Den Stora Försvarsstriden

Den Stora Försvarsstriden för 100 år sedan skildras i Axel Odelbergs bok ”Med kungen som verktyg”. En intressant skildring om den tidens försvarspolitiska diskussioner, då man gick från ord till handling, turligt nog.

Under Arvid Lindmans högerregering, Allmänna valmansförbundet, 1906-1911 tillsattes en utredning som kom fram till att värnplikten skulle förlängas och flottan skulle få en pansarbåt. Den blev också klubbad i ett riksdagsbeslut.

I september 1911 förlorade högern regeringsmakten till Liberala samlingspartiet med Karl Staaff som statsminister. Den nya regeringen ville riva upp försvarsbeslutet vid vårriksdagen 1912.

Nu skrider försvarsvännerna till verket. Den kände upptäcktsresanden Sven Hedin skriver en vädjan ”Ett varningsord” för att mobilisera svenska folket, rysskräcken fanns redan då. Skriften trycktes i en miljon exemplar och fick både ris och ros. Den häcklades också av August Strindberg.

Två insamlingar startades: ”Nationalinsamlingen till förmån för sjöförsvaret” på högerns initiativ och ”Svenska Pansarbåtsföreningen” som sades var opolitisk. Femton miljoner överlämnades av den sistnämnda föreningen till kungen den 7 maj 1912 och flottan fick sin första pansarbåt, Sverige.

Trettio tusen bönder, Bondetåget, samlades vid Stockholms slott den 6 februari 1914 för att uppvakta kungen i försvarsfrågan. Sven Hedin hade skrivit Gustaf V:s borggårdstal till de församlade. Talets innehåll fick regeringen att avgå och demokratin att gå i stå. Sverige fick en ministär ledd av Hjalmar Hammarsköld.

Den 28 juli hovrade världskriget vid horisonten skriver Axel Odelberg i sin spännande bok.

Kurt

En artificiell söndagsutflykt

I avsaknad av en bok eller för att pejla läget i världen brukar jag ibland köpa Dagens Nyheters söndagstidning. Det blir inte sällan en omvälvande upplevelse, som söndagen den 26/4.

Krönikan av Peter Wolodarski hade rubriken: ”Billigare flyga än åka med dödens båtar.” Flyktingarnas väg över Medelhavet kostar dem i pengar betydligt mer än en flygbiljett till ett av Europas länder. Varför reser inte båtflyktingar istället säkert och bekvämt med flyg? Svaret är att EU:s medlemsstater inte ger dem något val, skriver Peter Wolodarski.

En helsida har rubriken: Jag skäms för att tigga. ”Jag skulle hellre gå i skolan än att tigga på gatan i Skellefteå” säger Ilias Ciurar, en 15-årig rumänsk pojke. Enligt artikeln återvänder han efter tiotimmarspassen till husvagnen, lyssnar lite på musik innan han somnar och vaknar sedan upp till en ny dag som han också tillbringar vid köpcentrumet.

På en annan helsida berättar ett Barn- och elevombud vid Skolinspektionen om sin kamp för barnen under rubriken: ”Domstolarna accepterar mer våld från vuxna i skolan.” Hon ger två exempel på nutidens problem i skolan.

En 13-årig elev hade fört oväsen. Då läraren inte fick tyst på honom måste han släpa ut den motstridige eleven från klassrummet. Eleven hade blivit utsatt för kränkande behandling enligt Barn- och elevombudet. Det tyckte inte domstolen.

En annan elev hade vid en konflikt med en lärare spottat honom i ansiktet varför läraren gav honom en örfil. Skolinspektionens ombud krävde skadestånd av läraren. Både tingsrätten och hovrätten avslog yrkandet.

Ovanstående klipp belyser dessvärre tydliga skillnader i levnadsförhållanden, från tragiska till välfärdsbetingade.

Kurt

NATO och försvaret

Apropå försvarsdebatten.

”Bevara alliansfriheten, nej till NATO-medlemskap” är en lättläst bok skriven av 16 namnkunniga författare, däribland Hans Blixt, Rolf Ekéus och Pierre Schori. Samtliga motiverar i ett enkelt språk sitt entydiga nej till NATO.

I VLT:s ledare den 18 april presenterades några sifferuppgifter för försvarets kostnad: ”1998 uppgick försvarets andel av BNP till 2,6 procent. 2006, när regeringen Reinfeldt tillträdde, var den 1,5 procent. Nu är den runt 1,1 procent.”

Kurt

Ett inlägg på bloggen som detta förväntas vara längre än 140 tecken, som i Twitter. Nu tänkte jag kompromissa på bloggen. Ibland blir texten kort ibland längre, detta för att jag förhoppningsvis skall kunna hålla kontinuiteten av skrivandet, ett inlägg var vecka.

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” En biografi i 12 avsnitt.

”Så var det på stenåldern” En biografi om ungdomstiden i 11 avsnitt.

Utvecklingen ger dagens gissel

Gå till aktuella blogginlägg

”Han har koll på tekniken” löd en artikel i VLT den 22 december 1997. Ingegerd Backlund hade gjort en längre intervju med mig i Vallby. ”Kurt Larssons självlärda datakunskaper har gett Säby en plats på Internet” skrev hon. ”Jag vill inte att de unga killarna skall springa ifrån mig. Därför bestämde jag mig för att hänga med i tekniken, säger han” står det vidare i VLT.

Efter några år som pensionär var jag intresserad av Internet och propagerade för att företag och föreningar skulle skaffa sig en hemsida, som i mitt tycke var ett måste. Jag blev också webbmaster för ett tiotal hemsidor och var ”back in business”.

Vägen till cyberrymden gick på den tiden via kopparledningar genom skogen till Telias server/dator. Att etablera en förbindelse tog sin lilla tid. Då gällde det att ha tålamod och samtalen till Telia blev både många och långa efter misslyckade uppkopplingsförsök. Nu har Säby dessbättre fått bredband.

Att skriva på sociala medier, som det heter i dag, fodrar inget större tekniskt kunnande. Webbsidorna är klara och kommunikationen går med ljusets hastighet. Tekniken tjänar samhället helt klart, men vi har också fått ett överutnyttjande och en kultur som är till förfång för samhället.

Man förolämpar varandra i text och bild, oftast i skydd av anonymiteten. Sökmotorer, som Google, kartlägger dig på Internet och läser all din e-post. Att få bort felaktig information är så gott som omöjligt. Var därför försiktig med vad du skriver på nätet och sänd inga vykort eller liknande via datorn. Jag tror i stället att ett telefonsamtal skulle uppskattas mycket högre.

Kurt

PS.

Vi lever minst av allt i en tid då det går att vila på gamla lagrar, inte ens här på VLT bloggen. Nästa inlägg jag skriver skall göras i ett program som heter WordPress. Jag hoppas det skall fungera utan problem.
HÄR HITTAR DU DEN NYA BLOGGEN

VLT_InternetworldInternetworld, Sveriges enda Internet-magasin 2001. Tidningen uppmärksammade min hemsida och föreslog i en artikel vissa förbättringar. ”Sajtakuten: Kurts hemsida får experthjälp.”

Trotjänare byts ut

I hundra år har Västerkvarns kraftstation levererat elektrisk kraft. Den byggdes av Surahammar AB 1915. De turbiner och generatorer som installerades har fungerat sedan starten. Nu håller emellertid dessa på att bytas ut av dagens ägare, Mälarenergi. Man förväntar sig en effektivitetsökning på 15 %. Mälarenergi äger och driver 41 vattenkraftstationer varav åtta efter Kolbäcksån.

Som ljuskälla i hemmet användes fotogenlampor och talgdankar för mindre än hundra år sedan. Kolbäck med omnejd fick elektricitet först 1919. Elen levererades från Älvkarleby kraftstation som togs i drift 1915.

Efter Kolbäcksån drevs smedjor, sågverk och kvarnar med energin från vattnets fallhöjd. Som exempel använde Västerkvarns kvarn vattenkraft fram till 1915. Spåren efter den tiden kan skönjas än i dag. Mölntorps Smidesfabrik, som etablerades på 1870-talet, använde ett vattenfall för drift av sina smideshammare.

I ”nonstop”, en tidning från Mälarenergi skriver man i senaste numret 1/2015:

”I början av 1900-talet tog hushållsarbetet för en familj 54 timmar i veckan, med de metoder som fanns då för att laga mat, tvätta och hålla värmen. Idag tar motsvarande arbete cirka 15 timmar i veckan”.

Dagens samhälle fungerar över huvud taget inte utan elektriciteten. Vi använder el i stort sett till allt. Hur trygga kan vi vara mot strömavbrott? Den frågan försöker man besvara i ”nonstop”. Skador på elnätet vid naturkatastrofer och sabotage i vanlig bemärkelse kan säkert hanteras men vad kan inte datahackare, inom och utom landet, ställa till med?

Kurt

Ombyggnadsarbete pågår vid Västerkvarns kraftstation i Mölntorp.

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” En biografi i 12 avsnitt

”Så var det på stenåldern” En biografi i 11 avsnitt

ASEA nära ett förstatligande 1947

Invandringen till Västerås på 1950-talet

Jag har tidigare berättat i ”Uppväxt i mitten av 1900-talet” hur min mamma sålde ägg på Bondtorget i Västerås till invandrade italienska fruar. Nu vet jag mer och bättre om invandrarna efter att läst: ”Sverige blev vårt hemland”. En bok av Gunilla Zimmermann med underrubriken: ”Tyska invandrare i Västerås efter andra världskriget”. Det var inte bara italienare som kom, berättar hon. Det var folk från 32 nationer som på 1950-talet fick en fristad i Västerås. Finnar, tyskar och italienare dominerade. De tysktalande blev dock en bortglömd invandrargrupp, berättar hon vidare.

Krigsskådeplatserna under det sex år långa världskriget förflyttades först österut vid tyskarnas frammarsch sedan västerut då sovjetarmén marscherade in i Tyskland. Befolkningen drabbades av svält och ofattbara övergrepp. I boken berättar hon efter många autentiska intervjuer och litteraturstudier om enskilda tragiska levnadsöden och om dramatiska händelser som förändrade människors tillvaro.

När stora delar av Europa efter kriget låg i ruiner hade Sverige ett gynnsamt utgångsläge med oförstörd industri och infrastruktur. Detta gav betydande konkurrensfördelar för det svenska näringslivet. I motsats till dagens samhälle saknades därför inte arbete i invandrarnas nya tillvaro, de blev också en tillgång för Västerås.

I ett handelsavtal med Sovjet 1947 förband sig Sverige att leverera mycket mer av det ASEA kunde tillverkade på den tiden. Regeringen hotade med att förstatliga ASEA om de inte levde upp till den utlovade volymen. Tillverkningskapaciteten måste ökas och till den behövdes arbetare.

Min kunskap om andra världskriget har fördjupats genom Gunilla Zimmermanns bok och krigsoffrens berättelser. Som Kolbäckare vill jag gärna nämna att Gunilla Zimmermann började sin karriär som lärarinna i svenska och tyska på Centralskolan i Kolbäck på tidigt 1960-tal.

Kurt

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv”

”Så var det på stenåldern”

Man lär så länge man lever

Har man som jag ett långt liv bakom sig och med minnen från 1940-talet så händer det inte sällan att jag får en aha-upplevelse vid läsning av någon bok. I memoarer och biografier kan man läsa om hur författaren själv upplevde en situation som massmedia för länge sedan gjort ett scoop av. Bränd av folkskolans historielektioner har jag inte förrän senare i livet intresserat mig för historieberättelser.

I ett tidigare inlägg berättade jag om familjen Hult från Oregon. Ur deras familjebok ”Gold and green timber” kan jag läsa att Nils Peter Hult, 1844 – 1925, kom till New York den 9 april 1865. Han hade lämnat Sverige för att ta värvning i Union Army, nordstatsarmén, där hans äldre bror varit soldat ett år tidigare men sårats och dödats. Inbördeskriget utkämpades i Nordamerika från 1861 till 1865. Kriget var sydstaternas svar på Abraham Lincolns kamp att avskaffa slaveriet. Abraham Lincoln valdes till USA:s president 1861.

Min bild av invandrande svenskar till Amerika har jag, som många andra, fått från Wilhelm Moberg och i viss mån från Britt-Marie Mattssons nyutkomna bok ”När kriget kom till Lyckhem”. Aldrig hade jag hört att svenskar for dit för att kriga, besynnerligt.

Förklaringen fick jag emellertid från en annan bok (talbok) ”Den nya världen” av Lennart Pehrson.

”Den nya världen” inleds när Sverige under sin stormaktstid 1611 – 1718 var med och koloniserade den nordamerikanska östkusten. Vi får veta om svenskkolonin New Sweden på 1800-talet och om svenskarnas aktiva deltagande i självständighetsrörelsen och i inbördeskriget. Bitarna föll på plats. Nu såg jag plötsligt ett sammanhang till bröderna Hults motiv att delta i frihetskampen.

Nils Peter Hult, som kom till New York samma dag som kriget tog slut, hann aldrig göra en insats. Han for istället till en vän i Illinois där han under några år arbetade vid järnvägen och med lantbruk. En annan svenskfödd som däremot fick stor betydelse för nordstaternas seger var John Ericsson, ett tekniskt geni född 1803 i Värmland. Han hade konstruerat en pansarbåt, Monitor, som besegrade sydstaternas flaggskepp Merrimac 1862.

Kurt

Immigranter i Oregon

Möten med svenskamerikaner.

I februari 1971 tar jag de första stapplande stegen på amerikansk mark. Jag skulle på teknisk utbildning i COM utrustning hos en mindre firma i Silicon Valley, ett centrum för dator- och elektronikindustrin i Kalifornien. Efter två veckor informerade de mig om att företaget var sålt till Pertec Computer, ett betydligt större företag. som låg i Irvine söder om Los Angeles. Som tur var hann jag se San Francisco innan jag reste vidare.

En anställd på Pertec hälsade mig var morgon med ett ”goda goda”. Jag frågade honom efter några dagar om han talade svenska. Nej, det gjorde han inte, men hans släkt kom från Sverige. Han presenterade sig som Peter Cornay och släkten hade utvandrat från Döderhult i Småland.

Jag blev närmare bekant inte bara med Peter utan även hans syster Beverly och hans mor Ida Mathilda Frideborg, en givande bekantskap skulle det visa sig. Wilhelm Moberg beskriver den svenska invandringen till Minnesota. Nu träffade jag själv ättlingar till en svensk invandrarfamilj men de hade bosatt sig västerut i Oregon.

Frideborgs far kom till New York 1865. Han fick namnet Hult i Amerika när han sa sig komma från Döderhult. Efter en präriebrand i Nebraska, där han blev illa bränd, hamnade släkten Hult som så många andra svenskar i Colton Oregon. Där byggde de upp företaget ”Hult Brothers Lumber Company”. Jag besökte Frideborg i Colton och såg vilket avtryck Hults hade gjort där. En väg bar namnet Hult Road och Frideborg själv hade startat ett äldreboende för svenskättlingar.

Peters syster Beverly var gift med en man som deltog i ett projekt för delstaten Kalifornien. Man ville utreda möjligheten att flytta ett isberg från sydpolen och placera det utanför Los Angeles kust för stadens vattenförsörjning. Planerna var också att bygga ett nöjesfält på isberget. Projektet lades dock ner. Transporten från sydpolen skulle påverkas för starkt av jordrotationen och havsströmmarna och skulle därför inte vara genomförbar. Tanken var ändå svindlande.

Under ett veckoslut bodde jag på ett litet hotell, Fog Horn i Marina Del Rey, världens största konstruerade småbåtshamn. Jag såg en man promenera ner till vattnet med en surfingbräda under armen. Han tog av sig skor och strumpor, kavlade upp byxbenen och reste en mast på brädan och seglade ut i hamnen. Jag fick se min första vindsurfare. Frisbee var en annan företeelse jag aldrig mött tidigare. Inte heller hade jag sett fritidsbåtar tillverkade av armerad betong.

Små lätta flygplan fanns det gott om vid alla flygfält. Peter som hade flygcertifikat hyrde ett litet plan och bjöd mig med på en flygtur över berg och öken. Efter cirka en halvtimme flög vi in över vad jag tyckte såg ut som en oas. Det var Palm Spring som idag har nära 50 000 innevånare.

Vid ett senare tillfälle berättade Peter om två ”guys” som försökte konstruera en ”Home Computer”. Jag kan tala med dem, sa han, du kanske kan bli deras återförsäljare i Europa. Jag avböjde emellertid hans idé. Dels beroende på att jag jobbade för Esselte och vi vände oss inte till privatmarknaden och dels kunde jag inte engagera mig personligen, jag var där i jobbet. Några år senare påminde jag Peter om hans förslag och frågade hur det gick för grabbarna och deras Home Computer. Det går bra sa han. De har nu startat ett företag, Apple.

Kurt

PS
Mina blogginlägg från tidigare bland andra:

”Så var det på stenåldern” En biografi i 11 avsnitt.

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” En biografi i 12 avsnitt.

finns tyvärr inte med här. En del av dem har jag gjort tillgängliga på annan plats.

Klicka här för att komma till BolggArkivet.

Kolbäck vid Kristi födelse

“Så var det på stenåldern” 11:e och sista avsnittet.

Gå till 1:a avsnittet.

När såg Kolbäcksbygden dagens ljus?

