Från ratad till NHL-stjärna

Det blir mycket VIK i hockeybloggen men jag tänkte idag bryta av med gamla minnen ifrån min egen hockeykarriär. Som bekant varade den inte länge men jag har ändå haft förmånen att uppleva en hel del roligt. Jag tänker framförallt på alla lagkamrater som man har spelat med och vilka resor vissa av dem har gjort.

Jag växte upp i en ort söder om Stockholm och där började jag spela ishockey i en klubb som heter Trångsund. Vi var tillräckligt bra för att möta dem bästa lagen men inte tillräckligt bra för att vara annat än ett bottenlag. Eftersom jag spelade som målvakt fick jag extremt mycket att göra varje match och det tror jag låg till grund för en bra start på karriären. Den stora stjärnan i Stockholm under den tiden var Dick Axelsson. Han var outstanding och sköt slagskott i plexit när våra spelare hade svårt att få upp pucken över isen. Forwarden som i den åldern representerade Hammarby och AIK var oftast med i lag som var äldre än honom själv. Det var en ruskig talang som tog pucken och dribblade igenom hela motståndarlaget.

Men Axelssons historia från där och då är rätt speciell. Efter min tid i Trångsund gick jag till Huddinge och blev lagkamrat med den forne talangen. I Huddinges ungdomslag var han nämligen en medelmåtta under ett par år och missade dessutom TV-pucken. Något som var otänkbart några år tidigare. De flesta trodde nog inte att han skulle komma tillbaka efter att överlägsenheten försvunnit, men jag har för mig att Axelsson hoppade av skolan och satsade allt på ett kort – ishockey. Från den tidpunkten så återuppstod den stora talangen och plötsligt tillhörde forwarden Sveriges toppskick igen. Och idag spelar han frekvent i Tre Kronor och tillhör en av toppklubbarna i Schweiz. Snacka om återhämtning, det är mycket ovanligt att en spelare i den åldern faller bort på det sättet och kommer tillbaka till den absoluta toppen.

En annan resa jag minns är den om NHL-stjärnan Nicklas Bäckström. När jag hade äran att representera Sveriges juniorlandslag i Tjeckien var ”Bäckis” uttagen. Landslaget för 87:or hade redan spelat några landskamper men om jag minns rätt hade inte Bäckström debuterat, turneringen i Tjeckien skulle bli hans första. Bäckström var med andra ord inte självskriven i landslaget utan fick ofta höra att hans skridskoåkning var för dålig. En rolig parantes är att dåvarande VIK-spelaren Jakob Mylläri (bror med Anton) hade en exakt likadan spelstil som Bäckström, och att de båda konkurrerade om ”samma plats” i landslaget.

Hur som helst blev i alla fall Bäckström uttagen till turneringen och han gjorde ingen besviken. Centerns insats var bland de häftigaste jag sett på en ishockeyrink. Jag minns hur han gång på gång tog upp pucken i banan och vickade bort sina motståndare, för att sedan leverera briljanta passningar. Ha i åtanke att den här överlägsenheten skedde mot världens bästa spelare i samma ålderskategori. Efter den turneringen var det ingen tvekan, när Bäckström kom hem tog karriären fart på riktigt. Han var dominant i Brynäs, självskriven i landslaget och är idag en av NHL:s bästa spelare.

Två annorlunda och lyckade resor värda att minnas.

Publicerat av

Johan Thalberg

Johan Thalberg

Världsunik hockeykarriär som målvakt och forward. Numera skribent och krönikör med störst fokus på VIK Hockey.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *