Det är dags nu!

Sedan träningen i måndags har jag fått flera frågor om hur VIK ser ut. Nästan omöjligt att säga blir svaret, men min spontana känsla är att det finns få spelare som sticker ut. Kanske är det också hjärnan som luras av att det inte finns namn som AngellMcArdle eller Williams som tidigare år har varit extra kittlande inför första ispasset. Nej, det här laget består inte av spelare som får publiken att trilla av stolen vid första anblick. Däremot kan de göra en häftig resa som på sikt väcka ännu större känslor.

Det här med känslor återkommer jag ofta till och det är precis vad publiken behöver. De vill känna en relation till laget och det tror jag man lättare kommer kunna göra den här säsongen. Ni som har upplevt riktigt starka band till något vet vad dubbel glädje och fruktansvärd besvikelse är. Här hittar jag en stor del av svaret på frågan om vad som egentligen är skillnaden mellan en ”Västeråsare” (läs: någon som befunnit sig i staden under en längre tid) och en lyckosökande amerikan. Folk gillar att han som gör mål också har gått på Rudbeckianska gymnasiet – precis som en själv. Eller att ens egen dotter alltid gått på samma dagis som sonen till spelaren som täcker skott i boxplay. Dessa spelare går att relatera till på ett annat sätt. Jag vill kunna berätta om han som jag har sett i VIKs juniorer och ingen riktigt trodde på, men som med rätt inställning och förutsättningar tog sig långt ändå. Det är för mig roligare att lyfta fram Niclas Lundgren, som är ett exempel på det sista jag tog upp, än att skriva om en tjeckisk back som söker lyckan i Västerås. Även om han lyckas.

Med det skrivet vill jag påpeka att jag inte har något emot att se utländska/svenska spelare utifrån som lyfter laget. Det jag menar är att jag tror att de har svårare att skapa samma relation, eller ett lika starkt band till publiken i Västerås. En liknande relation kan skapas om spelaren utifrån är riktigt bra, därför välkomnar jag också värvningar som tillför en ordentlig spets. Här har den sportsliga ledningen en vågskål att hantera, men jag vill helst inte se att man tynger ner den ena sidan på bekostnad av en likvärdig spelare från de egna leden. Som jag faktiskt upplevde när man ställde över eget material och tog in  Jakub Cutta och Petter Hansson förra säsongen.

Sprid inte spelarbudgeten på bredden. Våga lägg pengarna på att fostra en stomme som publiken kan relatera till, oavsett resultat. Om så behövs – värva spelare utifrån som gör skillnad, så att publiken kan glädjas åt att nyförvärven verkligen hjälper laget till framgångar. Lättare sagt än gjort och det kommer ta tid. Men jag hävdar att det är absolut nödvändigt att anta den här utmaningen. Det är dags nu!

Publicerat av

Johan Thalberg

Johan Thalberg

Världsunik hockeykarriär som målvakt och forward. Numera skribent och krönikör med störst fokus på VIK Hockey.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *