Reflektioner kring tränarbyte i VIK

Jag sitter på läktaren och tittar på VIKs sista riktiga träning inför matchen mot Södertälje. En fruktansvärt viktig drabbning mellan två bottenlag. Det är ett okej tempo på ispasset och spelarna försöker vara noggranna i alla moment. Tränarna ligger på och blåser gärna av situationerna för att berätta vad som är fel. Det kan vara alltifrån vart en passning inte får slås till hur en spelare bågar. En god tanke men som med lite perspektiv från läktaren känns som att spelarna inte hittar något flyt. Träningen blir sönderblåst och spelarna blir pepprade med rättelser, något jag skulle undvika att göra för mycket i det här läget. Spelarna behöver göra fel för att sedan borra ner huvudet och göra rätt, de vet oftast själva vad det är som har gått snett. Tränarna skördar inte framgång genom att i detalj berätta för spelarna hur de ska spela ishockey. De kan snarare skapa en irritation.

I spelarbåset står sportchefen Andreas Appelgren och följer allt från nära håll. Förra säsongen fick han ta över huvudtränarrollen när VIK gjorde sig av med Martin Filander. Det blev också ett kvitto på hur svårt det är att komma in och förändra något med kort varsel. Gruppen var redan i det läget mentalt nedgångna. Den här säsongen har tränarduon inte ifrågasatts lika starkt, även fast resultaten har uteblivit. Anledningarna till det är en sämre spelartrupp men också för att fans och media den här säsongen har pratat mer om tålamod.

Jag har själv alltid varit tveksam till tränarbyten mitt under säsong, eftersom de allt som oftast inte skapar någon positiv förändring. Det kostar mer än vad det smakar. Men jag brukar se det så här, ett lag som förlorar men ändå visar rätt signaler kommer till slut börja vinna. Det vill säga att rätt energi och passion syns ute på isen. I vissa fall har den biten varit tveksam den här säsongen. I det här läget är det också lätt att peka på tränarna och säga att de inte har fått med sig gruppen, men självklart ligger ett stort ansvar även hos spelarna. Samtidigt är det svårt att skapa en framgångsrik grupp med en ledare som spelarna har tappat förtroendet för, vilket jag inte vet om så är fallet i dagens VIK.

Fler av er följare har frågat om Christer Olsson och Tony Zabel verkligen är rätt personer att leda laget. Mitt svar blir: Kolla inte bara på resultaten, utan mest på signalerna spelarna sänder. Det kommer ge er svar på om tränarduon fortfarande har förtroendet hos gruppen. I mitt tycke har signalerna varit blandade under säsongen, därför finns det inget klockrent svar att ge. Men jag tycker ändå att klubben ska analysera situationen.

Så OM tränarduon skulle tappa förtroendet helt och klubben blir tvingade till att göra en förändring, vad skulle alternativen vara? VIK har absolut inte råd med en ny etablerad tränare och en orutinerad pjäs skulle behöva mer tid på sig. Mitt bästa tips vore då att Andreas Appelgren tar över tränarsysslan. Inte för att jag tror att han skulle uträtta mirakel, men för att jag tror att hans rutin skulle kunna hålla laget över det negativa kvalstrecket. Han kan dessutom laget och kostar inte klubben något extra. Och i hans roll som sportchef skulle Patrik Zetterberg kunna ta ett större ansvar.

Publicerat av

Johan Thalberg

Johan Thalberg

Världsunik hockeykarriär som målvakt och forward. Numera skribent och krönikör med störst fokus på VIK Hockey.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *