Elden kom lös

SORSTAFORS_webb

Branden började på vinden och upptäcktes vid 14-tiden av A G Mellberg, Anders Jonsson och en änkefru Eriksson. Mellberg sprang ner i fabriken för att skaffa hjälp. Jonsson däremot stannade kvar på vinden och försökte dämpa elden. Denna spred sig dock snabbt och Mellberg blev bränd både händer och på hals, innan han måste ge upp försöken att släcka elden. Efter cirka 30 minuter var den nära 5 000 kvadratmeter stora fabriken övertänd.

En del arbetare fick inte ens med sig sina personliga kläder, klockor etc. när de skyndsamt måste lämna fabriken. En eskilstunabo, som vid tillfället var på besök, måste ta sig ur byggnaden genom att hoppa från tio meters höjd. Han ådrog sig benbrott. Så berättas det om branden i Sörstafors Pappersbruk onsdagen den 18 juli 1900.

En olycka kommer sällan ensam, brukar man säga. Häromdagen hade VLT rubriken: ”En industriepok tar slut i Sörstafors efter nästan 150 år.” De sista fyra personerna förlorar sina arbeten. De får säkert nytt arbete, då de jobbar inom industrin. Värre var det efter branden då de omkring 200 personer som arbetade på bruket inte hade något ekonomiskt skyddsnät. En stor del av manskapet sattes dock in med röjning efter branden och vid återuppbyggnaden av fabriken.

Sörstafors som industriort har sina anor från 1849 med tegelbruk, sågverk och benstamp vid Prästforsen. 1853 bildades Sörstafors Aktiebolag och 1869 byggdes ett pappersbruk som skulle drivas med Kolbäcksåns rika vattentillgång.

I VLT av den 8 juli 1870 meddelades bland annat att själva fabriken skulle bli den mest fulländade av alla fabriksanläggningar i Sverige. Både under och efter byggtiden rådde speciella restriktioner. Endast anställda och av bolaget godkända personer fick tillträde till anläggningen. Ett stort staket omgärdade fabriksområdet, som dessutom bevakades av två arga hundar. Det ansågs i tidningarna vara ett verkligt hemlighetsmakeri med dessa stränga bestämmelser.

År 1896 byggdes en tredje pappersmaskin och VLT beskrev den 3 november 1896 hur transporten av yankeecylindern gick till:
”En väldig pjäs fraktades i dagarna mellan Kolbäck och Sörstafors. Det är nämligen en torkcylinder till den blivande pappersmaskin, som där kommer i dagarna att uppsättas. Cylindern ifråga, vilken väger sina modiga 18 000 kilo, måste rullas på plankor hela den en kvarts mil långa vägen till bestämmelseorten, vilket tar en tid av omkring fem dagar.”

Fabriken nyttjades även till annat än papperstillverkning. Det var tradition fram till andra världskrigets utbrott 1939 att lösdrivare kom till Sörstafors, där de övernattade både ett och flera dygn i sträck i panncentralen. De gjorde bäddar av utskottspapper, som placerades bakom eller på pannorna, där det var varmt och skönt. Luffarna passade också på att sköta den personliga hygienen och kunde till och med tvätta smutskläder under uppehållet i panncentralen. Eldarna bjöd dem ofta på kaffe och smörgåsar. Eljest besökte luffarna närliggande bostäder och tiggde åt sig något ätbart.

Fabriken har genom åren genomgått många förändringar allt efter att den bytt ägare. Pappersbruket som lades ner 1966 sörjde emellertid för sina arbetares boenden och planlade två egnahemsområden, Lyckhem och Lyckebo. Lyckhem började bebyggas på 1880-talet och Lyckebo på 1930-talet.

Jag har minnen från Sörstafors Pappersbruk. Dels beroende på att badplatsen i Kolbäcksån vid Mölntorp fick stängas beroende på föroreningar därifrån. Dels på att där arbetade min morfar, Gustaf Andersson från Yllesta. Han åkte troget, med sin matsäck i unikaboxen, på sin cykel de ca tre kilometerna till arbetet i Sörsta, som man kallar orten i folkmun. Arbetspassen gick i treskift med nattskift under en vecka vilket inte alltid var så uppskattat. Då fick morfar i god tid sätta sig på sin cykel och i mörker och ibland snöyra fara iväg för att stämpla in till arbetsskiftet klockan tio på kvällen.

När jag och mamma på 1940-talet cyklade och hälsade på mormor och morfar i Yllesta fick vi alltid med oss hem en bunt silkespapper som Gustav hade ”köpt” på bruket. De såldes för två kronor per ris. (1 ris = 20 böcker, 1 bok = 24 ark). Med det slog mamma in äggen som hon sålde på torget i Västerås. Det var annat det, än att sälja ägg inslagna i tidningspapper som var brukligt. Förpackningen var viktig även på den tiden.

Det enda som återstår av det ursprungliga pappersbruket är den stora stolta fabriksskorstenen som syns från landsvägen. Skorstenen höjd ökades 1930 från 32 till 63 meter. De murare – far och son – som utförde förhöjningen höll hela Sörstafors befolkning i andlös spänning när de gjorde sina upp- och nedstigningar på de inmurade fotstegen utanpå skorstenen.

När de sedan rev ställningen på skorstenens topp, släppte de bräderna lodrätt mot marken. Dessa kom som störtande flygplan och slog ned intill skorstenen. En och annan planka kom också på drift och gick bland annat genom taket till ångpannebyggnaden och kontoret, men några personskador inträffade dessbättre inte. Att klättra uppför skorstenen var ett sätt för ynglingar att visa sitt mod, berättar Bengt Wisell som var med på den tiden.

Det forna pappersbruksområdet är K-märkt då det finns omnämnt i kommunens kulturminnesvårdsprogram från 1985 och i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, vilket lagskydd det nu må ge?

Kurt

Källa: Allan Basths bok: ”Sörstafors genom tiderna”

Rapport från en tidigare kollega

Något Facebook-konto har jag inte men har ändå kontakt med några gamla vänner via e-post. Där kan vi språka om både gammalt och modernt ur vårt aktningsvärda tidsperspektiv. Från en av dem, Bo Talldal, fick jag häromdagen hans kommentarer efter att han lyssnat på före detta finansminister Kjell-Olof Feldts samtal med Carl Tham på ABF-huset i Stockholm. Tack för din rapport Bosse och att jag fick publicera den.

Kurt

Var igår på ABF och lyssnade på Kjell Olof Feldt 85 år gammal men still going strong. Hans ämne var förstås den svenska ekonomiska politiken. Han inledde anförandet med ”vill varna Er med att jag kommer att svära i kyrkan”.

På ett slagfärdigt sätt redogjorde han varför det är hög tid att ändra på den krispolitik, som infördes under 90-talets inhemska finanskris. Det är dags att skrota de tre målen: överskottsmål, utgiftstak och inflationsmål.

Statens skuld är lägst i EU bara 40 % av BNP.  EU:s regler är 60 %. Under 90-talets kris var Sveriges skuld 80 % av BNP . Vi har ett stort låneutrymme, som kan användas till att subventionera bostadsbyggande, krackelerande välfärd och flyktingintegrationen. Nu planerar man att bygga enkla bostäder med dålig kvalitet . Husen står kvar under många år och blir en symbol för ett “ fattigSverige “. Det vore bättre att fortsätta bygga med kvalitet och t.ex. höja bostadsbidragen, så att inte bara de med höga inkomster kan betala de höga hyrorna. Man borde även bygga fler äldreboenden, så att de räcker till alla, som inte klarar sig hemma längre . Flyktingsituationen är en stor utmaning. Den stora kostnaden är inte mottagandet utan kostnaderna flera år framåt innan en majoritet kommer ut på arbetsmarknaden och får inkomster.

Så en varning. Vårt pensionssystem är kraftigt underfinansierat. Man har inte förutsett, att vi blir allt äldre. Som Feldt uttryckte det “här sitter en gubbe på 85 år, han skulle vara död för flera år sedan“. Det kommer att bli många bromsar.

Hans anförande innehöll mycket mer, som jag inte nu kan gå in på. Bland annat min gamla käpphäst att vi måste dela upp bankväsendet mellan banker, som sysslar med inlåning och utlåning (som de gamla hederliga sparbankerna) och finansinstitut, som sysslar med fonder, aktier m.m. ofta spekulativt på ett samhällsfarligt sätt. Se gärna filmen The big short, som nyligen haft premiär. Den visar på ett humoristiskt och pedagogiskt sätt hur delar av finansmarknaden fungerar. Skrämmande!

Eftersom bankernas penningflöde är nödvändigt för ett fungerande samhälle, måste staten hålla dem under armarna. Det har vi ju sett några exempel på. Nu måste man också hålla finansdelen under armarna. Delar man upp det kan man låta spekulerarna gå i konkurs.

Bankernas utlåning till företag är i dag minimal. Det finns knappast en bankman, som kan värdera ett företag. Utlåningen inriktas helt mot de mycket lönsamma bostadslånen.

Jag satt tillsammans med en tidigare kollega. Förmodligen jämte mig den enda av gamla Esseltechefer, som kan tänkas besöka ABF. Jag har mött honom där flera gånger. Vi var överens om det mesta i Feldts inlägg. Vi kom också in på tilliten i samhället. Höj blicken, titta på varandra gärna med ett leende. Prata med varandra, även främmande människor . Det ökar tilliten.  En nödvändig grund för ett fungerande och tryggt samhälle, en annan av mina gamla käpphästar.

Konsum slänger in handduken

”Över 4000 människor har ingenstans att handla” stod det i VLT måndagen den 27 maj 1991. ”Enda matbutiken ödelagd i brand”, var deras rubrik. Alla Kolbäckare jag talat med kommer mycket väl ihåg branden hos Kubiken. Någon hade tänt på tomemballaget på affärens lastkaj. Var detta en hämndaktion för det som hade hänt en vecka tidigare? Nej, förmodligen inte, det brann dessutom i en container i Kolbäck samma natt.

För ägarna, Martin Norman och hans hustru Gittan, var branden naturligtvis en mycket traumatisk händelse. Affären, deras livsverk, som de byggde och öppnade 16 år tidigare var nu ödelagd. Jag frågade häromdagen Martin om jag kunde jag få veta mer om eldsvådan och hur parets affärsrörelse i Kolbäck hade startat och utvecklats över tiden? ─ Jo då, det kunde jag visst få.

Branden i sig var inte mycket att orda om, den blev aldrig uppklarad. Det handlade istället mer om var folket i samhället skulle köpa sitt dagliga bröd. Och än mer om att paret Norman en vecka efter branden öppnade en ny butik för sina kunder. Hur var nu detta möjligt? Därom kunde Gittan och Martin berätta.

Vi backar till år 1958 för en kort resumé. Konsum Västmanland hade två år tidigare öppnat en modern butik på Stationsgatan i Kolbäck. Martin Norman, som nu gjort militärtjänsten, fick där en anställning som styckmästare. Han erbjöds 1965 att ta över Konsum-butiken i Näs. 1969 blev han föreståndare för delikatessdisken hos Konsum i Surahammar. Martin som var charkuterist gick en omskolningskurs på Konsum-ägda Vår Gård och blev prisbelönt säljare samma år i det nya gebitet.

Att starta något eget var naturligtvis en dröm. Mellan åren 1970-1974 drev Martin Västerås första snabbköpsbutik, Vega Snabbköp. Arbetet tog all tid och förtjänsten var låg varför han, på revisorns inrådan, måste se sig om efter någon annat.

År 1974 var Martin Norman tillbaka i Kolbäck där han övertog Åkes Livs, en VIVO-butik. Konkurrenterna på platsen var Konsum, där Martin tidigare jobbat och Emil Anderssons, en gammal speceriaffär från 1910. Åkes Livs var en liten omodern butik och läget var heller inte bra. Något radikalt måste göras och gjordes. På en centralt belägen tomt i Kolbäck öppnade paret Norman 1975 livsmedelsbutiken Kubiken, den som eldhärjades 1991. En stor händelse för dem och för Kolbäckarna som nu hade två snabbköp att välja bland.

För att hålla ett fullgott sortiment av varor var alla butiker tvungna att tillhöra någon grossist, typ VIVO eller ICA. Det gick i annat fall inte att få varor från exempelvis Mjölkcentralen, Slakteriet eller Tobaksmonopolet. Martin Norman blev satt under hård press från ICA. De hotade med att själva öppna butik i Kolbäck om inte han anslöt sig till dem. Valet för hans del blev då lätt. Han fortsatte med VIVO som leverantör. Martin behärskade hela sortimentet och var nu en välkänd affärsidkare inte minst hos leverantörerna.

Kubiken gick allt bättre. Det var kort väg från idé till beslut om hur man värvar kunder. Charkdisken var populär. Varulagret och personalen hos Emil Andersson Specerier övertogs 1978, en liten konkurrent mindre. Den stora medtävlaren var dock Konsum, inte så snabbfotad kanske men med ekonomiska resurser. Konsum började emellertid tappa kunder och måste göra något åt situationen. Därför byggdes Konsum Kolbäckshallen 1985 en ny modern dagligvarubutik, mitt emot Kubiken. Nu skulle kunderna återvända.

Konsum i Kolbäck fick också ett uppsving men inte tillräckligt stort. Man beslutade därför att lägga ner butiken och flytta personalen till andra KF-enheter. En vecka före branden var Konsum-butiken tömd på alla varor och stängd. Inventarierna fanns dock kvar.

Efter branden i maj 1991 fanns det i Kolbäck bara en bensinstation med servicebutik för 4000 potentiella kunder. ”En fredagseftermiddag kunde jag ha uppåt 1390 kunder i min affär” hade Martin Norman berättat för tidningen vid intervjun om branden. Så nog var situationen prekär för hela samhället.

Tack vare Martin Normans goda rykte inom dagligvaruhandeln och Konsums självpåtagna samhällsansvar kunde ett hyresavtal upprättas gällande Konsums tomma lokal. Alla leverantörer hjälpte paret Norman och deras personal att under en hektisk vecka återställa varulagret och Kolbäck fick en fungerande affär.

Det enda som saknades, berättade Martin, var en köttkvarn. Ett charkuteri utan köttkvarn är förödande. Leveranstiden för en sådan var fler månader på den tiden men den ordnades från tillverkaren i Småland på någon dag. Tala om gott rykte och att ha goda kontakter. Kubiken/Hemköp drivs i dag av Gittan och Martin Normans barn.

