Artikeln om ledarskap träffar rätt

Det var inte längesen den ”gamla ledarstilen” med mestadels ”hot”, ultimatum och skrik dominerade bland tränare i svensk ishockey. Jag upplevde det själv men har sett att det på en tio års period har blivit en stor förändring. Idag överlever inte en ledare som på ett systematiskt sätt sätter rädsla i sina spelare i samma utsträckning som förut. Det var en auktoritär ledarstil som förminskade stora delar av gruppen istället för att lyfta fram varandra. Idag har många lag sett den goda effekten av en mer öppen ledarstil och det är därför den typen av tränare tar över stora delar av jobben ute i hockeysverige. Det har dessutom smittat av sig på spelarna som har blivit mer medvetna om vikten av att bidra på ett positivt sätt till gruppen.

På morgonen läste jag en artikel som Erik Niva skrivit efter att ha träffat IFK Norrköpings tränare Janne Andersson. Den tar upp många intressanta delar kring ledarskap som jag håller med om. Ett gott exempel är hans positiva upplevelse av dåvarande landslagstränaren i handboll, Bengan Johansson.

– Jag hade honom som gymnastiklärare på högstadiet, och hjälpte till med orienteringsbanorna redan då. När jag sedan gick på gymnasiet så återvände jag och var en sorts Prao-elev hos Bengan. Det är klart att jag tog intryck av det.

Vad var det som fastnade?

– Först och främst det här med delaktighet, att låta människor växa. Titta på hur det var när handbollslandslaget spelade… När det blev timeout höll sig Bengan mest bara i bakgrunden. Istället var det Ola Lindgren – en gammal kompis till mig som jag brukade spela fotboll med – och Magnus Wislander som pratade försvarsspel, och så var det Magnus Andersson och Stefan Lövgren som pratade anfall. Bengan lät dem ta ansvaret.

Ett annat bra exempel är hur Janne Andersson ser på olika individer som han vill ha med sig i ett lag:

”Janne Andersson sträcker sig över lunchbordet för att åskådliggöra det han själv beskriver som grundfundamentet, kärnan i sitt ledarskap.

– Oavsett arbetsplats eller miljö, det kan vara vad som helst…

Så får han tag på det han famlar efter, ett salt- och ett pepparkar. Janne Andersson håller upp saltet och knackar i glaset.

– Den goda viljan, det är de vita. Det är de som kommer i tid, är schyssta, har bra värderingar, vill göra andra bättre… Bra killar. Såna du vill umgås med, ha med på golfrundan eller grilla med.

Över till pepparn då. Och ja, den kan dra dit pepparn nu växer.

– Sedan finns det tyvärr såna här på väldigt många ställen… De är där för sin egen skull, de ser till sig själva, de slinker gärna undan och fuskar lite om de kan komma undan med det. Och jag vill inte jobba med dem. De kan vara jättebra fotbollsspelare, jag bryr mig inte. Jag vill inte ha med dem att göra.”

Det Janne Andersson säger är bitar som på senare år har uppmärksammats som viktigare än vad tränare, sportchefer och spelare tidigare har uttryckt eller trott. Men glädjande är att när jag har pratat med spelare i VIK säger de att Filander och Mitell bedriver sitt ledarskap genom en öppen ledarstil. Och jag får känslan att det är en riktigt bra grupp människor som har rekryterats för att spela ishockey i Västerås den här säsongen. Tidigare säsonger har jag hört från spelare att det inte alltid har varit den harmonin i gruppen, som jag vill påstå är så viktig för att laget ska lyckas – saltet som Janne Andersson pratade om.

Publicerat av

Johan Thalberg

Johan Thalberg

Världsunik hockeykarriär som målvakt och forward. Numera skribent och krönikör med störst fokus på VIK Hockey.

3 reaktioner till “Artikeln om ledarskap träffar rätt”

  1. Firma Filander och Mitell lyser igenom med deras oerfarenhet gång på gång. De kan inte göra de stora förändringarna när det gäller att ändra en matchbild. Varför inte bänka spelare som inte presterar? De påminner om fotbollens mysfarbror Hamr'en som inte gör någon glad. Hur kan tex Lihagen underprestera match efter match men ändå få mycket speltid?
    De ger ingen respekt oavsett hur trevliga de är!

  2. Det där är dagens sanning. Inget lag är starkare än den svagaste länken !
    Och det behöver inte vara en dålig spelare! Det kan vara en så kallad stjärna med snevriden självuppfattning.
    Idrott handlar om mångt och mycket om att ha roligt men att inse allvaret. Ja eller man kan dra det så långt att det handlar om livet. Man ska ha kul men samtidigt inse allvaret.
    Och när man kommit dit. Ja då kan man skapa harmoni dra alla åt samma håll få de att samarbeta och hjälpa varandra med svagheter och styrkor. Att leda ett lag är ungefär som att man har sin "kompiskrets" de som är villiga att vara med och umgås på samma villkor är de sanna vännerna. Lite som att bygga ett lag för en större uppgift.

  3. Det är stor bredd på ledarstilar, i arbetslivet såväl inom idrotten.
    En sak skiljer i sportens värld på högre nivåer, det extrema kravet på resultat, snabba resultat. Leverera resultat annars får Du foten. Det finns inget lag i de högre divisionerna som inte har som mål att vara med i toppen sett över tid, det finns acceptans med mellanår, men, dåliga resultat och degradering accepteras aldrig.
    Att det kan fungera i alla fall vid olika tillfällen med en mjuk ledarstil är fantastiskt.
    Om, det nu verkligen är så? Kan det vara så att det är en mediebild som målas upp? Journalister/ krönikörer är knappast att betrakta som sanningssägare, för det krävs djupare inslikter.
    Att vara rak och tydlig i sitt ledarskap, att styra mot de mål som man inte satt själv utan som är bestämts av andra, kräver att man som ledare har andra verktyg än både gull gull och hot i verktygslådan.Det förringar inte IFK Norrköpings prestation men kommentarerna är naiva skrivna av personer utan perspektiv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *