Jungfrun på krogen


Klarakvarter på bohemernas tid

Att läsa en bok och nicka igenkännande till passusar i innehållet gör att man bör känna sig lite ålderstigen, varit med om mycket. Icke förty ger boken då ett högre läsvärde. Det fick jag igen uppleva i Nils Ferlins bok Barfotabarn.

Min första och hittills enda beröring med Nils Ferlin fick jag hos en lekkamrat på 1940-talet. I hans hem fanns en grammofon med vev och ett antal 78-varvs stenkakor. Jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals spelade vi ett otal gånger för att lära oss refrängen.

Barfotabarn inleds med ett intressant vänporträtt av Vilhelm Moberg. I hans berättelse får man följa deras bekantskap både som författare, diktare och som privatpersoner. Ofta i Vilhelm Mobergs hem men också på krogen, den som även jag besökte.

Jag åsyftar tredjeklassrestaurangen Pilen i Klarakvarteret. Den besökte jag och en arbetskollega ibland efter arbetet. Det var på 1970-talet då allt hände både privat och på jobbet. Elektroniken gjorde sitt segertåg, vi fick den första telefonsvararen och elektroniska räknaren.

Restaurang Pilen behöll en gammal konvention att servera sprit enligt måttstorheten Jungfru (7,5 cl) i ett glas med midja. På ”den gamla goda tiden”, från 1922 till 1955, fick man bara servera en begränsad mängd alkohol, två Jungfrur. En restriktion som togs bort när motboken avskaffades.

Nils Ferlin var också en kraftkarl som kunde gå på händerna berättar Moberg, till hans flickors stora förtjusning.

En annan konstutövare Jussi Björling var en överdängare i armbrytning som han slog mynt av vid vadslagning.

Kurt

Enhetsprisaktiebolaget


En företagsdoktor av gammalt stuk

När jag som yngling fick följa med föräldrarna till stan, Västerås, missade jag inte att besöka EPA. Deras utbud av leksaker och tekniska attiraljer var lockande. Där köpte jag som exempel en byggsats till en liten elektrisk motor och lärde mig hur elektrisk ström från ett batteri omvandlas till rörelseenergi.

Nu har jag också läst och lärt om EPA-koncernen i Josef Anérs biografi ”Magistern blev affärsman” som han skrev 1961.

Josef Anér föddes 1889 och började sitt yrkesliv som lärare i svenska, latin och grekiska. Han blev sedermera en av Sveriges mera betydande företagsledare. I boken berättar han om möte med häradshövding Markus Wallenberg som gav honom uppdraget att bli chef för Upplandsbanken.

Josef fick senare ett annat uppdrag, då från Nordiska Kompaniets ägare, att bli chef för Enhetsprisaktiebolaget EPA en varuhuskedja som hade inlett sin etablering i början på 1930-talet. EPA stod för låga priser, ofta lite enklare utförande men aldrig sämre kvalité hävdade Josef Anér. Han blev EPA trogen  mellan åren 1941-56.

I boken berättas en anekdot om en kvinnlig (?) aktiehandlare hos Stockholms Enskilda Banken som gjorde ett klipp vid avyttrande av SKF-aktien.

Under andra världskriget tillverkades 80 % av världens stålkullager av SKF och aktien var högt noterade. Efter kriget föll den som en sten och många förlorade sina pengar, dock inte banken. Där hade aktiehandlaren sålt av SKF-aktierna.

Ledningen var imponerad av den förutseende handlaren och frågade henne vari insikten om utvecklingen låg. Det var inte så svårt att räkna ut fick de till svar. ”När kriget är slut behövs inga kulor”.

Kurt

 

Återknuten bekantskap


Möte med en gammal bekant – Kenne Fant

Biobesöken i tonåren på 1950-talet var ofta förekommande. Då fick man bland andra stifta bekantskap med Kenne Fant, den tidens kvinnotjusare. Han medverkade i ett 20-tal filmer. Kenne var, eller snarare blev, långt mer än kvinnornas gunstling. På äldre dagar blev han en framgångsrik författare.

Jag har nu mött Kenne Fant på nytt i böckernas värld. Och har haft stor behållning av att läst Nära bilder från 1997. Där skriver han om sitt liv som skådespelare, regissör och författare, samt om tiden som chef för Svensk Filmindustri (SF) 1963-80. Bilden är från 1963 då han är 40 år gammal.

En uppmärksammad bok och film från 1975 var Monismanien 1995. Handlingen utspelar sig i ett fiktivt framtida totalitärt samhälle styrt på enpartibasis. Etablissemanget uppfattade boken som en nidbild av samhället vilket inte var hans intention. Han fick lida mycken spott och spe för filmen men fick senare upprättelse.

Astrid Lindgren fick låna namnet på den fiktiva nationen av honom när hon skrev sin Pomperipossa i Monismanien (som fick 102 % marginalskatt) och som publicerad i Expressen den 10 mars 1976.

Här berör mig fler upplevelser från svunnen tid, som om det vore i går.

Kurt

 

Handelsbodar i Mölntorp


Handelns uppgång och fall – Två bilder berättar

Den mindre orten Mölntorp efter Kolbäcksån var ren landsbygd fram till slutet av 1800-talet. Vid ett vattenfall på platsen byggdes dock 1871 en smidesfabrik och ett samhälle började ta form.

Den första handelsboden i Mölntorp, en timrad sådan på bilden ovan, öppnades 1917 och var strategiskt belägen vid spången över Mölntorpsfallet. Spången var en genväg som arbetarna tog från boendet till fabriken.

Nedanför spången var jag ofta för att fånga fisk som blivit ”strandsatta” i någon vattenpöl efter det senaste utsläppet då dammluckorna varit öppna. Innan smidesfabrikens tillkomst fanns här även lax att fånga.

Med början på 1930-talet byggdes egna hem allt eftersom fabriken expanderade. Affärerna i den lilla boden gick bra och 1928 bildades en handelsförening och en ny affär byggdes. Omkring 1938 blev handelsföreningen medlem i Kooperativa Förbundet. Och 1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Som synes på bilden nedan har affären två ingångar. Den vänstra för mjölk och mejerivaror. Av hygieniska skäl fick man inte ha mjölk och mejerivaror i samma lokal. Dessförinnan fick mölntorpsborna gå till ladugården vid Mölntorps Gård för att hämta sin mjölk.

Med ett stigande välstånd och med bilismens framväxt nöjde sig inte befolkningen med det begränsade urval av dagligvaror som en handelsbod kunde erbjuda. Handelsboden fick läggas ner.

Otal är de gången vi barn sprang från den närbelägna badplatsen för att handla en läskedryck eller en 5-öres kola i affären.

Kurt


1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Mans kvinna

Två intryck av samma bok

Vad göra i dessa tider när biblioteket är stängt? Man kan söka möjligheten att få ladda hem talböcker från Legimus. Biblioteken kan ge sådant medgivande. Där finns ett rikt utbud av böcker att välja bland.

Vilhelm Mobergs bok Mans Kvinna hade jag tidigare läst utan större behållning vad jag minns. När jag nu ”läst” om den blir omdömet: En bokupplevelse.

Bokens innehåll som talboksförlaget beskriver den:
Den unga bondhustrun Märit är inte tillfreds i sitt äktenskap med den betydligt äldre Påvel. När så Märit träffar den ogifte grannen Håkan flammar hennes frusna känsloliv häftigt upp. Håkan, som förpantat sin gård, vill inte leva som skuldsatt bonde utan försöker övertala Märit att rymma med honom och leva som skogsgångare.

Miljön är ett bondesamhälle, Värend söder om Växjö, på 1790-talet.

Titeln och ingressen kan vara avhållande för läsning enligt mitt tyck men boken är dock mycket mer än en kärlekshistoria. Vilhelm Moberg har en otrolig förmåga att med inlevelse och spänning skildra bondesamhället ur historiskt perspektiv.

Dramatik och spänning saknas inte heller.

Kurt

Sveriges beredskap är god

Det var höst i luften dagen min mamma sände ut mig för att tala om för pappa  att kriget hade börjat.