Jag har i det föregående berättat om mitt liv och leverne på ”1900-talets stenålder”. I senaste numret av Tidskriften Spaning (22-23/2014) berättas om ”Forntid i Västmanland”. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Vid den äldre stenåldern, för cirka 10 000 år sedan, låg halva Västmanland under vatten. Landhöjningen gjorde emellertid att strandlinjen successivt flyttades söderut med tidens gång. För cirka 6 000 år sedan hade vattnet sjunkit ner till en kustlinje från Kolsva i väster till Tillberga och Sevalla i öster.

För cirka 2 000 år sedan, omkring Kristus födelse, började människor i Kolbäcksbygden kunna gå torrskodda. Något som belägger detta är Borgby Skans samt fyndigheter vid utgrävningar i Amsta, daterade till bronsåldern cirka 500 år f. Kr. Hembygdsföreningen har gjort en avbildning av en funnen ring, Amstaringen. Den blev föreningens souvenir.

I Kolbäck finns två geologiskt viktiga lämningar efter inlandsisen, en grusås och en vattenled. Dessa följs åt på långa sträckor. Vattenvägarna var de forna människornas enda kommunikationsmöjlighet. Kolbäcksån som är tio mil lång var en viktig transportled speciellt för järnbruken i Bergslagen. Höjdskillnaden är 100 meter från källflödet till Mälaren varför vattenfallen kunde utnyttjas som kraftkälla för kvarnar och sågverk.

På norra sidan av Mälaren fanns på medeltiden, för cirka 1000 år sedan, en väg kallad Eriksgatan. Den som från Västmanland ville färdas landvägen till Södermanland, följde Kyrkbyåsen söderut till Kvicksund, där man kunde färja sig över till Södermanland. Ingen annanstans är Mälaren så smal som vid Kvicksund.

Samhället Kolbäck började bebyggas först när järnvägen anlades på 1870-talet Dessförinnan fanns bara ett gästgiveri och några bondgårdar. Kombinationen grusåsen, vägarna och att det fanns ett gästgiveri och skjutsstation var till Kolbäcks favör när det beslutades var järnvägen skulle dras fram. Eric Ericsson, född 1834, berättar livfullt sina minnen om livet i Kolbäck.

År 2001 fyllde Kolbäck 750 år. Biskop Kol var en av aktörerna i slaget vi Herrevadsbro 1251. Han hade lockat folkungarna till platsen. Efter slaget gav han, för att döva sitt samvete, Kolbäck en ny kyrka. Den händelsen räknas därför som Kolbäcks tillblivelse.

Kurt

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” En biografi i 12 avsnitt.

Samhället i mitten av 1900-talet

“Så var det på stenåldern” 10:o avsnittet.

Gå till 1:a avsnittet.

Den tidens samhälle

Den socialdemokratiska fördelningspolitiken fördes i allmänhet i ganska stor politisk enighet med de fackliga organisationerna som starka pådrivare. Folkhemmet utvecklades med olika trygghets- och servicesystem för medborgarna. Levnadsstandarden ökade påtagligt för stora grupper löntagare. Svensson hade råd att köpa bil och att åka på semester. Bönderna kom däremot på efterkälken. Hur skulle småbrukare, som mina föräldrar, kunna ta semester? Korna skulle mjölkas två gånger om dagen. Hur ordna en reglerad arbetstid för bonden, som sades vara fri, men ändå fjättrad vid arbetet?

Att ta emot hjälp från det sociala var en skam förr i tiden, man skulle klara sig själv. Tiderna förändrades emellertid och vi har fått en mindre homogen befolkning i landet. I dag gäller mer att bevaka vad samhället kan göra för dig än omvänt. Välfärdsreformerna blev och blir överutnyttjade. Regeringarna måste till slut sätta ned foten då kostnaderna skenade.

Massmedia, som är medborgarnas informationskälla, förklarar sällan objektivt orsaken till nödvändiga kursförändringar i politiken och indragningar av välfärden. De belyser oftast enskilda händelser då människor kommer i kläm. Sådant som säljer. (Hörde häromdagen att positiva nyheter nu också skulle publiceras.) Jag måste till slut konstatera att inga åldringar tidigare haft tillgång till den omsorg vi har i Sverige i dag.

Produktion till konkurrenskraftigt pris är välfärdens fundament.

Därmed är min beskrivning av ”livet efter stenåldern” slut för denna gången. Slumpen har gjort att min skrivarstuga i kvarteret Åbrinken ligger på samma koordinatpunkt på jorden där min mamma arbetade som mejerska för snart 100 år sedan.

Kurt

PS

Visste du att halva södra Västmanland låg under vatten på den riktiga stenåldern, för 10 tusen år sedan? Läs om det i mitt nästa inlägg.

DS

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” En biografi i 12 avsnitt.