade gjort ett klipp men det blev jag medveten om först senare. Vår nya Maxi 77 tilldrog sig många seglares intresse var helst vi lade till.

En loge hemma i Vallby iordningställdes inför vinterförvaringen. Min bror Sören byggde en trailer och med traktorns hjälp kunde vi sjösätta och även dra upp båten vid Ridskolans hästbad i Borgåsund. Att snabbt finna en sommarplats i närheten av Rönninge visade sig omöjligt. Det var långa köer till båtplatserna.

Min seglarkompis Bosse Malmsten från Borstahusen i Landskrona, nu boende på Dalarö, gav mig ett tips om att söka båtplats på OK:s nybyggda marina i Karlslund. Där hade jag också turen att få en sommarförtöjning. Det tog oss en timme att komma från hemmet i Rönninge till Karlslund med bil, men då var vi å andra sidan snabbt ute i Dalarö skärgård.

Från Karlslund till upptagningsplatsen i Borgåsund var det två dagars segling, både vår och höst. Det blev en bra inledning och avslutning på seglingssäsongen. Då var min bror Sören ofta med som gast. Han hjälpte mig med upptagningen och att körde ekipaget till logen i Vallby. Snart hade han själv skaffat sig en segelbåt.

Under fyra somrar tillbringade vi fritiden i skärgården, från Västervik till Mariehamn. Vi kom ofta att eskadersegla med tre andra familjer. På den tiden kunde man finna en naturhamn och förtöja vid någon klippa utan att bli störd av andra seglare. Så är det inte i dag har jag hört. I motsats till segling i Öresund måste man i skärgården ständigt hålla ett öga på sjökortet. I annat fall kunde man gå på grund, viket hände.

Det blev en tid inte bara med segling utan även med god social samvaro för både barn och vuxna. Ofta hördes Evert Taubes visor sjungas, i alla röstlägen, i sommarnatten

Kurt

 

1974_DegebyDegerby i åländska skärgården 1974

 

Snedseglare i Öresund

Det var inte bara i arbetslivet jag fick vara med om en otrolig utveckling. Inom båtsporten har jag också erfarit stora förändringar. Hur det sedan kom sig att jag som bondpojke blev intresserad av båtar och sjöliv får jag nog tillskriva slumpen och äventyrslustan. Båten jag spikade ihop av masonit och två bräder före tonåren kunde rimligtvis inte lämna stort avtryck, den läckte som ett såll vid seglatser på Kolbäcksån.

Min första kontakt med riktiga båtar fick jag på 1940-talet som pråmslussare. På den tiden gick långa pråmsläp på Strömsholms kanal. Slussvaktaren vid Västerkvarnslussen, han var för övrigt också skomakare, fick hjälp av oss grabbar att öppna och stänga slussportarna. Hade vi riktig tur kunde vi få mönstra på en pråm och följa med en sträcka på några hundra meter till närliggande bro.

Det var inte förrän jag flyttat till Landskrona som sjön lockade på allvar. Landskrona var en livlig hamnstad på 1950-talet. Där fanns fler dagliga båtförbindelser med Danmark och Ven. Det gamla fiskeläget Borstahusen med sin småbåtshamn var en obekant miljö som jag drogs till. Då fanns där flera aktiva yrkesfiskare som bland annat fiskade torsk och ål.

Tillsammans med en arbetskollega köpte jag en mindre oruffad segelbåt av trä. Alla fritidsbåtar var på den tiden byggda av trä, oftast lärk eller ek. Seglen var gjorda av naturmaterial och måste hängas på tork efter varje segling för att inte skadas av jordslag/mögel. Med den gick vi under en semester till Ven, Helsingör och andra hamnar efter danska kusten. Jag gjorde också många turer med den lilla segelbåten för att pilka torsk och dörja makrill mellan Ven och Ålabodana.

Bröderna Malmsten som hade en stor skärgårdskryssare i Borstahusen hade lärt mig seglingens konst. En sommar gick vi med ”Örn” till Kiel i Tyskland. Det var en spännande resa med fler svåra passager i Storströmmen. En skärgårdskryssare är inte den ideala båten i krabb sjö på öppet vatten och med endast segel att förlita sig på. Segelbåtar hade i bästa fall en liten aktersnurra undanstoppad men i vårt fall fungerade den inte. Man fick segla in till förtöjningsplatsen i alla vindar och hur trångt det än var. Den konsten är i dag eftersatt.

Torsdagsseglingen var en återkommande segeltävling i Borstahusen, en prestigefylld kvällssegling. Där sattes sjömanskapet på prov.

”Navigare necesse est” – Att segla är nödvändigt, instämmer jag i. Däremot är jag inte överens med dem som begagnar uttrycket åker/åkte båt. Jag håller fast vid att man går/gick med en båt som i Evert Taube vistext: ”Vi går till Utö för natten”.

Kurt

fiskelyckaFiskelycka i Sundet

Landskrona – en krona bland städer (1947)

 

Krim tillhör oss

Krim tillhörde ryska sovjetrepubliken fram till 1954 då den av Nikita Chrusjtjov överläts till den ukrainska sovjetrepubliken. Då Sovjetunionen upplöstes 1991 blev Krim en del av den fria republiken Ukraina. Krim påstås ha tre officiella språk, ryska, ukrainska och krimtatariska. I praktiken har det ryska språket varit helt dominerande på Krim i minst ett par hundra år.

Efter omfattande konfrontationer mellan folkgrupper utanför Krims lokala parlament intar soldater i omärkta gröna uniformer regeringsbyggnaden den 27 februari 2014. En folkomröstning som utlysts av de nya makthavarna till den 16 mars gav till resultat att 97 % av de röstande ville ansluta sig till Ryssland. Den 18 mars slog också Vladimir Putin fast att Krim återigen skulle erkännas som en del av Ryssland.

I boken ”Krim tillhör oss, imperiets återkomst” av Kall Kniivilä får vi veta en del om de cirka 2,3 miljoner invånarna på Krim-halvön. Kall Kniivilä är journalist på Sydsvenskan och tidigare Moskva-korrespondent för en finsk tidning. Med titelns ”oss” menas Ryssland och ryssarna på Krim, med ”imperiet” avses det sovjetryska välde som många längtar till och vill ska återuppstå.

Kall Kniivilä reste i slutet av september 2014 på Krim och träffade människor vars åsikter är splittrade och skiljer sig starkt från varandra efter Rysslands annektering av Krim.

Anna i Sevastopol har fått sin statliga lön fördubblad. Hon har kunnat köpa den vita skänk hon så länge drömt om, men i övrigt är det mesta sig likt. I hennes grannskap välkomnar man president Putin och Stalin hyllas som hjälte då han räddade världen från nazisterna.

För Eskender som är krimtatar är det annorlunda. Han fick möta de nya makthavarna när tungt beväpnade poliser knackade på hans dörr en tidig morgon och vände upp och ner på lägenheten. För honom är Ryssland arvtagare till det Sovjet som en gång förvisade hela hans folk.

Den krimtatariske läkaren Esma Aciyeva citerar sin tioåriga dotter: ”Mamma, jag förstår inte. När skolan började den 1 september talade klassföreståndaren om att Ukraina är vårt fosterland, hon sade att hon älskar Ukraina, Ukraina är vår stolthet. Och nu säger hon att hon är ryska, att hon älskar Ryssland, att Putin är snäll men ukrainarna är fascister. Vad ska jag tro? Du har ju sagt att jag ska lyssna på lärarna.” Familjen flyttade efter en tid till Kiev i Ukraina.

Kurt