Det var den första september 1939. Pappa gick på gärdet och plöjde med sina parhästar. Jaha, de har börjat nu, var hans kommentar minns jag. Mer dramatiskt än så var det inte som jag minns det.

Det första svenska fallet av Coronaviruset bekräftades 31 januari 2020 i Jönköping, inget särskilt upphetsande det heller. Dramatiken kom i de båda fallen några månader senare.

Vintrarna som kom efter krigsutbrottet blev mycket kalla i så gott som hela Sverige. Mamma pälsade på min bror och mig med vad som fanns i klädväg. Vi fick också förmaningen att kolla på varandras kinder så de inte blev vita, blev förfrusna. Då skulle vi gnugga dem med snö.

Så kom beredskapen under kriget. Pappa blev inkallad i omgångar för militärtjänstgöring på hemlig ort (Oxelösund). Där stod nu mamma ensam med skötseln av djur och barn. Det var först vid slutet av kriget då jag som tioåring var till någorlunda hjälp i ladugården och att bära in vatten och ved.

Vi fick förlita oss på att Per Albin Hansson klarade oss undan kriget.

I dag har vi också ett alvarligt läge och en beredskap, mot smitta. Dessutom tusentals experter som uttalar sig i medierna om Coronapandemin.

Man kan ställa sig frågande som Harry Martinsson:
”Vi veta att ni vilja mycket och att ni tror mycket.
Men vad veta ni? Vad kunna ni?”

Gott Nytt År

Kurt

 

Tankar vid Juletid


Julfirande hos Albina i Michigan – En bild berättar

För 100 år sedan flyttade två av min farfars systrar, Semla och Albina, till Amerika. Albina som var född 1882 i Vallby återsåg aldrig hembygden ändock hennes längtan var stor.

I bilden närmast kameran: Albina med ett barnbarn i knä och tre av hennes barn. Albina dog 1959 vid 77 års ålder.

Jag besökte University Microfilms i Ann Arbor Michigan vid några tillfällen på 1970-talet. Hade jag haft intresse för släktforskning redan då hade jag säker sökt upp familjen.

Däremot har jag ett brev bevarat från Albina – Tankar vid Juletid – som hon skrev 1929.

Albinas bror min farfar Ernst, född 1874 och näst äldst i en barnaskara på sju, stannade i Sverige och övertog familjehemmanet i Vallby efter sin far. Han förblev bonde i 42 år. Därefter var det min pappas tur att ta över. Dock blev jag ingen bonde.

Här nedan en bild där farfar får hjälp med höbärgningen av sonen Olle född 1904. På ladugårdsbacken har fler generationer av Larssons barn lekt och hjälpt sina föräldrar med sysslorna.

Det är märkligt att tänka sig att Albina, bara 50 år före mig, sannolikt har hoppat i halmen på samma loge som jag, dock ej i samma halm.

God Jul

Kurt

Tankar vid Juletid

När Julhelgd klappar på min dörr
Påminnes jag som aldrig förr
Af långt förflutna dagar
Ty minnet af mitt fosterland
Utplånas ej af tidens tand
Varthelst mig ödet drager

Mitt barndomshem, den lilla byn
Den mörka skog, den mörkblå skyn
Der tusen stjärnor tindra
Du kära, kära, fosterbyggd
Jag stolt ditt namn vill bära

Jag längtar se dig än en gång
Min röst få blanda i er sång
Till fosterlandets ära
När Juldagsmorgon glimmar skön
Att samlas få med er i bön
Ett tack till Gud hembära

Var helsad sköna morgonstund
Jag hör er sjunga med en mun
I båd palats och hydda
Hör kyrkoklockors sköna ljud
Kom, dyrken edra fäders Gud
Hans hand må Eder skydda

Albina
USA in Dec 1929

Intra i Mölntorp


Från fabriksarbetare 1950 – till kulturarbetare år 2000

Jag började som transportör/springpojke vid 16-års ålder på Mölntorps Verkstäder. Snart nog kom jag till avdelningen för diskbänkstillverkning. Där fick jag bland annat lära mig att svetsa diskbänkshörn. Jobbade kvar på fabriken i tre år då jag tjänade bra på ackordet. Min pappa som upplevt depressionen på 1930-talet övertalade mig emellertid att skaffa mig ett riktigt yrke.

När jag efter mer än 40 års förvärvsarbete och bortavaro kom tillbaks till hembygden besökte jag fabriken vid fler tillfällen och blev mer och mer förtrogen med utvecklingen.

Företaget hade bytt ägare och namn till Intra. Svetsning av diskbänkshörn höll på att robotiseras. Jag följde den processen med stort intresse då robotar var något nytt vid slutet av 1990-talet.

Jag fick också bra kontakt med platschefen en mycket driftig man med hårda nypor vilket behövdes då konkurrensen i branschen var hård. Han var som jag också intresserad av fabrikens historia.

Jag tog därför på mig uppgiften att samla ihop allt gammalt administrativt material. Som transportör hade jag lärt känna fabrikens alla vinklar och vrår där det gamla fanns undanstoppat. Det hopsamlade skulle sedan överlämnas till Västmanlands Museum vilket jag också ordnade.

I samband med den uppgiften fick jag också stoff till att skriva om fabrikens förflutna. Det blev en lång berättelse som jag publicerade på Säby hembygdsförenings hemsida där jag då var webbmaster. (Tyvärr finns den och andra berättelser jag skrev om gamla Säby nu inte längre kvar på hemsidan?) Från länken här nedan kan du emellertid läsa företagets presentation av min research.

Följ också med på en åktur genom Mölntorp samhälle och förbi Intra. Ett samhälle som delvis byggdes upp med hjälp från Mölntorps Verkstäder.

Under större delen av 1800-talet, innan någon fabrik kom på platsen där Intra i dag ligger, låg en kvarn, se bilden ovan. Fotot är taget någon gång efter 1890.

Kurt

INTRA_2002

En tur genom Mölntorps samhälle

Säby hembygdsförening

 

 

En postföreståndare


Posten i Kolbäck – Två bilder berättar

En fjärde dam, i min serie om bemärkta kvinnor i Kolbäck, som säkert de flesta kom i kontakt med är postexpeditionsföreståndare Signe Sundqvist.

Som tjänsteförrättare var hon säkert en plikttrogen och effektiv myndighetsperson. Man kunde dock inte kalla henne tillmötesgående gentemot kunderna.

Som blyg 13-årig springpojke var postärendena inget jag såg fram emot. Signe hade alltid något att anmärka på. Om det inte var annat så satt frimärket snett vilket omedelbart gav upphov till en hög och ljudlig reprimand. Det var inte bara jag som fick mina fiskar varma men det kanske bara var jag som tog åt mig.

Som chef var Signe säkert inte god att tas med. Här en liten episod som belyser arbetsmiljön.

Lantbrevbärare Ragnar Wallberg blev en dag på sin runda inbjuden till banvaktaren, vid järnvägsövergången i Åskebro, på kaffe och något stärkande. Banvaktaren behövde prata lite och en brevbärare på den tiden kunde berätta mycket om vad som tilldrog sig på bygden.

Hur det än var så slutade Ragnars runda den dagen hos banvaktaren med resultat att en del postlådor efter rutten förblev tomma.

Signe fick reda på händelsen och tog honom i upptuktelse. Wallberg ursäktade sig och förklarade händelse:

”Det var så att när jag kom till järnvägen så kom tåget och cykeln blev så rädd så jag var tvungen att gå hem mä han”

På bilden ovan postpersonalen år 1929: Ruth Ahlström, Ragnar Wallberg, Signe Sundquist och Gustav Andersson.

Vid ett inbrott i början av 1940 – talet sprängde tjuvar kassaskåpet i postkontoret, men kammade noll. Personalen hade av misstag glömt ställa in kassaskrinet i skåpet. Skrinet innehöll vid tillfället 78 000:- i folkpensionspengar.

Kurt


Post-Gustav 1925