En postföreståndare


Posten i Kolbäck – Två bilder berättar

En fjärde dam, i min serie om bemärkta kvinnor i Kolbäck, som säkert de flesta kom i kontakt med är postexpeditionsföreståndare Signe Sundqvist.

Som tjänsteförrättare var hon säkert en plikttrogen och effektiv myndighetsperson. Man kunde dock inte kalla henne tillmötesgående gentemot kunderna.

Som blyg 13-årig springpojke var postärendena inget jag såg fram emot. Signe hade alltid något att anmärka på. Om det inte var annat så satt frimärket snett vilket omedelbart gav upphov till en hög och ljudlig reprimand. Det var inte bara jag som fick mina fiskar varma men det kanske bara var jag som tog åt mig.

Som chef var Signe säkert inte god att tas med. Här en liten episod som belyser arbetsmiljön.

Lantbrevbärare Ragnar Wallberg blev en dag på sin runda inbjuden till banvaktaren, vid järnvägsövergången i Åskebro, på kaffe och något stärkande. Banvaktaren behövde prata lite och en brevbärare på den tiden kunde berätta mycket om vad som tilldrog sig på bygden.

Hur det än var så slutade Ragnars runda den dagen hos banvaktaren med resultat att en del postlådor efter rutten förblev tomma.

Signe fick reda på händelsen och tog honom i upptuktelse. Wallberg ursäktade sig och förklarade händelse:

”Det var så att när jag kom till järnvägen så kom tåget och cykeln blev så rädd så jag var tvungen att gå hem mä han”

På bilden ovan postpersonalen år 1929: Ruth Ahlström, Ragnar Wallberg, Signe Sundquist och Gustav Andersson.

Vid ett inbrott i början av 1940 – talet sprängde tjuvar kassaskåpet i postkontoret, men kammade noll. Personalen hade av misstag glömt ställa in kassaskrinet i skåpet. Skrinet innehöll vid tillfället 78 000:- i folkpensionspengar.

Kurt


Post-Gustav 1925

Annies Café


Annies Café – Tre bilder berättar

Den tredje damen jag vill presentera bland Kolbäcks företagsamma kvinnor är Annie Eriksson.

Annie började sin karriär som anställd på ett café och bageri på Åsvägen.  Omkring 1940 övertog hon själv verksamheten. Bilden ovan av café & bageriet är från sent 1800-tal.

Verksamheten bestod förutom av cafédelen en stor sal som hyrdes ut till föreningsmöten och fester. Där hade också Missionskyrkan söndagsskola för barnen.

Bageriet var inrymt i källarplanet och bestod av två rum och låg vägg i vägg med en tvättstuga som hela kvarteret hade tillgång till. I fastigheten fanns även Handelsbanken samt flera hyreslägenheter.

Caféet var inte bara en samlingspunkt för många i trakten utan även för resenärer på genomresa som tog sig en fika i väntan på nästa tåg.

Förutom att kunna läsa den dagliga tidningen kunde man lyssna på musik från en jukebox. Min kusin som hyrde en lägenhet och med sovrummet ovanför cafélokalen var inte glad åt ljudmaskinen. Hon tvingades försöka somna till bland annat Nidälven – stilla och vacker du är – som var den mest spelade skivan på caféet i början av 1940-talet.

Sommartid fanns det även utomhusservering. Där kunde man avnjuta en glass tillverkad i caféets egen glassmaskin, en lyx som inte alla kunde erbjuda sina kunder.

Det hände att företag ringde och ville ha kaffekorgar till sina arbetsplatser. De levererades oftast per cykel. Som exempel bjöd Plåtmanufaktur i Mölntorp och Kolbäcks Elektriska Verkstad varje år sina hundratal anställda på luciakaffe tidigt på luciadagens morgon. Allt skulle levereras av personalen på caféet till ort och ställe.

Utanför bageriet fanns en inhägnad fruktträdgård. Ingen fick ta av skörden för Selma Kivistik, ägaren till fastigheten, och som var en mycket bestämd dam. Varje år kom hon från Stockholm och gjorde inspektionsbesök och hyresuppgörelser.

Kurt


Annie Eriksson till höger som anställd på caféet.


1941 Annie Eriksson
Foto Gustaf Åhman

 

Gartz Pensionat


Villa Gullbacken – Två bilder berättar

Vid sidan av Ella Andersson och hennes kiosk hade vi fler kvinnliga företagare i Kolbäck under mitten av 1900-talet. Jag vill här presentera den kanske driftigaste av dem all nämligen Olga Gartz. Hon var inte bara egen företagare utan även en kvinna som deltog i samhällsaktiviteterna. Vi tar det från början.

I Ervalla socken i Örebro län föddes Olga Nyström 1897. Som många andra flickor på den tiden började hon sin karriär som piga. Fröken Nyström kom till familjen Allan Gartz på Herrevads Gård i Kolbäck. Där gift hon sig med sonen i huset, Harald, och fick en dotter Vilma.

Hela familjen Gartz flyttade från Herrevads Gård i början på 1930-talet till närbelägna Hantverkargatan och deras nybyggda Villa Gullbacken.

Efter några år som hemmafru etablerade sig Olga 1941 som företagare och arrenderade Kolbäcks Gästgivargård. Gästgiveriet ägdes av bönderna i trakten genom deras företag Kolbäcks Skjutsbolag.

Kolbäcks kommun köpte dock Gästis 1950. Olga hade nu varit Gästgivare i nära 10 år och var för de flesta en välbekant person. Förmodligen kom parterna inte överens om en fortsättning av arrendet och Olga hade dessutom andra planer.

Hon öppnade nu ett pensionat på Villa Gullbacken och blev på så sätt en konkurrent till gästgiveriet och hade som de järnvägsarbetare och resande som inneboende. I matsalen fick anställda vid järnvägen, mölntorpsfabriken och andra verkstäder inta sina luncher.

Olga Gartz blev känd för sin goda mat som hon lagade själv. Unga flickor och även sonen Erik hjälpte till vid servering och dukning. Dottern Vilma berättade om hur hon och flickorna arbetade hårt men också hade väldigt roligt och blev bra och rättvist behandlade av sin chef, Olga. De åkte även ut till närbelägna orter och till olika ställen i Västerås för att laga och servera mat på fester och andra tillställningar.

Många bröllop, födelsedagskalas, begravningskaffe, föreningssammankomster anordnade Olga under sina 26 år som egen företagare.

Olga avled 1982, 85 år gammal.

Kurt


Olga Gartz som medlem i Kolbäcks Folkets Parks styrelse 1940

En olycksdrabbad vägkorsning


Från fotograf  Gustaf Åhmans verksamhet – Två bilder berättar

Året år 1950 och månaden september. Koreakriget hade pågått ett par tre månader och var troligen det stora samtalsämnet i slott och koja. Tisdagen den 12:e bjöd på en torr och fin höstmorgon med 15 plusgrader.

Familjen Gabrielsson var på väg till släkten och hade för dagen lånat en Ford Tudor Special Sedan, årsmodell 1936. Familjen som startat tidigt den morgonen kom på Hallstahammarsvägen motsvarande dagens länsväg 252 och närmade sig Riksväg 11 vid Nybro i Kolbäcks socken.

Västerifrån på rikshuvudvägen från Köpingshållet kom en Volvo LV151 Rundnos. Denna 47:a var en dragbil med tillkopplad påhängsvagn. Tolvmetersekipaget kördes denna dag av chauffören Hedberg. Trailern var lastad i Göteborg med åtta ton styckegods som skulle till Gävle.

Kvart över åtta denna morgon möts de i korsningen alldeles utanför BP-bensinstation.

Gabrielsson kör ut på rikshuvudvägen där Hedberg med lastbilsekipaget kommer åkande. Hedberg bromsar för fullt och försöker att väja åt höger men kollisionen är oundviklig. Lastbilens framhjul kilas fast i personbilen som släpas med på lastbilens vänstersida tio meter över vägen och över ett 40 centimeter djupt dike mellan vägen och en gångväg vid banvallen innan allt tar stopp.

Hedberg i lastbilen kliver ur hytten oskadda men de fem i familjen Gabrielsson skadades av smällen och får hjälp av tillskyndande.

Provinsialläkaren Josef Ernerot som haft vägarna förbi behandlade de fem skadade personerna direkt på gräsmattan innan de fördes till Centralsjukhuset i Västerås för vidare vård.

Det ska direkt nämnas att alla inblandade blev återställda efter den otäcka händelsen.

Saxat ur
SVENSK ÅKERITIDNING NR 10 • 2015
Text Bosse Norvinge

Kurt


Nybro vid BP-macken 1937

 

Nationaltemplarorden


Herrskogen Strömsholm – En bild berättar

Vad jag vill säga med den här bilden från Herrskogen i Strömsholm år 1945 är kanske långsökt. Men jag finner tre skäl.

Bilens registreringsnummer som börjar på W säger oss som är äldre att den kommer från Dalarna. Den tillhörde Smedjebackens taxi. Chauffören Birger Andersson hälsar på hos föräldrarna som bodde på Herrskogen i U län, Västmanland.

Huset längst upp i backen är den gamla NTO-lokalen som inrymde en möteslokal och en biograf men som nu fungerar som förråd. Otal är de gånger jag som tonåring bevistade den för samkväm inom NTO-rörelsen eller för en bioföreställning.

Den tredje orsaken är ett speciellt minne från en NTO-fest. Där skulle några av oss medlemmar, trots våra livliga protester, underhålla från scenen. Holger en spjuver räddade dock föreställningen då han, utklädd till troll, suveränt deklamerade  ”Ett gammalt bergtroll” av Gustaf Fröding.

Kurt

Ett gammalt bergtroll

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trivsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss,
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp’na och kyss’na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg’na och vyss’na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp’na
och ta’na med hem till julmat,
och sen så äter jag opp’na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp’na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum!

Järnvägen


Järnvägsanställda i Kolbäck 1961 – Två bild berättar

Första jernbanetåget direkt från Köping till Westerås öfer den nu
färdiga Kolbäcksbron ankom hit sistlidne onsdag eftermiddag och
bestod af det nya lokomotivet ”No. 3 ” samt 41 fullastade vagnar.

Så löd texten i VLT den 29 augusti 1874.

Att just Kolbäck fick sin järnväg, det fanns konkurrerande förslag, kan till stod del tillskrivas framgångsrika förhandlingar på 1870-talet mellan Kolbäcks Skjutsbolag som ägde marken och SWBJ, (Stockholm Westerås Bergslagens Nya Jernvägsaktiebolag). Skjutsbolaget, som ägde gästgiveriet efter Eriksgatan, sålde mark och material från grusåsen.

Kolbäck har under större delen av 1900-talet varit en betydande järnvägsknutpunkt, med spår i de fyra väderstrecken.

Stationshuset byggdes 1875. Huset fick då två väntsalar en för resande i andra klass vagn och en för resande i tredje klass. Stationsföreståndaren hade lägenhet på övervåningen. År 1935 moderniseras stationshuset och fick centralvärme installerad.

 


Järnvägsanställd i Kolbäck 1979

Kurt

Läs mer

Kolbäcksbygden


Kolbäcksbygden ser dagens ljus – En bild berättar

Vid den äldre stenåldern, för cirka tio tusen år sedan, låg halva Västmanland under vatten. Landhöjningen gjorde emellertid att strandlinjen successivt flyttades söderut. För sex tusen år sedan hade vattnet sjunkit ner till en kustlinje från Kolsva i väster till Tillberga och Sevalla i öster.

Omkring Kristus födelse började människor i Kolbäcksbygden kunna gå torrskodda. Något som belägger detta är Borgby Skans samt fyndigheter vid utgrävningar i Amsta, daterade till bronsåldern cirka 500 år f. Kr.

I Kolbäck finns två geologiskt viktiga lämningar efter inlandsisen, en grusås och en vattenled. Dessa följs åt på långa sträckor. Vid Herrevadsbro i Kolbäck bryter sig emellertid ån igenom åsen och växlar sida.

Vattenvägarna var de forna människornas enda kommunikationsmöjlighet.

Bilden visar Borgby Skans uppförda någon gång under järnåldern. Intill fornborgen går den gamla Eriksgatan.

Samhället Kolbäck började bebyggas först när järnvägen anlades på 1870-talet Dessförinnan fanns bara ett gästgiveri och några bondgårdar.

Kombinationen grusåsen, Eriksgatan och att det fanns ett gästgiveri med skjutsstation var till Kolbäcks favör när det beslutades var järnvägen skulle dras fram.

Kurt

Kolbäcks sockengränser före år 1943

 

Ellas kiosk


Ellas kiosk – En bild berättar

Ella Anderssons kiosk var belägen mitt emot Kolbäcks järnvägsstation och norr om stora landsvägen som skär genom åsen och givit samhället dess karaktär. Byggnaden i Kioskbacken innehöll ett litet pentry, kioskrum och serveringslokal.

Adressen Kioskbacken är i dag en förlängning av Grusåsvägen. Jag har tidigare bloggat om vad jag tycker om adressändringar.

Min kusin, född 1929, berättade för mig att hon som 14-åring jobbade där och minns en gammal farbror. – Han hämtade tidningar var dag vid 6-tåget och för det fick han kaffe och bulle för 10 öre. Kvart i sju då han kom skulle kaffet vara färdigt.
På den tiden var det ransoneringskort på bl.a. tobak

Ellas kiosk fyllde senare en funktion som sommarstuga invid Kolbäcksån. Och Kolbäck fick Pressbyråns kiosk på andra sidan landsvägen.

På bilden ser vi också två bilar av förkrigsmodell parkerade på fel sida av vägen.

Minns att vi grabbar satt en bit upp på åsen och studerade trafiken. En höjdare var det förstås när vi fick se de första Volvo 444 komma rullande.

Kurt

Gustaf Åhman


Gustaf Åhman – En bild berättar

Få är de ortsbor, gammal som ung, som inte blivit avporträtterade av fotograf Gustaf Åhman, om inte i hans ateljé så på skol- och konfirmationsfoton.

Åhman var verksam i Kolbäck mellan åren 1917 till sin död 1969. På bilden hans hem och ateljé.

Jag har själv botaniserat bland hans ca 18 000 glasplåtar som lyckligtvis räddats från att hamna på soptippen men som nu förvaras på Västmanlands Museum. Där finns förutom ateljémotiv även foton som beställts av företag och på bebyggelse.

Gustafs register över plåtarna bestod av ett nummer samt beställarens namn. Det fordras därför kännedom om innevånarna i Kolbäck med omnejd om man letade efter ett speciellt foto. Var beställaren Gråberg så var motivet oftast en olycka, då Gråberg var landsfiskalen.

Jag har för avsikt att framdeles presentera några av dessa här på bloggen.

Kurt

Läs mer om Gustaf Åhman

 

Hembygdsdagen

Coronaepidemin slår hårt mot traditionsburna föreningar och festligheter. Om långvarig kan den bli ett hot mot deras existens. Säbydagen som snart ha firats i 100 år kunde i år 2020 inte celebreras.

På 1920-talet gick Säbys innevånare man ur huset för att delta i vad man då kallade Sommarfesten. Bygden hade både egen sångkör och egen musikkår som stod för underhållningen. Det som lockade mest var dock sång och spel av den unge nytillsatte kantorn, Set Svanholm. Senare stor stjärna på operascenerna.

Där fanns också celebriteter från Svenska Akademin, Gunnar Mascoll Silfverstolpe från Stora Åsby i Rytterne. Och att festligheterna blev omskrivna i VLT svarade Anders Yngve Pers själv för.

Jag hade nöjet att vara styrelsemedlem i Säby Hembygdsförening under några år. Till föreningens 75-årsjubileum 1999 hade jag lockat Set Svanholms dotterdotter Ingela Bohlin att gästa oss. Ingela gick i sin morfars fotspår och studerade till sångerska på Operahögskolan.

Året efter fick vi besök av Set Svanholm dotterson Ragnar Bohlin med frun Tamara Bohlin. Båda gjorde ett uppskattat framträdande i kyrkan. Ragnar satt då på samma plats och vid samma orgel som hans morfar Set spelat på som kantor på 1920-talet.

Kyrkan och hembygdslokalen var fylld till sista plats vid båda tillfällen.

Vad pandemier kan ställa till med i framtiden är höljt i dunkel och högst oroande. Hoppas emellertid att folk inte glömmer sin kulturella bakgrund, den blir mer intressant ju äldre man blir, och stöttar sina hembygdsföreningar.

Styrelserna i dessa har därför, med pandemin och konkurrerande sociala medier, ett speciellt ansvar för en strategi som leder till överlevnad på lång sikt.

Kurt

Nyårsaftonen 1923 glömmer jag aldrig
en berättelse av prosten Axel Ericsson (ljudfil)

Stenarna kunde jag peka ut.
Björkarna kände jag alla
och bortom dem fädernas jord
där jag hör hemma
till dess min dag är slut.

Hemland av
Gunnar Mascoll Silfverstolpe