Kurt

Göran Johansson

Jag må ha sett en del platser och orienterat mig i politikernas outgrundliga värld men jag visste nästan inget om Göteborg och mycket lite om dess starke man, Göran Johansson. Han regerade ändå under många år och så sent som 2009. Nu har jag läst Mats Wångersjös bok om Göran Johansson och lärt mig mer om honom och Göteborg.

Hans engagemang för staden Göteborg var stort, hade jag hört, men inte hur stort. Han låg bakom det mesta berättar boken. Störst var kanske tillkomsten av Göteborgsoperan, Götatunneln, utvecklingen av Göteborgs fjärrvärmenät, Norra Älvstranden, Västra Götalandsregionen och inte att förglömma utbyggandet av Liseberg.

Att Göran Johansson var en udda och färgstark person i det socialdemokratiska högsta verkställande organet VU hade inte undgått mig. Det fanns fler orsaker till hans rykte skulle det visa sig. Han längtade inte till besöken på Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen och kom inte överens med Göran Persson. I samband med ett VU-möte 2005 kritiserade han Göran Persson för toppstyrning av partiet och avgick med buller och bång.

Det var intressant att i boken läsa Göran Johanssons förklaring och försvar av varför valberedningen 2011, där han ingick, föreslog Håkan Juholt till partiordförande. Innan jag läst den nu aktuella boken hade jag bara tillgång till mediernas skruvade beskrivning av valprocessen och valet.

Det fanns för få kandidater att välja mellan menade Göran Johansson och har man en öppen valprocess är det medierna som styr urvalet. Att valberedningen förde fram Håkan Juholt berodde på att han hade den ideologiska framtoning som man ansåg saknades i partiet.

Göran Johansson var mycket kritisk till den invandringspolitik som fördes. Han menade bland annat att vi inte skulle ge uppehållstillstånd till de flyktingar som kom via människosmugglare. För att anlita dessa måste man ha pengar och det hade inte alla.

Med erfarenhet av den senaste tidens massinvandring får vi hoppas att politiker på riksnivå mer beaktar de synpunkter som erfarna kommunpolitiker som Göran Johansson och för den delen även Ilmar Reepalus för fram.

Kurt

Flykting från 1944

På mitt arbete vid Esselte i Stockholm på 1970-talet hade vi flera medarbetare som kommit till Sverige som flyktingar från Baltikum under andra världskriget. Det enda som möjligen särskiljde dem från oss vanliga svenskar, det fanns sådana på den tiden, var deras namn.

När jag flyttat till Kolbäck och som aktiv i hembygdsförening skulle skriva om Kolbäcks framgångsrika volleybollklubb träffade jag Ilgonis Kalnins. Han var flykting från Lettland och skulle det visa sig, en bland ungefär 5 000 letter som flytt. Av Ilgonis lärde jag mig hur och varför, han och kanske mina kolleger från Esselte tog sig till Sverige.

Några viktiga händelser i Lettland historia:
1939-10-05 Var Lettland tvunget att tillåta sovjetiska baser och militärtrupper i landet.
1940-06-17 Ockuperades Lettland av Sovjetunionen.
1941-06-14 Påbörjades den första massdeportationen från Lettland.
1941-06-22 Började kriget Nazityskland – Sovjetunionen.
1941-07-08 Blev hela Lettland ockuperat av Nazityskland.
1944-10-13 Föll Riga och 2/3 av Lettland blev igen ockuperat av sovjetiska trupper.
1945-05-08 Efter krigsslutet i Europa ockuperade sovjetiska trupper hela Lettland.
1991-08-21 Efter 50 års ockupation blev Lettland fritt igen.

Balterna hade i färskt minne hur det var att leva under sovjetisk ockupation så de flydde i tusentals småbåtar till Sverige. Bland dem var även Ilgonis Kalnins familj från fiskebyn Lielirbe i Lettland. Fiskebyn blev under ockupationen ett militärområde och i dag finns inte av byn kvar.

En grupp letter hade planerat att fly till Sverige. Flykten skulle ske i mörkret i fyra små båtar fredagen den 29 september 1944. Då det bara fanns en liten kompass, bestämdes att den största båten med den skulle leda konvojen. Man skulle binda samman båtarna med rep för att inte tappa bort någon i mörkret. Det började bli mörkt och dags för avfärd till ett okänt främmande land, spänningen var olidlig berättar Ilgonis.

Hela tåget gled sakta fram på floden Irbes lugna vatten till flodmynningen. När man kom på tröskeln till Östersjön gick familjen Kalnins båt på grund. Ilgonis far Robert hoppade emellertid i det kalla vattnet och lyckades skjuta båten över grundet.

Väl ute på Östersjön, berättar Ilgonis, möttes vi av grov sjö, stark motvind och kolmörker. Det enda som vi såg var en tänd lanterna, men den var inte i vår färdriktning. Helt oväntat svängde vår ledarbåt tvärt åt höger och då upptäckte vi i mörkret att vi var på väg att köra rakt på ett fartyg. Genom den oplanerade extrasvängen lyckades vi oupptäckta smyga förbi fartyget. Vi fortsatte och på fredagsnatten hade vi kommit ut på Östersjöns öppna vatten. Vinden hade tilltagit till storm och vi gick i motvind. Repen mellan båtarna gick av, båtarna försvann en efter en bland vågorna.

Fram mot lördagskvällen, berättar Ilgonis vidare, hade vår motor kämpat färdigt och båten drev nu vind för våg mot okänt mål. Vi var trötta och utmattade och lade oss för att försöka sova. Plötsligt brakade det till och vi blev dränkta av vatten som forsade in från alla håll. Det var inte mycket av båten som var kvar över vattenytan. Far ropade; vi sjunker. Då slängde vi alla tunga saker över bord och försökte ösa ur vattnet så gott det gick.

Som tur var dröjde det en stund innan nästa våg kom så vi hann ösa båten läns. Efter den strapatsen var vi genomblöta, klarvakna och någon tanke på att sova fanns inte mer. Hela söndagsdygnet var det vinden och vågorna som hade tagit över kommandot på båten och som drev den dit den ville.

På måndagsmorgon fick vi igång motorn igen. Det kändes att livslusten började återvända. Nu var det fråga om åt vilket håll vi skulle gå? Vi hade ingen kompass, ingen sol och inga stjärnor var synliga. Plötsligt såg vi emellertid land vid horisonten. Alla blev piggare och nyfikna – äntligen land. Men var hade vi kommit? Det visade sig att efter tre dygns sjöresa för att nå Gotland var vi tillbaks hemma igen.

Hur gick det för de andra flyktingarna? Ledarbåten kom fram utan större problem. En båt hade hamnat väster om ön Ösel, men så småningom kom den fram till Gotland. En båt förliste väster om ön Ösel och fem av sju människor omkom.

Ilgonis båt lyckades inte nå Gotland men alla deltagarna återvände oskadda hem och gjorde ett nytt flyktförsök med båten. Den här gången dock utan Ilgonis familj, ty hans mamma var höggravid och måste vänta ut födseln innan det var möjligt för dem att fly.

I deras ställe åkte Ilgonis farbror Valdemar och några andra som fick plats på båten. Valdemar lovade att återvända och hämta Ilgonis med familj. För honom var nästan ingenting omöjligt. De åkte iväg och kom lyckligt fram till Slite på Gotland.

På Gotland fanns det massvis med båtar med vilka flyktingarna hade kommit. Valdemar och hans medhjälpare fick låna en båt och bränsle för att hämta sin släkt från andra sidan Östersjön. I närheten av Lettland blev de stoppade av en tysk kustbevakningsbåt. Några soldater förhörde dem, men var inte nöjda med deras svar så de tog båten med till närmaste hamn, Ventspils. Där blev de satta i fängelse för utredning. Efter att ha tillbringat några dagar  bland löss och bovar blev de frisläppta och lyckades till slut få tillstånd att resa med båten hem till Lielirbe.

Efter framkomsten upptäckte de att det hade uppstått nya problem. Kusten var strängt bevakad och byborna hade börjat evakueras. Det rådde utegångsförbud för civila nattetid och båten låg i floden Irbe varifrån det var omöjligt att ta sig ut.

Nu gällde det att skapa ett trovärdigt motiv för att få tillstånd från kommendanten för en resa till Tyskland. Enligt rådande bestämmelser fick man inte fly från landet, men tyskarna behövde arbetskraft och att åka till Tyskland var tillåtet. Ryssarna hade redan skurit av landsvägsförbindelserna dit, så endast sjövägen återstod. För detta krävdes ett speciellt tillstånd från områdets militärkommendant. Efter mycket krångel och mutor lyckades det till slut.

Det andra flyktförsöket för Ilgonis och hans familj gjordes den 9 november 1944. Det blev 42 personer som skulle fly inklusive en baby på nio dagar. För att alla skulle få plats på båten fick var och en ta med högst tio kilo bagage. Ändå fick inte alla plats under däck, d.v.s. under presenning. Åtta fick stå fastbundna på däck runt styrhytten. De som var skyddade från väder och vind satt emellertid snart i spyor. Redan vid midnatt såg man lyckligtvis en ljusfyr från Gotland. Efter problem med motorn och felnavigering nådde man äntligen Fårösund på Gotland.

Några veckor senare flyttades ca 150 flyktingar till Trosa och sex månaders karantän. Från våren 1945 flyttade sedan Robert Kalnins familj runt till olika arbeten och orter i Mellansverige för att på hösten 1947 hamna i Köping och senare i Kolbäck.

I Köping bildade lettiska flyktingar 1948 en framgångsrik volleybollklubb, numera Sveriges äldsta. Verksamheten flyttades 1962 till Kolbäck och klubbens namn ändrades till Kolbäcks Volleybollklubb, KVK. Det första officiella Svenska Mästerskapet spelades samma år och vanns av KVK. Både herr- och damlaget vann SM 1965 och blev därigenom de första dubbelmästarna.

Kurt

PS
Lagom till julen 1944 landade Ilgonis hustru Vija, då fyra år, på Slite i Gotland.

 

Statsminister på besök

Erlander_1956Tage Erlander 1956

Jag läste nyligen en insiktsfull bok: ”Statsministern, från Tage Erlander till Göran Persson” av Olof Ruin. Han tecknar ett porträtt av de sex politiker som under denna tid verkade som statsminister i minst tre år. Ämbetet har förändrats mycket under de 60 år som gått, sedan Tage Erlander tillträdde hösten 1946 och till dess att Göran Persson avgick hösten 2006, det har i grunden ändrat karaktär.

Som exempel skedde Tage Erlanders första utlandsresa som statsminister först efter fem år. I gengäld var hans resor inom Sverige så många fler, till skillnad från senare tiders statsministrars resor inom landet. Tage Erlander besökte vid mer än ett tillfälle Strömsholm. Bilden ovan är från hans besök lördagen den 17 mars 1956 och lånad från Kolbäcks hembygdsförenings bildarkiv. Jag har plockat fram lite mer information om vad som föranledde besöket.

Vestmanlands Läns Tidning fredagen den 16 mars 1956 under vinjetten ”Avvecklingen vid Strömsholm”:
”Den första mars började Strömsholms hingstdepå sadla av. Då pensionerades de tre äldsta anställda, som var i åldersgruppen 55-60 år. Under våren och försommaren fortsätter avvecklingen vid depån. Den första juli skall verksamheten vara nedlagd.”

Hingstdepån bildades 1871 och hade ett 80-tal hingstar. Dessa flyttades nu till Flyinge.

Dagens Nyheter söndagen den 18 mars 1956:
”Den signalerade nedläggningen av arméns ridskola i Strömsholm har länge bekymrat Kolbäcks kommun och ett 80-tal befattningshavare med familjer som hotas av ovissa framtidsvyer om regeringsförslaget någon gång i april definitivt föreslår förflyttning till Umeå och indragning av Utnäslöt remontdepå.”
”Men ännu anser inte kommunen och ridskolans ledning slaget förlorat. Statsministern gjorde på lördagen ett inofficiellt besök. Inte bara Strömsholms slott besågs, utan excellensen gick även husesyn i stallar, förläggningar och matsal. T. o. m. den lilla skolan med omkring 100 barn fick påhälsning.”

Vestmanlands Läns Tidning: måndagen den 19 mars 1956:
”Det var mycket intressant att få komma hit. Att bara läsa om en sak i pappren ger aldrig samma begrepp om den som ett besök på ort och ställe, sade statsminister Erlander till Länstidningens medarbetare efter sitt besök på Strömsholm i lördags. Men vad resultat besöket kunde få, vill han inte uttala sig om.”

Arméns rid- och körskola förlades 1868 till Strömsholm och avvecklades 1968, således tolv år efter statsministerns besök. Därefter grundlades Strömsholms ridskola.

Tage Erlander skrev dagbok under hela sin ämbetsmannaperiod som statsminister 1946-1969. Dagböckerna började publiceras 2001 och 15 volymer har hittills utkommit. En sista bok beräknas utkomma 2016.

I sin dagbok efter Strömsholmsbesöket skriver den då 55-årige Tage Erlander:
”Harpsund 17/3 1956.
Att man kan bli så trött! Men det har varit i överkant nu några dagar.
Debatten med Ohlin i Västerås gick relativt hyggligt, även om det inte var någon större succé. Men i likhet med Casparsson frågar jag mej: Vad menar Ohlin med en så motsägelsefylld pratstund.
I dag ridskolan på Strömsholm och Harpsundsöverläggning om Rysslandsresan med Undén, Hedlund, Sohlman och Jarring. Täta telefonsamtal från Sträng, Norup och Söderström om (korr?) i jordbruksfrågorna.”

Gott Nytt År.

Kurt

Kolbäck, utom rimligt tvivel

När Jan Guillou 2001 publicerade sin historiska roman ”Arvet efter Arn” och i boken hade placerat ”Slaget vid Herrevadsbro” i Västergötland, blev upprördheten stor inom Kolbäcks hembygdsförening. Lars Gahrn, filosofie doktor i historia, hade med stor övertygelse placerat Slaget vid Herrevadsbro 1251 i Kolbäck. Den gode Jan Guillou var ute och cyklade, ivrigt påhejad av Västgötaskolans historiker. Skälet var enkelt, man ville dra turister till Häradsvad i Nårunga socken i Vårgårda kommun.

På grund av Kolbäcks hembygdsförenings stadgeparagraf ett: ”Föreningens ändamål är att värna om och vårda bygdens miljö och dess kulturarv och föra detta vidare till kommande generationer” kunde man inte svälja Jan Guillous tilltag.

En debatt startade i VLT sommaren 2001. Citat från Jan Guillous svarsartikel i VLT: Problemet är att ingen vet säkert var detta slag stod och att jag således alls inte har ”förvanskat erkända historiska fakta”. Däremot har jag tvingats välja version…

I dag är saken utagerad både i Kolbäck och i Nårunga: Slaget vid Herrevadsbro 1251 stod i Kolbäck. Att det inte ännu slagit igenom hos svenska myndigheter är kanske inte så konstigt. Som exempel vägrade Trafikverket 2012 att på en vägskylt ange Herrevadsbro med motiveringen: ”Frågor som berör geografisk lokalisering av platser för historiska slag av typen Slaget vid Herrevadsbro eller Eriksgatans utsträckning faller dock inte inom Lantmäteriets eller Trafikverkets ansvarsområde, och kan enligt RAÄ:s yttrande inte heller fastställas av RAÄ.”

Nu har jag genom en lokal släktforskare, Bengt Pettersson i Årby Svedvi socken, fått ytterligare bevis för att Kolbäck är rätta platsen. Hans släktforskning har givit vid handen att 30 generationer tillbaka i tiden, år 1186, föddes en viss Filip Petersson. Han blev avrättad av Birger jarl 1251.

Filip Petersson hade en dotter-dotter-dotter, Ingegerd Filipsdotter, som var gift med Magnus Gregersson, lagman i Västerås och boende på Ängsö. Birger jarl var farfar till denne Magnus Gregersson. Ett nära släktskap fanns således mellan den halshuggne och den som höll i svärdet.

Släktingar runt Filip Petersson verkade och bodde i Västmanland och således långt från Västergötland. Som exempel var Ingegärd Johansdotter, en annan släkting, verksam i Qvidinge, Svedvi socken, detta kungjorde Birger Gregersson enligt Svenskt Diplomatarium. Andra nära släktingar som Elin Karlsdotter och fogden Olof Djäkne kan hänföras till Tuna i Svedvi socken.

Bengt har släktforskat sedan 2007 och använder sig av datorprogrammen MyHeritage Family och Ancestry. På stora planscher har han illustrerat sina släktförhållanden och har också låtit DNA-testa sig. Det visade sig att han tillhör samma grupp som Birger jarl. Till den gruppen hör ungefär 40 % av svenska män.

Kurt

Bekymmer i Juletid

Mina bekymmer i Juletid är bara att komma tillstädes hos mina barn och barnbarn. Och ingen förväntar sig heller att gubben skulle ha köpt några julklappar, för att det skall vara så. Detta står i skarp kontrast till vad en mormor kåserande beskrev i ett brev då hon just klarat av sina julbekymmer.

God Jul
Kurt

Vännen
Ja, just nu ler jag faktiskt, just hemkommen efter att ha postat en massa pliktbrev och så paketet till barn och barnbarn, där portot blev dyrare än innehållet….Vilket fått mig att fundera för vem jag gör det där egentligen?  Varken vuxna ungar eller barnbarn lär ens registrera att mormor gjort sig besväret att tänka ut och inhandla något, letat fram julpapper och snören och God-Jul-klisterlappar och skrivit på namn och slagit in allt i papper, som numera är så skört att det spricker i hörnen på paketen, satt på snören och dragit dessas långa tåtar till krulliga lockar med hjälp av en bordskniv, letat fram en kartong i passande storlek i det iskalla garaget, pillat av de gamla adresslapparna på denna, fyllt ut den med plastbubbleisolering, tejpat ihop den med silvertejp som fastnar överallt utom där den ska, fyllt i jätteblanketten med 4 genomslag till utlandet, släpat det tunga paketet till posten och nästan ångrat alltihopa, när hon fick veta hur dyrt portot blev…..Är det bara för min egen skull jag gör det här, för att kunna känna mig som en riktigt gullig mormor, är det bara en gammal föreställning om “hur det SKA vara”…… Nu är det gjort i alla fall, med en stor suck av lättnad!

Kram

Utan vapensköld

Carl_augustCarl August Riddersporre

 

Även i Säbys lilla kyrka hänger målade porträtt av gamla präster som tjänstgjort i kyrkan. Likaså hänger tavlor på väggarna i flera hem i Säby och även annorstädes. Gemensamt för dessa är målaren med det adliga namnet Carl August Riddersporre, född Eriksson. Till yttermera visso var han även född i Säby, i Utnäs närmare bestämt. Var han en riktig adelsman?

Carl August föddes den 7 juli 1883 i Säby församling. Hans far, Lars Petter Eriksson, arbetade på Utnäs Gård. Fadern var gift med Johanna Sofia, född Riddersporre. Carl August blev det femte barnet i Lars Petter och Johanna Sofias barnaskara. Familjen bodde i en stuga i  Övernäs på gränsen till Utnäs. Två av Sofias bröder bodde också i Övernäs och bar namnet Riddersporre.

När Karl XI regerade, i slutet på 1600- talet, utmärkte sig Sofias och hennes bröders ”anfader” genom sin skicklighet att smida musköter. Kungen ville därför hedra honom med en adelstitel. Vapensmeden hade inte de pengar som fordrades för att fullgöra sin rusttjänst för fullt adelskap, så han behöll bara namnet Riddersporre. Hans gevär finns dock ännu att beskåda i livrustkammaren.

Carl August avlade folkskollärarexamen i Uppsala 1907 och anställdes samma år vid Sandvikens folkskola. År 1909 flyttade han till Stockholm och på våren 1911 blev han ordinarie lärare vid det nybyggda ”skolpalatset” Adolf Fredrik. Samma år gifte han sig med Maria Viktoria Qvarnström. Lärarlönen räckte inte till att försörja familjen så Carl började skaffa sig extraförtjänster genom målning, illustrationsarbete och författande. Han har också gjort ett tiotal sirligt utformade affischer inför Säby-dagarna omkring 1930-talet.

Carl August föddes alltså med efternamnet Eriksson och det namnet behöll han till omkring 1910. På skolan där han då undervisade fanns en annan Eriksson, som genom förväxling kom att läsa fästmön Marias kärleksbrev till Carl August. Detta lär vara hans officiella skäl till namnbytet.

1945 skriver Carl August en berättelse om hembygden Säby. Följande är citerat ur den berättelsen:

”Mitt gamla barndomshem i Säby finns inte mer. År 1924, medan ännu min mor levde (hon dog 1927), byggde vi ett litet nytt hem, där nu mina tre systrar bor (pensionerade lärarinnor). Där gästa vi om somrarna, sedan vi slutat med koloniarbetet. Den lilla villan ligger alldeles inbäddad i grönska och blommor. För mig är det kärt att få komma dit hem till mitt kära gamla Säby.”

”Inte mycket av det gamla är kvar nu, mycket är förändrat, men den underbara vackra lilla kyrkan står dock än på sin plats. Ängar och fält är sig lika, och det gamla vackra Strömsholms slott höjer ännu sina tinnar och torn över parkernas lövkronor, och Mälarviken glittrar i solskenet som förr. Människorna äro dock andra än då jag var barn. De flesta gamla sova i mullen. Nya släkten ha tagit arvet och förändrat det i mycket, men dock hembygden är mig kär, min barndom susar där”.

 

Aff_1927Inför Säbydagen 1927

 

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Jag har läst fler böcker om Hitler och nazisternas grymheter genom åren, men varför har jag inte förrän nu fått tag på en bok om Stalin och hans grymheter? Skyller på att det under åren getts ut fler böcker i det förstnämnda fallet, vilka fått större uppmärksamhet genom att de handlar om förintelsens offer, trots att offren blev lång fler i öster. Fortfarande ligger flera miljoner stupade soldater kvar på slagfält runtom i det som en gång var Sovjetunionen.

Det var genom Svetlana Aleksijevitjs bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” som jag blev uppmärksammad på vad som skedde hos fotfolket i det stora fosterländska kriget i Sovjetunionen. Ett krig som tog 30 miljoner människors liv.

Under andra världskriget deltog över en miljon kvinnor i Sovjets Röda armé. De vårdade sjuka och döende, tvättade blodiga uniformer eller bakade bröd nätterna igenom. Andra slogs som stridspiloter, prickskyttar och partisaner. Många unga flickor, för unga ibland, sökte som frivilliga till fronten för att försvara fosterlandet och det Stalin stod för. Efter kriget blev det bara män som firades som sovjetiska hjältar.

Svetlana Aleksijevitj intervjuade hundratals kvinnor, eller flickor som hon kallade dem, och fick berättat för sig om sovjetiska krigsminnen som var fyllda av smuts, löss och massor av blod. Den kadaverdisciplin som gällde på fronten är ofattbar: aldrig retirera, riskerar du att komma i tyskarnas händer, skjut dig själv. Hon påbörjade sina intervjuer 1978.

En flicka, som varit ordonnans åt partisanerna, berättar om när hon fick hem sin man Ivan. Han hade legat sju år vid fronten. Han var som förstenad inför hennes ömhetsbetygelser, han sa bara ”förstår du”. De fick en natt tillsammans. Dagen därpå kom myndigheterna för att hämta honom. Skälet var att han hade blivit tillfångatagen av tyskarna alldeles i början av kriget. Då var det ont om gevär och ammunition hos soldaterna, så han kunde inte skjuta sig själv. Däremot rymde han och anslöt sig igen till sovjetarmén. Ivan var med hela vägen till Rumänien mot slutet av kriget. Han fick också hedersutmärkelser. När han kom hem straffades han med fyra år i läger för sitt brott ─ att bli tillfångatagen. Därutöver miste hans hustru sitt jobb och försköts från gemenskapen i samhället. Båda blev stämplade som förrädare och folkets fiende.

Hatet mot tyskarna var enormt. En flicka berättar att visst begicks det övergrepp, när armén intog något samhälle på fiendemark. De tre första dagarna var det tillåtet att plundra och våldta. Men därefter kunde man straffas hårt för sådana förseelser.

Kurt